Ragnar Block föddes 1940 och är gift med sin hustru Cecilia. Tillsammans har de 6 barn. Han prästvigdes 1964 och har tjänat som präst i olika församlingar och bland annat engagerat sig i litteraturmission och pastoral utbildning för blivande präster.
Här berättar han om saker han fått vara med om, alltifrån uppväxten och genom åren i tjänst. Han berättar också om sådant han ser som faror och framtidsutsikter för kristenheten i Sverige, och hur viktigt det är med klar förkunnelse och själavård.
Hur är du uppvuxen?
Jag är uppvuxen i ett prästhem i Fjärås i norra Halland. Min pappa var kyrkoherde där. Det var den gamla goda tiden när det var grundligt med undervisningen och själavården och all omsorg om människor som behövde själavård. Och om de unga och konfirmanderna.
Pappa hade konfirmandundervisning med 200 undervisningstimmar. När jag kom ut som präst var det 60 undervisningstimmar. Det var i princip två gånger i veckan, två och en halv timme med lite rast. Och i folkskolan läste vi inte bara lilla katekesen utan också delar av 1878 års katekesutveckling. Ungefär halva den fick man lära utantill. Och under konfirmationen fick man lära hela 1878 års utläggning och fick den förklarad. Ja, det var en kraftig förkunnelse och det var evighetsallvar och evighetsglädje. Så man fick mycket med sig hemifrån.
Prästvigning och församlingstjänst
Sedan blev jag prästvigd 1964 (24 år gammal). Det var Bo Giertz som prästvigde på sin egen prästvigningsdag, menlösa barns dag, 28 december. Bibelordet som han hade när han prästvigde var ”ut ut Egypten kallade jag min son”. Han talade om hur han kom ifrån ett sekulariserat utgångsläge, medan andra kom från ett kyrkligt utgångsläge, men i alla fall kom man ut i världen och ett andligt Egypten där så många lever borta från Guds rike. Där ska vi förkunna Guds stora gärningar så att människorna lär känna Kristus.
Sedan tjänstgjorde jag i Martin Luthers kyrka i Halmstad. Jag gjorde värnplikten också och då fick jag vara runt i stiftet lite på söndagarna och hålla gudstjänster. Sedan kom jag till Kinna och var där i fem år, därefter var jag kyrkoherde i Kville (norra Bohuslän) i 15 år. Sedan blev jag komminister i Västra Mark, dåvarande Surteby-Kattunga pastorat och var där i nästan 18 år. Därefter har jag varit pensionerad.
Det har varit lite andra sysselsättningar också. Till exempel evangelisk litteraturmission Scriptura, där jag var ordförande och med från början. Det blev 38 år som jag fick hålla på med det. Och Lutherstiftelsen (Göteborg) fick jag hålla på med i 18 år. Där blev jag också ordförande direkt. Litteraturmissionen arbetade med att författa och sprida böcker för uppbyggelse och undervisning i tredje världen där missionen arbetar. För att det saknades sådan litteratur. Det blev ett stort arbete till slut och det var många händer som kunde sprida den litteraturen. Lutherstiftelsen är bland annat en pastoral kurs (för blivande präster) och gudstjänstverksamhet och lite annat sådant.
Är det något som du minns
med särskild glädje från åren?
När man kommer ut så undrar man hur undervisningen ska kunna slå rot. Och det går år efter år. Man kan inte veta om det blir någon verklig frukt. Det gick en del år och sedan så småningom var det som att det lossnade och man mötte ett behov av själavård.
Och sedan var det också sjukbesök hos äldre och man läste något ur Skriften, hade en kortare utläggning och några psalmverser och bön i all enkelhet. Och så kom det ibland spontant från de gamle, sådant som gällde deras egen själavård. Och jag tänkte att det måste väl ändå vara så att om de burit dessa frågor så länge, att det är en brist på själavård i vårt land.
Man får ta upp frågorna som kommer fram i själavården. De frågorna får man i förkunnelsen och undervisningen ta upp och ur bibeltexten hämta svaren som behövs i själavården. Och det gäller att också gå den vägen själv. Det är en skriande brist på själavård och själavårdande förkunnelse. Men när folk har berörts av själavårdande förkunnelse så kan de öppna sig ibland. Och det har lett till mer själavård.
Själavård
Det är viktigt det här med själavård. Och likaså är det viktigt det här med den dubbla utgången. Att det också blir klart. Lag och Evangelium, Guds dom och Guds nåd. Det behöver komma fram. Och när det då blir ett textens tilltal till människorna, då kan Guds Ord verka. För tron kommer av predikan och predikan får sin kraft av Kristi Ord. Och då ska den också ha den kraften av Kristi Ord, så att man inte försöker släta över så att folk inte lägger märke till sanningarna i Guds Ord, utan de ska fram öppet.
Det gäller också det teologiska samtalet i vårt land. Vi får inte gå och kapsla in saker som kan väcka strid. Utan om det är något viktigt i Guds Ord så ska vi också förkunna det. För hur ska människor få reda på det annars, om inte prästen kan tala om det? Man gör det så glättat, precis som om det inte finns någon dom och förtappelse. Men det ska inte bara vara dom och förtappelse utan det ska också vara vägen vidare. Och att evangeliet är just för fattiga. Att Kristus tar emot syndare. Han tar emot syndare och äter med dem. Och det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka.
Ser du några faror för
svensk kristenhet framöver?
Ja, det får man väl säga att svensk kristenhet har levt farligt. Det har funnits den insikten i tidigare generationer att det är fel – som de sade på ett föräldramöte vid konfirmationsläsningen – att barnen inte får lära sig kristendomen i skolan. Det sade de på 70-talet. Och det var en väldig uppslutning kring konfirmationsundervisningen. Folk menade och förstod att detta behöver konfirmanderna. För livet är inte så att det bara går av sig själv, utan det är frestelser och faror också. Och människor kan komma i kris. Föräldrarna insåg att deras barn behövde ha den undervisningen med sig. Därför satte de värde på konfirmandundervisningen, gav den stöd och skickade sina barn dit. Men dessa som sade så, det var inte precis så att de själva gick i gudstjänsten, mer än möjligen några stycken som kom när man påminde dem om det, när deras barn gick och läste. De fattade att det var bra att konfirmanderna fick gå i föräldrarnas sällskap. Att det blev mycket mera att de kände sig hemma i gudstjänsten då.
Men svenska folket har gått till köptemplen istället. Det är mammon som tjänas på söndagen. Och då kommer man till det stället där Jesus säger:
”Vandra i ljuset medan ni har ljuset, så att mörkret inte får makt över er. För den som vandrar i mörkret vet inte vart han går.” (Joh 12:35-36)
Och mörkret har en förskräcklig makt. Så när Jesus är nära behöver vi komma och ha honom till vårt ljus, så att vi slipper leva i mörkret. Och det som har hänt med folket är att de har dragit sig undan. Och man har sett vad som blir följden: att Guds Ord går i uppfyllelse och det andliga mörkret blir svårt.
Ändå märks det på många sätt att vi lever i ett land präglat av kristen undervisning. Det finns många saker vi får vara tacksamma för, som människor har fått med sig på något sätt. För det är ändå skillnad mellan ett kristet land och ett land med andra religioner. Där är mörkret mycket svårare. Och människor har hört som ett rykte att Kristus har dött för våra synder på korset och att han uppstått från de döda. Sådant känner människor till och har hört, fast man inte tror det. Ibland kan man märka att människor som lever borta ändå har reda på och är berörda av kristna sanningar. Det är märkligt att Guds Ord når så långt, som Skriften säger att deras tal har gått ut till jordens ändar (Rom 10:18).
När jag växte upp var det en kollega till pappa som var kyrkoherde i Onsala, som undrade om det skulle kunna bli en sådan väckelse igen som vi hade efter Schartau, som gick så djupt, varade så länge, och tog tag i så många. Pappa sa ”varför inte?”. Men så lade han till att de gamle brukade säga att det behövs nog mera fattigdom för att det skulle hända. Och med krigets elände hör man från Ukraina att de börjar läsa Bibeln på ett annat sätt.
Framtidsutsikter
Men det finns sådant som talar för att det skulle kunna bli en fortsättning. Till exempel: Det var så nedgånget i vårt land på 1840-talet. I Kville (där jag tjänstgjorde i 15 år) fanns en ”bovlista”. Det var alltså folk som hade kommit in i dryckenskapselände, och det var 140-160 kriminella personer som stod på den listan. Och det var våldsamma slagsmål där människor blev ihjälslagna. Sedan 25 år senare, satt där en och sade till sin son ”ser du den och den där?” på vägen till kyrkan. ”Förr var de de värsta i slagsmål och dryckenskap. Och nu är de de främsta att sitta och höra Guds Ord.”
Det var en kraftig förkunnelse där. Och ibland när man läser tidigare generationers predikningar, förstår man varför det inte blir väckelse i vår tid. För kraften i Kristi Ord ska vara med. Den är inte borta, men den är sällsynt. Och det är ju fullt möjligt att börja förkunna med Ande och kraft.
Men inom etablissemanget nu är det så ställt med Herrens bud om kyrkans ämbete – att inte kvinnorna utan männen ska predika i församlingen, i gudstjänsten – när man överträder det budet och inför en ordning som strider mot Herrens bud och det ska vara kyrkans ordning, det får följder. Om man föraktar Ordet hänfaller man åt dess dom (Ords 13:13).
Man ser att det har dragit med sig annat, och nu är man inne på äktenskapets upplösning. Och det är inte bara att det är väldigt frigjord samlevnad, utan också att man vill ändra på Skaparens ordning med man och kvinna. Det som Skriften kallar styggelse, det ska tillhöra samhällets värdegrund. Det kan inte gå väl för ett sådant samhälle, utan det får följder. Och det gäller prästrekryteringen och de unga som ska in i ämbetet, att man kränker deras tro och motarbetar dem och gör det omöjligt för dem. Så för en del är det nog en omöjlig väg att klara upp situationen. Man trasar sönder människor.
Man kan inte ålägga prästkandidater att rent och klart förkunna Guds Ord så som det är givet i den heliga Skrift och som våra bekännelseskrifter därom vittnar, och samtidigt säga att de måste följa en annan lära och insikter som är för dagen. Tidsandan är avguden som man vill tvinga alla att följa. Och när det heter att de ska fullt ut, i alla uppgifter samverka med andra vigda, oavsett kön, är det en pålaga som inte håller. Man kan inte utfästa något sådant. Om man vill vara en Jesu lärjunge får man vara det fullt ut.
Men det är märkligt, att om man driver sanningens väg, den vägen som Kristus visar, så skapar man utrymme för det. Man kan få det hett om öronen, men det hör till. Kristus blev korsfäst och profeterna och apostlarna blev svårt förföljda och i allmänhet dödade. Det är den väg som Kristus säger att hans trogna får gå. Så vi har levt väldigt skyddade. Den psykiska terrorn är inte enkel, men frågan är om inte vi borde vara mera frimodiga. Är man frimodig skapar det respekt.
Men för att inte all kristen tro ska försvinna där det verkligen är andlig hungersnöd, har vi fått inrätta Missionsprovinsen. Den bygger på kyrkans bekännelseskrifter att där påven och biskoparna är kättare och förkunnar främmande läror och vägrar viga rätta prästkandidater, där behåller församlingarna sin rätt, och är inför Gud skyldiga att viga/ordinera rätta präster. Det är vår skyldighet. Hur det är med kyrkosynen, där tycker jag man får hjälp av Martin Luthers ”Kyrkans sju kännetecken”. Att där dessa kännetecken finns där är Kristi sanna kyrka: 1. Guds Ord, 2. dopet, 3. nattvarden, 4. kyrkans ämbete, 5. bikt och avlösning, 6. bön och lovsång, 7. korset och lidandet. Där de kännetecknen finns där kan vi vara säkra på att där finns Kristi kyrka. Och det kan vara i Svenska kyrkan, men det finns också behov av Missionsprovinsen. Och de har också en god kyrklig ordning. Och där den håller på att upplösas och försvinna i Svenska kyrkan, så kan det vara nödvändigt att ha just Missionsprovinsen som alternativ. Det viktiga är att Guds Ord blir rätt förkunnat, annars blir det ingen sann kyrka.
Man kan tänka på Luthers huspostilla. Erik Fahls predikningar i Torsby, det är väldigt starkt, både lag och evangelium. Och Henrik Florius Ringius predikningar finns på Lutherstiftelsen, en stor upplaga.
Hur kan kristna möta homosexuella/hbtq-personer som brottas med sin läggning?
Ja, det finns människor som verkligen brottas. Det fanns exempel på en komminister som hade den läggningen väldigt starkt, och det blev lite tal om hur det egentligen var när han hade sina konfirmander och samlade dem. Men han var nog ändå from. Det är inte så enkelt. Han gjorde nog som man skulle och kämpade med det här. Men de som istället säger att de har den läggningen och inte har någon skuld för det, om man bara säger att det är fritt fram att handla och leva på det sättet, då dömer man dem till att leva i syndens mörker. I stället för att som kristen kyrka förkunna det sanna ljuset som gått upp över världen. Det är en väldig försummelse. Man får lära sig skilja mellan rätt och orätt. Och Guds bud är tydligt, övertydligt.
Men det här med frestelserna och att det är en svår kamp, det är det. Men ändå, det är en bild av den kamp som alla människor har. Alla har sina frestelser, och de har just den. Den som har varit utsatt för frestelser, står inte där som triumferande med någon egen rättfärdighet utan man står där som en syndare, men ändå, man blir inte kvar där, man blir renad och rättfärdig av Jesu död och får hjälp att komma ur frestelsen. Och till sist så, äntligen, får man behålla segern, som det heter i katekesen.
Men det har blivit en väldig tystnadskultur, att ingen vill öppna munnen och säga någonting. Både i kyrkan och i samhället och överallt är det så att de hukar. Men när man säger ifrån och gör det tydligt vad Skriften säger och hur man ska leva och tänka och tro, ja, då skapar man utrymme för det. Och om vi ber för dessa människors frälsning kan det bli en hjälp, om vi också möter dem med Kristi kärlek.
Massmedia i förkunnelsens tjänst
Det var så när jag var i Berghem. Jag hade skrivit rätt många öppna brev om sådana aktuella saker, och skickat till biskoparna och satt i tidningarna. Och så tänkte jag att det blir ju alltid följder, så jag undrade om jag skulle hinna bli pensionerad där, eller om jag skulle väcka så mycket vrede att jag åkte därifrån lite tidigare.
Det bröt ut ett massmediadrev. Så tänkte jag att jag har haft en väldig oro över att man inte når ut till församlingsborna med den kristna undervisningen, saker som de alla borde veta antingen de går till kyrkan eller inte. Då hjälpte massmedierna mig och började redogöra för min undervisning, och jag fick förklara Bibelns undervisning och hur det hänger ihop, och tar man bort en sak så tappar man det hela.
Det började väl 1990. Journalisterna var väldigt intresserade och även om de var intensiva så var de det på ett lite roligt sätt, och tyckte att ”det är ju så som det står i Bibeln på alla ställen, varför anmärker de på dig för det?”
Där kom den undervisningen ut och så blev det lite mer folk i kyrkan. Så började kyrkfolket också vakna till och de förstod att det inte var så självklart att man fick behålla den förkunnelsen. Vill man ha en biblisk förkunnelse får man ta vara på den.
Kyrkfolkets attityd
Det får inte bli ilska när det blir påhopp, utan jag förklarade enkelt att detta är inget märkligt. Det har varit så med Kristus själv och med profeterna och apostlarna att de blev förföljda och dödade. Det här är som en liten fläkt och det är bara att borsta bort och sedan gå vidare. För det är sanningen som gäller.
Och sedan förklarade jag i olika sammanhang ganska ofta, att det är lätt att se med vrede på människor som gör skada i församlingen, men vi får inte tänka på dem med vrede. De förstår inte bättre och de lider illa av att de är nära Guds rike men ändå utanför. De har sett något av glädjen i Guds rike, och känner det svårt att inte vara med. Kristus bad för de som korsfäste honom ”Fader förlåt dem för de vet inte vad de gör” (Luk 23:34). Och Paulus skriver om dem som förföljer honom svårt och hindrar hans arbete, att han skulle önska att han själv vore bortkastad från Kristus om det kunde hjälpa dem som förföljde honom (Rom 9:3). Det var ju inte möjligt, men han ville hellre ge sitt liv, till och med sin evighet om det kunde hjälpa dem.
När vi ber för dessa människors frälsning och vi möter dem med Kristi kärlek, då kan det bli till hjälp för dem. Och det gjorde gott i församlingen att kyrkfolket inte fällde illasinnade yttranden över Kristi fiender utan de talade på ett annat sätt.
Hur kan kyrkligheten i Sverige jobba framåt?
Det är viktigt att vara tydlig med förkunnelsen, vi behöver gå den vägen själva och inte bara lära andra. Det kan bli en anfäktning av att hur jag än strävar så blir det inte riktigt så, det fattas så mycket och det är så mycket ont i människohjärtat, i ens eget hjärta. Men om man därifrån kan se på Jesu nåd och hur den står så öppen:
”Det är ett fast ord i allo värt att mottagas att Kristus Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare bland vilka jag är den främste”. (1 Tim 1:15)
Om man kan fatta om det har man något att ge till de andra. För det är fler som behöver det. Sedan får vi be att Gud ger växten, för det är ingen människa som kan verka det, utan det är nådens Ord. Men Gud gör nådens under också i vår tid.
Evangeliet vandrar
Sedan kan man se det Luther säger något om, att evangeliet vandrar. Det var i Judeen, och där hade väl hedningarna tagit över när Luther levde. Och så gick det ut över Mindre Asien, och där har man turken. Sedan gick det över till Rom, men när det hade varit där en tid fick de påven. Och så nu i Tyskland kommer vi inte ha det länge, för vår otacksamhet kommer fördärva alltihopa, säger Luther.
Det är som ett regn som far fram och vattnar marken, och så efter ett par generationer är det borta och då är det någon annanstans och verkar. Man har sett att Guds rike alltid går vidare. Och det är väldigt slående med Nordafrika, som var ett av de tidigaste missionsområdena, att Islam har intagit det.
Herren gör inget meningslöst
Det ordet att Guds Ord ska inte vända tillbaka till mig fåfängt utan att ha verkat det jag vill, det säger oss att Gud gör ingenting meningslöst. Och det är viktigt. I Andra Petrusbrevet 3:9 står något om Guds tålamod:
”Somliga av er menar att Herren fördröjer sig. Men det är inte så att Herren fördröjer sig, utan han har tålamod med människor, eftersom han inte vill att någon ska förgås utan alla ska omvända sig och leva.”
Därför väntar Gud med sina domar. Men han gör det inte i onödan, utan det är för att han ska frälsa människorna. Och där Gud ser att inga utsikter finns så låter han sitt Ord tystna. När Gud tiger är det inte mer att göra. Då återstår inget annat än domen. Men det har inte blivit riktigt så, för även om det i stora drag har gått väldigt illa för vårt folk, så gör Gud nådens under också i vår tid. Vi undrade till exempel hur det skulle gå med Missionsprovinsen. Men det är ju nästan ett gudsbevis, att några prästkandidater som har blivit stoppade i Svenska kyrkan och sett att det inte går där, avstod från all karriär och utsikter för en lysande framtid för att istället göra tjänst i Missionsprovinsen. Och de är inte riktigt få, utan de kan samla in en viktig del av kristenheten.
På sina håll har man också en biblisk förkunnelse i Svenska kyrkan, och hur en del andra löser det vet jag inte. Men där kyrkans kännetecken är där är Kristi kyrka. Men faktum är att Herren låter detta arbete lyckas och väcker prästkallelsen, så är det för att han vill samla in en skörd. Och när förhållandena är för dåliga i landet i övrigt så kan Missionsprovinsen ge möjlighet åt några.
Så det Herren gör, det gör han inte i onödan. Det står ju också om Israel, att hela dagen räcker Gud ut sina händer, till ett ohörsamt folk som föraktar hans Namn. Varför räcker Gud ut sina händer? Det är Guds tålamod, för att han vill frälsa några. Han ser att där är några som kan frälsas. Och när det inte är möjligt längre så drar Gud in det och låter den rösten tystna. Men han har inte gjort det än. Och så står det ju att människorna var rivna och slagna, och Jesus ömkade sig och så säger han att skörden är mycken och arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. Det är en anledning att be den bönen.
Och den har blivit hörd, så att det faktiskt är några unga som tänkt att de vill gå iväg som herdar. De har känt den kallelsen. Så där är en liten begynnelse. Och den behöver inte alltid förbli så liten utan den samlar så många som låter sig frälsas.
Är det något mer som kyrkligheten specifikt kan fokusera på framåt?
Jag tycker nog tydligheten i förkunnelsen. Att det verkligen är så tydligt och klart med Guds dom och vad som är Guds heliga bud och att det inte får ändras utan det är levande och kraftigt. Och sedan att nåden ska vara lika tydlig. Och vi ska inte skämmas för Guds Ords sanningar. Och när vi uttalar oss i någon allmän fråga ska det inte vara det här väldigt försiktiga krypandet så ingen kan riktigt förstå vad man egentligen håller på med. Utan det ska sägas, saker som har gått fel i människors liv och i samhället. Man ska inte predika bara om det, men man ska vara klar angående tidens frågor så att det blir verklig vägledning och undervisning.
Hur kan kristna leva här i världen i väntan på den kommande?
Herren har en märklig omsorg om sina efterföljare. Med Guds änglars skydd och vakt, och den undervisning de får.
På den tiden man gjorde betydligt fler sjukbesök än man gör nu, kom människors svåra anfäktelser fram ibland. De kände att synden levde och rörde sig. Och det var en sådan hårdhet de hade inom sig. Och när man talade om att vi inte kan med våra gärningar göra oss rättfärdiga eller leva så, utan vi måste känna att synden bor i oss, och vi får gå med allt till Mästaren att frälsa, och han är den sanne Läkaren som kan läka den som lider av syndens svåra sjukdom. Då gör han undret med syndernas förlåtelse och han har uppfyllt all rättfärdighet för oss. Dit kommer vi inte att vi kan uppfylla all rättfärdighet och leva så bra som vi borde. Utan det är Kristus som är rättfärdig. Och på hans rättfärdighet får vi bygga, för vår egen rättfärdighet håller inte.
Då kan man få kommentaren att ”nu blev det så ljust och klart. Men dagarna går och så kommer det här mörkret igen, det blir så mörkt och svårt och tungt”. Ja, säger jag, men Herren kommer igen. Och Guds Ord är maten som räcker till evigt liv. Och om man har ätit så att man känner att nu är jag mätt, så ska man inte sluta äta för det. Guds Ord är sådan mat att man får den på nytt och på nytt. Och den gör samma verkan, den mättar och ger ljus. Och Guds Ord är sådan mat som räcker till evigt liv. Men vi behöver få den på nytt. Och därför tänker Herren också på att han ska påminna oss med sitt Ord och komma på nytt till oss för att vi behöver det. Och det var tydligt att de fick trygghet av det. För så är det med Guds rike.
Vad spelar gudstjänsten och
de kristnas inbördes gemenskap för roll?
Jo, om några stannar i ensamhet och tycker att det har blivit så dåligt i kyrkan att jag går inte, då blir det en bitterhet av det. Men Gud har inte skapat oss till enstöringar. Utan ordet ”församling” säger att det handlar om att församla, och inte bli borta. Det fungerar inte med ”ensamhetskristna”, då slocknar också den kristna kärleken, och det blir något bittert och hårt. Hur ska det fungera annars med kroppen och lemmarna att vi ska vara till uppbyggelse för varandra? Det kan ju inte gå om vi inte vill samlas.
Men det är som en som satt vid köksbordet, det var söndag och han skulle inte gå till kyrkan för det var så tomt och tunt så det var ingenting att höra. Och så satt han vid sitt köksbord och tittade ut genom fönstret. Där var en höna, och hönan sparkade länge på en hög med agnar och hittade ett riktigt fint korn och åt det. Ja, tänkte mannen, det är så jag ska göra. Jag ska gå till kyrkan och Herren låter mig nog finna ett korn.
Även i en tom och tunn förkunnelse kan Gud välsigna det lilla, och styra så att det som vi behöver blir sagt i rätt tid. Och till och med självaste översteprästen Kajfas fick säga ett profetiskt ord om att Jesus skulle dö för folket och inte endast för folket utan för att samla och förena Guds förskingrade barn (Joh 11:50-52).
Det är en välsignelse med kyrkans ämbete, att Gud låter saker bli sagda. Men man får inte tillämpa det riktigt hur långt som helst. För om det är uppenbar grov falsk lära så bör vi inte gå dit, och inte heller när det karismatiska blir allt för suggestivt och ensidigt. Men om det inte föreligger sådana omständigheter, och det finns inom räckhåll en stark biblisk förkunnelse, så behöver man den. Men när den inte finns inom räckhåll, så när det sitter några där och hungrar efter ett Herrens Ord, så om det faktiskt förekommer en ordentlig syndabekännelse och trosbekännelsen och det är de bibliska texterna, Fader vår och välsignelsen, då är det något att samlas kring! Bättre än att sitta hemma och vara bitter.
Om man inte har någonstans att åka, kan man be en präst komma?
Ja, det är ju sådana som behöver besök på det sättet. Och det behöver ses om så att det fungerar. Den personliga kontakten, att hålla sig framme där och försöka få sådana besök, det är inte fel. Det kanske till och med finns fler i närheten som är intresserade av samma sak. Ja, visst är det så, då kan de gå ihop och samla några stycken.
Är det något du vill tillägga?
Det är märkligt också hur människor kan reagera, så att man förstår att Guds Ord når mycket längre ut än man tänker. Så man undrar: hur kan den människan vara så väldigt berörd? Antingen det nu är på ett positivt sätt eller det är något de spjärnar emot, så visar det sig. Kyrkans fiender till exempel, som ger sig till känna när drevet börjar släppas lös. För vad skulle det röra dem vilken åsikt jag har i ämbetsfrågan och om äktenskapet och den dubbla utgången? Men det brände till för dem. Det är Herren som inte låter sig vara utan vittnesbörd.
Och nådens under händer, som det står i Augsburgska bekännelsen, om det är någon som kommer till tron och kommer till rätta är det helt Herrens verk, och helt odelat Herrens förtjänst. Men är det någon som håller sig undan och inte vill komma med, utan gör motstånd, så är det helt hans egen skuld. Men det står ju, att evangelium ska förkunnas till ett vittnesbörd för alla folk, sedan ska änden komma. Den dagen då ingen vill komma mer, när skaran är fulltalig, då väntar Herren inte längre med domen. Utan då kommer den. Och då kan man förstå att den sista tiden, före den yttersta dagen, blir en svår tid för Herrens trogna. Men också den tiden kan de komma igenom. Herren hjälper dem igenom den tiden.
Många har undrat: här var ju kyrkliga församlingar, och kyrkan fungerade och det var bra alltihopa, och så plötsligt har det blivit så förvänt och konstigt och så sällsynt. Men då tycker jag att det är precis som Skriften säger i förväg och det är precis som de gamle sade, de sade att nu är antikrist så nära. Och beskrev det ungefär hur det skulle kunna bli. Och så ser man att alltihopa är i uppfyllelse här nu. Så det är inget nytt. Utan det var förutsagt, för att vi ska veta det i förväg och inte tappa besinningen.
Men varje tid samlar Herren människor till himmelriket, så är det. Så blir det en skara som ingen kan räkna, av alla folkslag, stammar och språk. Och då kan de säga att det gick lyckligt, de ska lovsjunga honom som sitter på tronen och Lammet. Alltså Gud som tog tag i dem, och drog dem till sig och ledde dem fram och beskyddade dem på vägen, och så Guds Lamm som med sitt blod renade från alla synder. Därför gick det väl. Och de ska i evighet lovsjunga Gud som gjorde allt väl. •