Den kristna kyrkan har under sin historia blivit både påverkad och färgad av olika sorters ideologier och tankegods. Detta gäller inte minst Svenska kyrkan sedan drygt hundra år tillbaka.
I vår närhistoria finns den politiska ”68-rörelsen”, som ville påverka kyrkan i sociala frågor. Inom denna rörelse fanns det människor som ville införa marxistiska tankar om det klasslösa samhället. Svenska kyrkan skulle då i förlängningen bli ett redskap för ett jordiskt lyckorike utifrån kommunismens politiska ideal. Inte så få biskopar, präster och kyrkliga ledare lät sig påverkas av detta och förde därmed in tankarna i kyrkan.
I nutid har klimatfrågan fått stort fokus – och på många håll bär Svenska kyrkan numera fram ett ”klimatevangelium”. I Kyrkans tidning (5/2023) går att läsa om hur Andreas Holmberg, biskop i Stockholms stift, engagerar sig i en klimatauktion utanför riksdagen. Med stöd av Stockholms stift är han med och understödjer utdelandet av Greta Thunbergs klimatbok till alla riksdagens ledamöter. Samtidigt gör han sig till talesperson för Svenska kyrkans drygt 5,5 miljoner medlemmar.
Själv menar biskop Holmberg att denna klimatmanifestation var jätteviktig att närvara på.
Ovanstående borde väcka många frågor. Kanske inte främst om Greta Thunberg verkligen är en saklig auktoritet i klimatfrågan eller hur biskop Holmberg kan vara talesperson för alla medlemmar i Svenska kyrkan, utan om aktivismens roll för en kristen kyrka.
Frågan om jordens klimat är visserligen inte oviktig i kristen tro – den handlar ju om Skapelsen och människans kallelse att förvalta jorden. Ändå medför Svenska kyrkans hantering av denna fråga två tydliga faror.
Den första handlar om risken att kyrkan endast talar om det som är inomvärldsligt. Den faran är redan besannad, då det mesta i offentligt engagemang och förkunnelse bland biskopar och präster handlar om dagsaktuella politiska frågor. Evighetsperspektivet, frälsningsfrågan och människans mål och mening lyser nästan totalt med sin frånvaro.
Den andra faran hör nära samman med den första. För när miljö- och klimatfrågan blir det som allt kretsar omkring flyttas fokus från Gud till människan. Då kan även en kristen blir frestad att tro att jordens framtid ligger i människans händer. Självbedrägeriet har infunnit sig när en människa – otroende eller kristen – börjar tro att aktivismen är vägen för att rädda jorden. När man börjar tro att bara man anstränger sig ännu mer för klimatet, genomför den ”gröna omställningen” på alla plan och klarar alla klimatmål – kommer jorden till sist att bli räddad.
Men tvärtom handlar den kristna tron om att Herren själv är den Ende som kan rädda jorden och människan från synden, döden och en evig undergång. Det är Jesus som frälser människan och världen – och det är Han som en gång skall skapa nya himlar och en ny jord där rättfärdigheten bor. (2 Petr 3:13).
För en kristen måste perspektivet därför bli ett annat än denna världen har. Istället för mänsklig aktivism för att rädda jorden (och oss själva) skulle vi ha aposteln Paulus ord för ögonen:
Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningarna, för att ingen skall berömma sig. Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem. (Ef 2:8-10)
Och i allt arbete för att förvalta jorden gäller det att inte glömma: ”Men vi har vårt medborgarskap i himlen, och därifrån väntar vi Herren Jesus Kristus som Frälsare.” (Fil 3:20) •