I höstas beslutade Svenska kyrkans kyrkomöte om nationell informationssatsning för att öka kunskapen om Svenska kyrkan. 45 miljoner kronor är det som det handlar om som öronmärkts för att skapa informationsmaterial som ska öka kunskapen om vad Svenska kyrkan är och gör, inte minst bland ungdomar och unga vuxna födda på 90- och 00-talet.
Syftet som Pia Dahlén – kommunikationschef i Kyrkans hus – uppger är att därigenom minska risken för utträden. Nu letar man med ljus och lykta efter en ”kreativ och strategisk kommunikationsbyrå” som ska berätta om vad Svenska kyrkan och dess internationella arbete är och gör. Förhoppningen är att man därigenom ska åstadkomma så bra informationsmaterial att stiften och församlingarna vill använda sig av det.
Det syftet är så klart helt rationellt om man tänker att Svenska kyrkan vore ett vinstdrivande företag vars mål är att inte tappa inkomster. Mer glädjande hade det varit om man sagt att syftet var att göra sprida tron på Jesus Kristus till dessa generationer. Det är nämligen inte framförallt information om vad kyrkan är och vad kyrkan gör som saknas hos de unga vuxna. Det som saknas är relationen till Jesus och Kristi kropp på deras ort – församlingen.
Orsaken till detta är att komplex men en mycket grundläggande problematik är att det saknas kunskap i församlingarna – bland präster och förtroendevalda – för det stora allvar som den saken gäller. Vidare saknas det kunskap om hur mission som riktar sig till samtidsmänniskan kan gå till. Därför förstår man inte heller att det inte är risken för utträden utan risken för evig fördömelse som kyrkans mission borde försöka motverka.
Denna brist på okunskap medför inte bara att man inte når de unga generationerna. Det är också en starkt bidragande orsak till den dåliga arbetsmiljön i Svenska kyrkan. Ingenting är nämligen så nedbrytande för psyket hos människor som att sakna kunskap om vad man ska göra och hur man ska åstadkomma det.
Skulle man satsa 45 miljoner på någon informationskampanj vore det önskvärt att först och främst informera de som är ansvarig för beslutsfattandet i kyrkan om vad de ska förkunna och varför man ska göra det.
För att råda bot på problemet med den bristande kunskapen om hur man ska göra det hjälper däremot inga informationskampanjer hur ”kreativ och strategisk kommunikationsbyrå” man än anlitar. Mission i form av församlingsarbete är ett hantverk som man måste lära sig i praktiken. Hur man skapar en ungdomsgrupp eller hur man organiserar frivilligarbete och lekmannaengagemang är inget man lär sig genom kommunikationsmaterial. Risken är också att den kunskap som en gång fanns i de levande församlingarna och som traderats i generationer nästan helt är utplånad.
Svenska kyrkans samlade förmögenheter utsätts inte för stora risker genom att man förslösar 45 miljoner. När böckerna stängdes vid förra årets ingång hade man nästan 40 miljarder gripbara tillgångar utöver fastigheter och byggnader. På den nationella nivån har man en strategisk reserv om 10 miljarder.
Om man skulle sätta av så lite som 450 miljoner av detta till en fond för experimentellt församlingsarbete och inre mission skulle man kunna uppmuntra till ett kreativt och strategiskt arbete för mission som den ska bedrivas; i församlingarna och för folkets omvändelse. Genom att utvärdera detta arbete och renodla de metoder som faktiskt visat sig fungera i praktiken kunde kunskapen om hur man missionerar i Sverige kunna kommuniceras ut i alla församlingar och stift. Det skulle vara till verklig nytta för Svenska kyrkan och värt oändligt mycket mer än både 45 miljoner och 40 miljarder.
Sätt sprätt på dem! •