Matt. 3:11-12
Johannes talar om dopet – sitt och det Jesus skulle instifta. Bägges var ett dop i vatten som gav syndernas förlåtelse. Men när Johannes säger om Jesus: ”Den som kommer efter mig är starkare än jag”, antyds att Jesu dop är och ger mer än Johannes dop.
Vårt dop – ett dop i den helige Ande
Johannes vittnar om Jesus och det dop han skulle instifta: ”Han ska döpa er i den helige Ande.” Det är inget vi ser men får tro därför att Ordet säger det. Som Anden sänkte sig ner över Jesus i hans dop, sänkte sig Anden ner över oss i vårt dop. Och så länge vi står kvar i dopets nåd – eller i en sann omvändelse fått tillbaka den – förblir Anden hos oss.
Hur stort är inte detta! Anden varnar oss för det som kan bli oss till fall, upptäcker för oss snarorna frestaren lägger ut, styrker oss i kampen mot det som drar bort från Gud, tuktar oss när synden överrumplat oss, tröstar oss i syndanöden med den nåd som är större än vår synd, leder oss allt mer in i Ordets sanningar, hugsvalar oss med frid i vår oro, glädje i vår bedrövelse, hopp i vårt mörker. Anden fostrar också fram allt mer av den ödmjukhet som röjde sig hos Johannes.
Inte i sig själv men fostrad av Anden var Johannes alltid redo att stilla träda tillbaka så att Jesus kunde träda fram. Hans ord ”jag är inte värd att ta av honom hans sandaler” vittnar om hur Johannes uppfattade sin egen litenhet och Jesu storhet. Men som med Johannes så också med den som i dopet fått den helige Ande och Anden får stanna hos och arbeta med.
Under Andens fostran öppnas blicken allt mer för det egna fördärvet, för synden i hjärta och liv, vilket alltid leder till att man blir allt mindre i egna ögon. Men en sådan insikt leder också till att Jesus blir allt större. Den människa Anden fått göra ödmjuk hjälper han se på Jesus som Guds Lamm som burit och inför Gud borttagit också hennes synd. Det är den nåd Herren lovar ge de ödmjuka.
Vårt dop – ett dop i eld
Om det dop Jesus skulle instifta sägs att det är ett dop också ”i eld”. Eldens uppgift är bland annat att rena de ädla metallerna, till exempel guld. Skriften liknar ibland tron vid just guld. Men detta guld kan döljas av mycket slagg. En troende människa har ju sitt syndafördärv. Det bestämmer inte över henne men finns där och visar sig på olika sätt: i högmod, egensinne, otålighet, häftighet m.m. Men detta slagg vill Jesus bränna bort bland annat genom att låta sina trogna genomgå sådant som ”bränner”, som att låta dem få lida med och för honom.
Till detta dop invigs vi när vi döps med det dop Jesus instiftat och får Anden som gåva. Vi invigs till ett liv i en daglig omvändelse, att dag för dag ”frimodigt gå fram till nådens tron för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid” (Heb 4:16) – hjälp att allt mer lägga bort det som är Gud emot och allt mer komma till den likhet med Gud vi skapades till i dopet.
Vad det handlar om är att allt mer bli det vi redan är i Kristus: ”Den helige må fortsätta att helga sig.” (Upp 22:11) Så länge vi står kvar i eller i omvändelsen fått tillbaka dopets nåd, verkar den helige Ande – genom Ordet och nattvarden – att vi både vill och kan genomgå de eldsdop Jesus sänder, låt att vara att syndafördärvet gör att det ofta sker mycket skröpligt.
Undan för undan, oftast utan att vi själva märker det, bränns slagget bort. Trons guld kommer allt mer i dagen. Mitt under det att syndakännedomen blir allt större under Andens ledning, växer vi till i tro och hopp, kärlek och tålamod.
Vårt dop är alltså en stor gåva. Dess nåd är oersättlig. Därför varnar oss Johannes i texten för att förspilla dopets nåd. Det sker med bilden av Jesus som med kastskoveln i handen noga rensar sin tröskplats och i logen (saligheten) samlar det mogna och tunga vetet och i en aldrig slocknande eld (förtappelsen) bränner upp de omogna och lätta agnarna. Vetet är alla döpta som blivit bevarade i eller förda tillbaka till dopets nåd, alla som låtit sig ledas av Guds Ande genom nådemedlen och tagit emot hjälp att väl genomgå eldsdopen Jesus sände. Agnarna är de som gått bort från dopets Gud och därmed skilt sig från den ende som kan göra dem till mognande och till sist moget vete. För att ingen ska vara bland agnarna i den sista granskningen, kommer Jesus redan här för att väga oss på sin våg. Att då bli funnen vara för lätt är en smärtsam upptäckt. Och ändå – hur väl om den upptäckten sker nu, medan undret ännu kan ske att tomma agnar blir gott vete. Lämna dig i ånger och tro åt din Frälsare och be att han med Andens eld bränner bort allt som saknar evighetsvärde, och håll dig alltid nära honom i Ordet och nattvarden under ärlig syndabekännelse och bön om förlåtelse och hjälp mot synden, så att inget ouppklarat skiljer er åt. Så ska det Herren bestämde dig till i ditt dop – att vara ett vete han en gång kan samla i sin loge – förverkligas. När du så lever i ditt dop, får du också trösta dig med ditt dop och säga:
Dopets nåd mig ger i tiden
stöd och fäste för min tro,
skänker hopp att efter striden
i Guds himmel finna ro.
När min blick, mitt hjärta brista,
vill jag säga i det sista:
Jag är döpt i Jesu namn;
Fader, tag mig i din famn.
(Sv.ps. 69:4) •