Mark. 2:13–17
”Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa.” Så säger de skriftlärda när de passerar förbi den korsfäste Jesus (Mark 15:30). De gör narr av Honom, som de så många gånger hade fått höra botade sjuka och besatta; ja, de har sett det med egna ögon. När Jesus predikade i Kapernaum (Mark 2:1ff.) bar man fram en lam man till Honom. Som en sann läkare behandlar Jesus inte främst symtomen utan ser till sjukdomens grundorsak: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna” (Mark. 2:5).
Några av de skriftlärda ansåg att Jesus hädade, för endast Gud kan förlåta synder. Jesus undervisar dem då om att Han har makt att förlåta synder. Han botar den sjuke från sin förlamning, så att han omedelbart kan gå därifrån. Visst är det fascinerande med en sådan ”quick-fix”. Det längtar vi väl alla efter oavsett utmaning. Folk blir givetvis förvånade, men de prisar också Gud! Däremot ser de skriftlärda inte undrets djup – alltså att Guds löften håller på att fullbordas (Jes 35:6). De ställer sig vid sidan om och letar istället fel. Redan i början på Mark. 3 står det om fariseerna att de tillsammans med herodianerna planerade för att förgöra Jesus. När väl de hade fått Honom korsfäst ville de också ge betalt för gammal ost: ”Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa.”
Hur många personer hjälpte Jesus från sitt dop till himmelsfärden? Vi lägger märke till de spektakulära exemplen från evangelierna, men Matteus skriver flera gånger om hur Jesus botade alla som kom till Honom eller fördes dit (t ex Matt. 4:23; 8:16; 9:35). Kristi kärlek omfattar verkligen också våra fysiska och psykiska åkommor. Det gäller också idag och behövs väl så mycket nu som då.
Ändå är det inte framförallt det som Jesus beskriver som sitt uppdrag. Han säger inte att Han kommit för att skapa paradis på jord. Och när Han säger att det är de sjuka som behöver läkare (v. 17), så avser Han inte allt det som vi ringer 1177 för. Det handlar istället om en enda sak, nämligen det som skiljer människan från Gud; det som är grundorsaken till all sjukdom och död – synden. Det var synden som gjorde att vägen till Livets träd stängdes för människan bakom keruber och flammande svärd (1 Mos 3:22ff). Och det är synden som ständigt kommer till uttryck i oss – för de flesta av oss är det till och med återkommande på samma sätt, antingen det handlar om ilska eller illvilja, begär eller avund eller kanske dumt skvaller och oförsonlighet …
Söndagens text handlar bland annat om Jesu kallelse av en publikan. Jesus går förbi tullhuset och ser Levi sitta där. När vi ser gamla tullhus i Sverige illustrerar de framväxten av ett ordnat samhälle, och de flesta betalar villigt sin skatt. Men för judarna var tullhuset symbol för det romerska förtrycket och indrivaren en förrädare, som driven av girighet lurade folk. En sådan … ja, en sådan kallar Jesus. Han deltar till och med i en festmåltid hos Levi, och då är även många andra tullindrivare och syndare på plats. Detta är obegripligt och anstötligt för de skriftlärda – helt i tråd med orden från Psaltarens inledning: ”Salig är den som inte följer de ogudaktigas råd och inte går på syndares väg eller sitter bland bespottare …” (Ps 1:1).
Alla som försökt kämpa mot syndens olika uttryck, vare sig det gäller dolda eller synliga saker, vet nog med sig att det är ett träsk som det är svårt att ta sig ur. För fängelsedömda ligger risken för återfall runt 30 procent och för drogberoende är den högre, men för syndare ligger återfallsrisken på 100 procent. Man kan tänka sig hur tillvaron var för Levi, som blivit beroende av pengarna han drog in, medan han förlorat en viktig social gemenskap med sitt folk och sin familj. Han kunde nog också början på Psaltaren 1 likaväl som de skriftlärda …
Men de skriftlärda förstår inte inte vad som händer och vem de bedömer. Det är ju Jesus som har kommit. Det är Han som kallar. Han har gått längs sjön och undervisat alla. Han förkunnar att Guds rike nu är här, och därför skall man omvända sig och tro evangelium (Mark 1:15). Han förkunnar syndernas förlåtelse (Mark 2:5). Det är inte Han som blir oren av att umgås med publikaner och syndare, utan tvärtom: den som följer efter Honom och lyssnar till hans undervisning blir ”som ett träd, planterat vid vattenbäckar, vilket bär sin frukt i rätt tid och vars blad inte vissnar” (Ps 1:3).
Det finns visserligen ingen quick-fix för synden på samma sätt som för sjukdomarna. Men det finns en ny möjlighet, ett nytt liv. Också till den som svikit sina närmaste, sitt eget folk och sig själv säger Jesus: Följ mig! Vi får uppmaningen att lämna allt det gamla bakom oss – svårt men befriande! – och börja en vandring med Honom som är Livet.
Att vara med Jesus – vara en lärjunge, en efterföljare – är en ständig bekännelse av att jag behöver Honom; att jag är sjuk och svag i mig själv och att jag behöver hans vård och läkedom … Man kan knappt tro att man blir inbjuden till den vandringen, eller hur? Men som profeten Jesaja skriver:
”En banad väg, en vandringsled, skall gå där, och den skall kallas ’den heliga vägen’. Ingen oren skall färdas på den, men den är till för dem.” (Jes 35:8)
Hör och häpna! Vägen är till för just sådana sjuka som Jesus kallar. Den är till för oss! Tillgången till Livets träd gick förlorad men Han som är den sanna vinstocken erbjuder mig liv på nytt!
Sv.ps. 276:1,4
Sv.ps. 241:2-3 •