Hur uppfostrar man barn? Barn uppfostrar man genom att själv vara en god förebild för dem. Man ger dem goda regler. Man belönar gott uppförande och tillrättavisar dåligt uppförande. På samma sätt uppfostrar Gud oss människor.
I sina lagar och bud har Gud gett oss goda regler och anvisningar för livet. Välsignelse följer om man rättar sig efter dem. Tillrättavisningar väntar om man inte följer dem. På grund av vår synd tillåter Gud att vi i uppfostrande syfte drabbas av smärtfulla erfarenheter – erfarenheter som brukar kallas tuktan. Det är mot den bakgrunden som Jesus i Uppenbarelseboken riktar dessa ord till oss: ”Alla som jag älskar tillrättavisar jag och tuktar jag. Var därför ivrig och omvänd dig.” (Upp 3:19)
Att omvända sig betyder att göra bot. Att göra bot är lättare sagt än gjort, eftersom det finns en rad hinder som avhåller oss från att göra det. Här kommer exempel på några.
Somliga har inte förstånd nog att göra bot. Så är det med de små barnen. De förstår inte varför man inte ska springa rakt ut i gatan efter en boll. Man måste ta dem hårt i armen för att hindra dem att ge sig ut i körbanan.
Som oförståndiga barn lever de allra flesta människor idag. De kan inte längre skilja mellan gott och ont, eftersom tio Guds bud har fallit i glömska hos de allra flesta. Därför har de förlorat sin andliga kompass och följer i stället blint tidsandans påbud. Du tillhör de förståndiga om du tar till vana att varje morgon påminna dig om tio Guds bud och på kvällen rannsaka ditt samvete hur du lyckas leva efter dem. Vänd dig sedan till Gud och be först om förlåtelse för Jesu skull för vad du brutit och försummat och be sedan om den helige Andes hjälp att nästa dag bättre leva efter Guds heliga vilja. Ibland kan Gud ta dig hårt i armen och låta dig gå genom svåra prövningar, eftersom han vill visa dig att du är på fel väg.
Många är för tjuriga för att göra bot. Det är som barn i trotsåldern. De kan driva föräldrar till nervsammanbrott, då de motsätter sig föräldrarnas alla uppfostringsförsök. ”Hur många gånger måste jag säga till dig att tvätta dina händer”, säger mamman uppgivet. ”Nej, det vill jag inte,” säger barnet trotsigt. Precis så kan det vara med oss vuxna i förhållandet till Gud. Hur många gånger har till exempel inte präster förklarat för människor hur viktigt det är att helga vilodagen och sedan gjort den smärtsamma erfarenheten hur få som besökt kyrkans gudstjänst – eller på annat sätt helgat vilodagen genom bibelläsning och bön enskilt i hemmet. Många förstår nog att det är Guds vilja att komma till kyrkan på söndagen, eller på annat sätt avskilja den dagen åt Gud, men säger till sig själv: ”Nej, det vill jag inte, eftersom det är prästen som sagt det till mig. Annat hade det varit om jag själv kommit på att gå i kyrkan. Då kanske jag hade gått.”
Många är för lata att göra bot. Det är som lata barn som inte har lust att göra sina hemläxor, utan skjuter på det tills det är för sent. På samma sätt anser sig många inte ha tid att utföra någon uppgift i församlingen eller sträcka ut en hjälpande hand till en medmänniska. Bot kan vara väldigt obekvämt. Den lugna och mysiga vardagslunken, som många vant sig vid är mycket bekvämare. Men för vårt eget bästa vill Gud rycka upp oss ur vår bekvämlighet.
Många är för stolta att göra bot. De är som unga vuxna som fått förmånen att få en bättre skolutbildning än föräldragenerationen, och som ständigt och jämt påminner föräldrarna om sina egna överlägsna insikter och kunskaper. Man talar om den ”autonoma” människan, alltså den självbestämmande människan som inte tål några auktoriteter, eftersom hon vill vara sin egen herre. Hon vill själv fälla avgörandet om vad som är gott och vad som är ont och vill inte rätta sig efter de måttstockar som Gud tillhandahåller. Denna stolthet är dock själva arvsynden som ytterst handlar om att själv vilja vara gud. Tänk på orden: ”Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka visar han sin nåd” (1 Petr 5:5).
Många anser sig för gamla för att göra bot. Ett talesätt säger: Det går inte att lära gamla hundar sitta. Någon motsvarighet till detta talesätt finns inte i Bibeln. Inför Gud är och förblir vi hans barn. Vi är också Jesu lärjungar. Det betyder att vi som kristna alltid går i lära hos Jesus. Det kristna livet ska vara en ständig bot. En äldre kristens tro ska inte hämta sin näring bara av gamla trådslitna minnen. Det är viktigt att också en äldre människa låter sig uppfostras av Gud och ställer sig själv frågan: Vad bör jag ändra på i mitt liv?
Bot är inte en fråga om förstånd eller ålder. Bot är en fråga om förtroende. Det handlar om tilliten att Gud med sin uppfostran vill vårt bästa. Han vill uppfostra oss för sitt rike och se till att vi inte kommer på avvägar. Bot är inte vägen till Guds rike. Vägen till Guds rike går genom tron på det glada budskapet att Jesus försonat all vår synd och skuld. Boten ska vi betrakta som Guds fasta fadershand som leder oss fram till slutmålet för vår tro. Amen. •