”Kan du hälsa Gud att jag behöver lite framtidstro, någonting som ger mitt arma hjärta lite lugn och ro”, skaldar och sjunger sångerskan och artisten Miss Li, Region Dalarnas kulturpristagare 2022, och hon gör det uppenbarligen rakt in i svenska hjärtan.
Det sker i en genuin längtan efter något tryggt, beständigt och kärleksfullt att ty sig till och bygga tillvaron på.
Men också som en påbyggnad på en tidigare framgångsrik text, från året innan (2021), sången ”Instruktionsboken”, där hon berättar om hur hon letat efter ”att hitta hem”, men inte funnit vägen, det artisten kallar ”instruktionsboken: gick till kyrkan, frågade prästen, bad till Gud och plöjde Bibeln”. Ändå bar det inte den gången.
Religionens återkomst är något många talar om – som en växande del i ett allt mer mångkulturellt och mångreligiöst Sverige. Tveklöst har sedan 1980 det internationella och invandrarinslaget i kristna församlingar och bland gudstjänstfirare i vårt land ökat dramatiskt, framför allt i storstadsmiljöerna.
Inom populärkulturen finner religionens och kristendomens återkomst uttryck som att just sångerskan Miss Li (Linda Karlsson från Borlänge) vinner Sveriges Radios Svensktoppen kring årsskiftet 2022/2023 med sina raka böner och budskap i ”Hälsa Gud” – eller att SR Karlavagnen i januari ägnade en helkväll åt religiös tro för lyssnarna att ringa in om.
Miss Li, som lider av en obotlig sjukdom och i sin sång berättar att hon träffat Jesus på krogen, skildrar för en religiöst osäker och sökande svensk allmänhet vad hon då passade på att uttrycka till Guds egen Son: ”Jag sa, ´Herre, kan du hälsa Gud´.”
Det sker dock först efter att hon väl samlat mod och tagit ett djupt andetag. Då blir kärnan i hennes bön till Jesus om gudomligt ingripande och att omvandla människors hjärtan: ”Du kan hälsa Gud att vi behöver bara lite hopp, lite mindre krig och svält och fattigdom och hat och sånt. Varför är man här om livet är en enda misär, ja, kan du hälsa Gud det här.”
Parallellt rasar närvaron av kristen Gudstro och tillit i populärkulturen rasar debatten i vårt land om behovet – eller inte – av respekt för vad många troende kan hålla som heligt och en lag om trosfrid, fortfarande en del av finländsk lagstiftning men sedan 1970 inte längre i Sverige.
Medan yttrandefrihetens förespråkare ser som grundläggande friheter att inte bara i ord få kunna kritisera och förlöjliga, utan också i handling skända och bränna världsreligioners heliga urkunder, återfinns andra debattörer som varnar för konsekvenserna om ett samhälle som vårt slits i sär i respektlöshet mot varandra.
Frågorna som ställs är: varför är hets mot folkgrupp olagligt men inte mot troende – och varför kan inte troende ses som folkgrupp på samma sätt som etniska grupper?
Oavsett ståndpunkt har vi alla runtom i landet en uppgift att i våra olika sammanhang, i och utanför kyrkans hägn och församlingar, påtala betydelsen av inlevelseförmåga, empati, nästankärlek, respekt, tolerans, hänsyn och medmänsklighet på kristen grund – för att skapa just den tillit som den allt mer bräckliga svenska samhällsgemenskapen ytterst vilar på och så akut behöver.
Jag är övertygad om att vi får hälsa Gud det. •
