Det är ett privilegium att på en allmän flaggdag, en familjehögtidsdag eller en söndagsmorgon kunna gå ut till sin egen flaggstång och hissa den vackra svenska flaggan – för att hedra vårt kungahus, någon i familjen eller på söndagsmorgonen vår uppståndne Herre Jesus. Detta blir i våra dagar även som en stilla protest mot den sexfärgade flaggan som vajar överallt i landet och hyllar en livsstil långt borta från Guds ursprungsplan.
Snart har vi i Kyrkliga Förbundet anledning att hissa flaggan när förbundet i oktober fyller 100 år. Just nu pågår olika förberedelser för denna högtid. (Se annons på annan plats i tidningen.)
Att hissa sin flagga är att avlägga en bekännelse om vem man tillhör. Men då kan man också säga, att den som avlägger en offentlig bekännelse har – bildligt talat – hissat flagg. När Kyrkliga Förbundet bildades 1923 i Vasakyrkan i Göteborg, så uppfattades detta utan tvekan att man här hade hissat en flagga, eller snarare ett fältbanér, som samlade till kamp. Det förstår man av den ledare om ”Präster på krigsstigen”, som stod att läsa i socialdemokratiska Arbetet den 20 december 1923, skriven av riksdagsmannen Arthur Engberg, tillika redaktör för tidningen. Han hade i flera år skrivit om och i riksdagen pläderat för förändringar i kyrka och skola, för att göra kyrkan till instrument för socialistisk/marxistisk ideologi och befria skolan från all konfessionell undervisning. Om det arbetet har fil. dr. Per Ewert skrivit i Landet som glömde Gud. Ewert har själv presenterat sitt projekt i Kyrka och Folk nr 1/23 och i detta nummer. Hans bok visar hur det gick till, när Sverige blev ett genomsekulariserat land – avsiktligt – genom det parti som i obruten följd satt vid makten i 44 år.
På Arthur Engbergs fräna och avslöjande artikel i ”Arbetet” svarade Kyrka och Folks dåvarande redaktör, komminister Viktor Södergren, med att tacka Engberg för att han så tydligt visat sina avsikter att sekularisera både kyrkan och folket och hur viktigt Kyrkliga Förbundets arbete hade blivit (KoF nr 1/1924).
Nu har det gått 100 år. Och Sverige är ett avkristnat land. Alla planer man hade på att sekularisera den Svenska kyrkan har lyckats till nästan 100 procent, med undantag av en och annan församling och några ståndaktiga präster, som ännu har mod att förkunna sanningen. Vad kan Kyrkliga Förbundet göra nu?
Hissa fanan på nytt!
Hur kan vi göra det? Kan vi egentligen göra något? I psaltarpsalm 11, vers 3 läser vi: ”När grundvalarna rivs upp (det är inte svårt att se att just det har skett), vad kan då den rättfärdige uträtta?” När det är så illa ställt finns det väl inget att göra? Men den som läser noggrant innantill i psalmen finner att frågan ställs till psalmisten av hans fiender. Mot detta lyfter psalmisten ett banér:
”Herren är i sitt heliga tempel, Herrens tron är i himlen. Hans ögon ser, hans blickar prövar människors barn …”
Psalmisten vet, att Herren sitter på himlens tron. Kan vi i Kyrkliga Förbundet behålla den kunskapen, då kan vi hissa fanan!
Genom vår tidning Kyrka och Folk, genom bokutgivning, genom närradiosändningar, genom olika sommarläger och genom stöd till teologiutbildning med mera, vill vi proklamera att Bibelns Gud fortfarande är den Gud som sitter på tronen och ska göra det i all evighet. Mitt i en tid som förnekar Guds skapelse av universum och därmed också människan, vill vi proklamera att hela skapelsens skönhet och människokroppens förunderliga uppbyggnad har sitt ursprung i Gud, liksom livet självt. Det får konsekvenser på alla områden i livet i samhälle och kyrka, också i synen på äktenskapet, det livslånga förbundet mellan en man och en kvinna. Det får följder i synen på livet när det gäller både det ofödda barnet och den gamla svaga människan.
Eftersom Kyrkliga Förbundets bekännelse är den evangelisk-lutherska tron är vår syn på Bibeln att den är Guds sanna och tillförlitliga uppenbarelse av verkligheten och hans vilja. I Bibeln har uppenbarats för mänskligheten inte bara hennes ursprung utan även det tragiska syndafallet enligt 1 Mos kapitel 3 med dess förödande konsekvenser. När Gud genom Moses gav sitt folk lagens tavlor med de tio budorden, visade Gud sin vilja – och vad synd är. Genom denna Guds lag avslöjas att hela världen står med skuld inför den Gud, som en dag kräver räkenskap av varje människa.
Vi bekänner också att Jesus Kristus är historiens mittpunkt. I den kristna konsten har ofta Kristus avbildats som en offerlamm, som bär tecken av av att ha varit slaktat men likväl står upp och har intill sig en korsmärkt segerfana. Den fanan vill vi höja genom att proklamera en korsfäst Kristus, som lidit försoningsdöden för alla människor och uppstått på tredje dagen och lever i evighet, och att det därför finns ett budskap om syndernas förlåtelse för alla synder för alla som bor i vårt land.
Kort efter det stora pingstundret stod apostlarna Petrus och Johannes inför Stora rådet, anklagade för ett att ha botat en lam man(!) – och där Petrus bekände två saker:
1) Undret hade skett i kraft av Jesu Kristi namn och 2) att ”Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta”. Med frälsning avses att bli frälst från syndens skuld och den eviga fördömelsen och den frälsningen finns inte hos någon annan än Jesus Kristus.
Vi vill också göra tydligt att den sista avgörande frälsningshistoriska händelsen är Kristi återkomst i härlighet. Därför finns det inget så viktigt som att nya präster kommer ut i församlingar redo att förkunna ett äkta evangelium om syndernas förlåtelse. Därför uppmuntrar vi unga människor att läsa teologi på Församlingsfakulteten för att kunna tjäna i kyrkan, inte minst unga män att studera teologi för att kunna bli bibeltrogna präster, redo att lyfta ”Lammets segerfana” genom att gå ut med evangeliet om syndernas förlåtelse till vårt folk och i herdeämbetet förvalta också de heliga sakramenten.
Vi vill också stå tillsammans med och vara stöd för de präster, som i olika sammanhang vill hålla fast vid en biblisk bekännelse, både innanför och utanför den Svenska kyrkan.
Vi ser naturligtvis med djup sorg på den utveckling som ägt rum i svensk kristenhet under de senaste 100 åren, men vi måste också ställa frågan: varför kunde Gud tillåta den ödeläggelse som ägt rum i kyrkan och i vårt folk? Kanske att vi måste konstatera att vi som kyrka har egen skuld i att kyrkans fiender kunde få härja så fritt. Hur förhöll vi oss som kristenhet gentemot den skriande orättvisa som drabbade arbetare, statare och småbrukare under 1800-talets andra hälft? Gav kyrkan de rika sitt stöd? Var vi som kyrka mera rädda om vår egen trygga position än fyllda av omsorg om människorna? Fanns det därtill en oförsonlighet gentemot de väckelserörelser, som inte följde traditionens mönster? Som kyrka och kristenhet behöver vi öppna för verklig självrannsakan. Att avlägga den bekännelsen: vi har syndat, vi har del i skulden – även det är att hissa en flagga. Men det kan bli början till en förnyelse. All förnyelse början i omvändelse.
Då kanske Kyrkliga Förbundet kan få vara till ny välsignelse i landet som glömde Gud, för det folk om vilket Herrens ord kan tillämpas:
”Ty mitt folk har begått en dubbel synd: De har övergivit mig, källan med det levande vattnet, och gjort sig usla brunnar som inte håller vatten.” (Jer 2:13)
Men ännu varar nådens tid. Därför höjer vi den korsmärkta fanan! •