Johannesserien
Jesus drog in i den heliga staden som en konung. Folkskarorna hälsade honom med jubelropet ”Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden”. De bredde ut kläder och palmkvistar på vägen. Så tog man på den tiden emot en segerrik härskare. Men samtidigt kom Jesus som en tiggare. Åsnan som han red på var inte hans egen utan lånad. Jesus och hans följeslagare ägde inte några rikedomar utan hade under tre års tid vandrat land och rike kring som en samling uteliggare. Arresteringsordern mot Jesus var praktiskt taget redan utfärdad och dödsdomen fastställd på förhand. De religiösa myndigheterna väntade bara på ett lägligt tillfälle att gripa honom för att sedan med romarnas hjälp se till att han blev röjd ur vägen. Paulus beskriver Jesu förnedring och höghet i episteln på Palmsöndagen:
”Han gjorde sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla namn.”
Jesus förnedrade sig och blev åter upphöjd. Det är sammanfattningen av vad Jesus gjort för oss, hela hans frälsningsverk. Han förnedrade sig – han tog på vår syndaskuld, som skulle ha medfört vår eviga död. Han blev upphöjd. Det var bekräftelsen på att denna förlossning var Guds eget verk och att alla som följer Jesus har del i den eviga härligheten hos Gud. Vi kan aldrig helt och fullt greppa vidden av denna kärlekshandling och vi kan aldrig nog ofta bli påminda om den och dess betydelse för oss.
”Han förnedrade sig själv.” Jesus lämnade en himmel full av outsäglig härlighet. Han lämnade den omedelbara gemenskapen med sin Fader. Han avstod från den lovprisning som den himmelska härskaran ständigt gav honom. Han blev människa med alla de risker och all den sårbarhet och de lidanden som det medförde. Vem av oss skulle frivilligt ha gjort något liknande och byta en sådan hög position mot den lägsta av lägsta?
Och han var lydig, lydig ända till korset. Han lydde sin himmelske Fader. Han underordnade sig hans vilja och gjorde den till sin egen. Fadern älskar alla människor. Jesus delar denna kärlek och offrar sig därför frivilligt för alla människor i lydnad till sin Faders vilja. Det var en lydnad som inte gjorde halt på halva vägen. Jesus var den enda människan som aldrig skulle behövt dö, eftersom har var utan synd. Ändå lydde han ända till döden, för vår skull.
Jesu död var den allra grymmaste och minst ärofulla man kan föreställa sig. Han dog som den värste förbrytare på korset. Om vi hade varit i Jesu ställe skulle vår lydnad här ha nått vägs ände. Vi skulle ha bett: ”Tag denna kalk från mig” utan att tillägga ”Men inte som jag vill, utan som du vill.” Jesus ryggade dock inte tillbaka för detta sista och svåraste. På korset blev det tydligt: Döden är ett straff, syndens lön. Det var Jesus som fick plikta för våra synder. Där på korset blev det tydligt. Döden är inte det naturliga slutet på livet, utan ett straff och en förbannelse. Döden visar Guds vrede över synden. Som en åskledare har Jesus tagit på sig Faderns vrede, så att den inte träffar oss.
Frukten av Jesu död blev uppståndelseundret. Med uppståndelsen och upphöjelsen bekräftar och betygar Gud att Jesus är Kristus, den smorde konungen, som han satt över allt och alla. Han har blivit upphöjd och har farit till himmelen och sitter på Faderns högra sida varifrån han regerar i evighet. Jesus hade före sitt offer inga försäkringar om att han åter skulle bli levande igen. Jesus hade verkligen upplevt den bittra gudsövergivenheten och dess hopplöshet, men samtidigt hade han lagt sitt liv i Faderns händer. Inför Jesu kors får vi fråga oss själva: Har vi den tilliten att lägga vårt liv i Faderns händer? Söker vi inte i regel att upphöja oss själva? Är inte vår egen ära och framgång viktigast? Eller säger vi i Jesu efterföljd: ”Fader, din vilja är alltid den rätta. Därför överlåter jag mig åt dig. Jag vill inte längre sträva efter att upphöja mig själv, utan jag vill helt och hållet leva till din ära, även om det måste betyda att jag delar korsets smälek.”
Fadern har gett Jesus det namn som är över alla namn. Vilket namn det är fråga om kan man utläsa av de följande verserna: Det är Herren Jesus. Herre är inte bara en artig form av tilltal. Bakom ordet herre döljer sig Guds personnamn med vilket han gav sig till känna för Israels folk: Jahve, som egentligen betyder ”Han som är”. Herren Jesus är alltså ett med den ende sanne Guden, som är upphovet till allt som finns. Namnet Jesus betyder räddare, hjälpare, förlossare och frälsare. Det är namnet som står över alla namn, eftersom det är det enda namn i vilket det finns frälsning och liv. Frälsningen finner ingen utom i honom.
Jesus betyder, som sagt, hjälpare. Samma ordstam för det hebreiska ordet hjälpa döljer sig också i ordet ”hosianna”, vilket till svenska kan översättas med ”kom och hjälp!”. Så återfinns i folkets hyllningsrop på Palmsöndagen det högsta av alla namn – namnet som i sig innehåller hela frälsningen och saligheten: Hosianna! Välsignad vare han som kommer i Herrens namn! de ord som vi stämma varje gång vi firar högmässa, då han kommer till oss i sin heliga nattvard med försäkran om att vi tillhör honom och har del av hans nåd och förlåtelse. Amen. •