Från tiden omkring 1930 och fram till 1970-talet domineras svensk politik och därmed även kyrkopolitiken helt av ett parti: Arbetarepartiet Socialdemokraterna. Min förra artikel i denna serie beskrev arbetarrörelsens kritiska inställning till religionen i allmänhet, och den lutherska statskyrkan i synnerhet.
Under sina tidigaste decennier var socialdemokratin ett visserligen växande, men likväl ett litet oppositionsparti, där få vågade tänka tanken att partiet en dag själva skulle dominera den politiska scenen. Men så skulle det bli. Den växande gruppen arbetare röstade troget sin klass, och det socialdemokratiska partiet i Sverige växte till det mest inflytelserika partiet, inte bara i det egna landet, utan jämförelsevis också i hela den demokratiska västvärlden.
Alla partier som leds av en ideologi med ett utopiskt slutmål tvingas göra vissa strategiska val när man väl kommer i regeringsställning: antingen hålla fast vid en radikal samhällsförändring eller anta en mer pragmatisk linje. I kyrkopolitiken valde socialdemokratin en dubbel linje där de kunde genomföra en historiskt och internationellt unik omvälvning av statskyrkan, men de gjorde det inte genom att med ett alexanderhugg avskaffa statskyrkan. Istället valde de att genomföra sitt omvandlingsarbete från insidan.
Statskyrkan
Den socialdemokratiska kyrkodebatten har av hävd nästan uteslutande handlat om statskyrkan. I partiets retorik betraktades katolska kyrkan som något kontinentalt, hotfullt, något som inte kunde kontrolleras av politikens långa arm.
Socialdemokratiska politiker kopplade därför gärna samman den egna visionen med reformationens arv. Detta gjordes dock inte främst teologiskt, utan snarare som exempel en kyrkoorganisation som kunde frigöras från traditionella kyrkliga auktoriteter.
Den växande frikyrkorörelsen var en annan gren av kristenheten som framlevde sin tillvaro utanför politikens fögderi. Därför var även denna i princip osynlig i den politiska debatten, och användes i den interna socialdemokratiska debatten främst som varnande exempel på hur en kyrka skulle kunna utvecklas om politiken släppte greppet om den.
Den stora interna kyrkopolitiska debatten fram till mitten på 1900-talet handlade därför om huruvida Socialdemokraterna i ideologisk konsekvens skulle arbeta för statskyrkans snara avskaffande, eller om de hellre skulle behålla statskyrkan och förändra den inifrån. Den militant kristendomsfientlige Arthur Engberg var i sina unga år den starkaste representanten för den första hållningen. Detta var under den period då Socialdemokraterna första gången fick tillgång till regeringsmakten, och då omedelbart tog kontroll över ecklesiastikdepartementet genom Värner Rydén år 1917.
Partiets strategiska vägval under detta och kommande decennier ges en talande illustration i Engbergs bok Statskyrkans avskaffande från 1918. Efter en lång och övertygande argumentation om vikten av att genomföra boktitelns vision, avslutar Engberg boken med att tänka högt kring en helt annan lösning: Rätt hanterad skulle statskyrkan faktiskt kunna bli ett verktyg för att sekularisera landet. Om den moderna, radikala teologin skulle kunna ta över universiteten och prästutbildningen ”ges för staten en möjlighet att i stor stil främja en radikal teologis seger även i folkförkunnelsen”. På detta sätt skulle man faktiskt ”låta statskyrkoinstitutionen själv […] träda i avkristningens tjänst”.
Den drastiska formuleringen är uppenbart genomtänkt hos Engberg; i en riksdagsdebatt samma år återvänder han till samma tanke. Under ett resonemang om varför statskyrkan måste avskaffas upprepar han förslaget att statskyrkan via den nya radikala teologin skulle kunna brukas till ”att avkristna folket”.
Dessa formuleringar är relevanta för förståelsen av Sveriges utveckling och sekularisering under 1900-talet, just eftersom de så öppet anger det långsiktiga målet. Engberg lyckas också driva igenom en starkt kyrkofientlig hållning i Socialdemokraternas partiprogram 1920, med krav inte bara på avskaffande av statskyrkan, utan även ett statligt övertagande av kyrkans egendom. Men efter att han väl öppnat för den mer långsiktiga strategin om att försöka omvandla Sverige via kyrkan själv blir detta med tiden också den linje som partiet i praktiken ska komma att arbeta efter.
Avkristna folket
Den andre centrale politiske kyrkoreformatorn under denna tid är Engbergs mångåriga kombattant i partiet, prästen Harald Hallén. I sitt ämbete som präst ger denne inte ett lika kyrkofientligt intryck som Engberg, och i längden ska det också bli Halléns mer diplomatiska framtoning som går segrande ur debatten om Socialdemokraternas kyrkopolitiska vägval.
Hallén skiljer sig från Engberg främst genom att den förre inte drivs av något uttalat mål att aktivt avkristna landet. Däremot förklarar Hallén öppet att maktöverföringen från kyrkliga till politiska auktoriteter är ett så angeläget politiskt mål att han gärna accepterar landets sekularisering som möjlig konsekvens av detta vägval.
Engberg och Hallén må alltså ha haft olika retorik och olika inställning till den kristna tron som sådan. Men deras långsiktiga målsättning för statskyrkan var ändå tämligen likartad. Kanske var det just därför som de båda med sina så olika uttryckssätt kunde nå en sådan politisk framgång för partiets ideologiska vision.
Med dessa två som ledamöter i riksdagen och även i konstitutionsutskottet hade det socialdemokratiska partiet goda möjligheter att påverka vilka förslag i relation till statskyrkan som lades fram i de båda kamrarna. Partiet kunde därmed utöva stor påverkan över Sveriges kyrkopolitiska utveckling, både när partiet hade regeringsmakten, och under de perioder under 1920- och tidigt 1930-tal när de utgjorde det största oppositionspartiet.
Tillsättningspolitiken på de teologiska fakulteterna var ett viktigt politiskt verktyg i att styra prästutbildningen i den riktning som Engberg tidigt insåg skulle kunna forma inte bara den nuvarande utan också kommande generationers kyrkliga förkunnelse.
Ett annat område som sattes högt i prioriteringsordning var partipolitiseringen av de kyrkliga beslutsförsamlingarna. Här agerade de socialdemokratiska partiföreträdarna så strategiskt skickligt i riksdagen och dess utskott, att de även under Arvid Lindmans högerregering lyckades vinna majoritet för ett riksdagsbeslut som dels flyttade över makten över den lokala församlingen till partipolitiska företrädare, och dels kunde avskaffa kyrkoherdens inflytande i de kyrkliga beslutsförsamlingarna.
Den här artikeln ger inte utrymme att utveckla resonemanget om de konkreta förändringssteg som togs i riksdagskorridorerna. För en mer detaljerad genomgång rekommenderas att ta del av min avhandling eller populärversionen.
Det kan dock understrykas att den konstruktion som under några decennier skapades i svensk kyrkopolitik var – och fortfarande är – unik i internationell jämförelse. Inget annat land, inte heller de som haft lutherska statskyrkor, har genomfört en sådan partipolitisering av kyrkan som Sverige gjorde under 1930- och -40-talet.
Förarbetet genomfördes till stor del via statliga utredningar som stegvis införde en ny syn på kyrkan – i allt högre utsträckning byggd på sekulära politiska överväganden, och allt mindre på Bibel och kyrklig tradition.
En vanligt förekommande metod för att vinna acceptans för beslut som reducerade det kyrkliga inflytandet i beslutsförsamlingarna var att motivera dem med att minska kyrkoherdens arbetsbörda. Den politiska strategin från det socialdemokratiska ledarskapet växlande alltså mellan välvilja och konfrontation. Även i riksdagsdebatterna framträdde denna dubbla inställning under det övergripande målet att demokratisera kyrkan, i betydelsen att överföra beslutsmakten från kyrkans ämbetsbärare till politiskt valda ombud.
Motståndare till den kristna världsåskådningen
I den riksdagsdebatt som föregår beslutet att införa 1930 års församlingslag förklarar Engberg vikten av att även sådana som han härigenom skulle ges möjlighet att bestämma över kyrkan, trots att ”jag på alla punkter är motståndare till den kristna världsåskådningen”.
Hallén beklagar i talarstolen att Engberg ”avfyrat denna bredsida”, men han är helt överens med sin partibroder om vikten av att omforma den kyrkliga beslutförsamlingen enligt samma modell som den sekulära kommunen. När det steget väl är taget i den lokala församlingen är den långsiktiga utvecklingen inom svensk kyrkopolitik redan utritad. Tendensen går obevekligen mot ett kontinuerligt växande politiskt inflytande på alla nivåer inom statskyrkan. Den praktiska frågan är egentligen bara hur lång tid det ska ta att fullborda processen att omvandla kyrkan inifrån.
När Socialdemokraterna två år senare kommer i långsiktigt åtnjutande av regeringsmakten inträffar en intressant balansförskjutning i personlig retorik. När Arthur Engberg blir ecklesiastikminister tonar han gradvis ner sin fientliga ton mot kyrkan och kristendomen. Istället blir det Harald Hallén som ser chansen till en radikal omvandling av kyrkan, och han skriver i brev till den nyutnämnde ministern att partiet nu har sin chans till ”ett verkligt rationaliseringsprogram”, där instruktionerna för både kyrkliga beslutsförsamlingar och ämbetsbärare nu bör omvandlas i sekulär riktning, och att genom detta kunna införa ”en verklig kontroll […] över prästerskapet”.
Processen har alltså en växelverkan; när den ene intar en mer diplomatisk ton övergår den andre till en mer radikal linje. Men det långsiktiga målet kvarstår.
Nästa arena för politiseringen av kyrkan genomfördes på stiftsnivå, dock i mer begränsad utsträckning. Den avgörande punkten i partiets långsiktiga reformagenda var att omforma också det nationella kyrkomötet enligt sekulär modell och med majoritet av partivalda lekmän.
Engberg mildrar sin antikyrkliga position
Samtidigt som Hallén fortsatte och även förstärkte sin bana som inflytelserik kyrkopolitiker under andra världskriget och långt in i efterkrigstiden, så trappade Engberg istället ner sitt politiska engagemang. Han var visserligen fortsatt en central ideologisk aktör inom det socialdemokratiska partiet, men hans antikyrkliga engagemang mildrades alltmer, och när han väl lämnat sin ministerpost och blivit landshövding i Västernorrland intar han en position som snarast måste betraktas som välvillig.
Det finns flera förklaringar till Engbergs förändrade inställning, men en sådan kan hänföras till hans personliga engagemang i processen att revidera den svenska psalmboken. Som högste politiske ansvarig för all verksamhet inom Svenska kyrkan betraktade den kulturellt engagerade Arthur Engberg det som en kulturgärning att aktivt engagera sig i arbetet med psalmboken. Det var också under den här perioden som ecklesiastikministerns inställning till kyrkan och tron genomgick en stor förändring.
Slutåren av det andra världskriget rymmer en fascinerande dramaturgi kopplad till Engbergs relation till kyrkan. I början av 1944 inser de flesta att tiden närmar sig då kriget och därmed också samlingsregeringen upphör. Socialdemokraterna förbereder därför ett reviderat partiprogram och varvar även upp olika politiska processer inför den dag då de kan frigöra sig från samlingsregerandets band. Ett sådant område är statskyrkan. Två socialdemokrater förbereder en riksdagsmotion om att genomföra det slutliga steget där också det nationella kyrkomötet ska byggas om enligt samma politiserade modell som redan genomförts på församlings- och delvis även stiftsnivå.
I samband med detta skriver landshövding Engberg ett brev till dåvarande ärkebiskop Erling Eidem där han önskar ett möte utifrån ett ämne som ligger den före detta ministern varmt om hjärtat. I brevet skissar Engberg på en helt annan reform av kyrkomötet, i syfte att göra det friare från staten och därmed bättre rustad att försvara kyrkans intresse – en hållning i uppenbar motsättning mot den politiska linje som Engberg tidigare kraftfullt drivit, och som hans parti nu står inför sista steget att genomföra.
Mötet med ärkebiskopen tycks dock aldrig bli av, för några veckor senare drabbas Arthur Engberg av en magåkomma och avlider. Han begravs i Hassela i Hälsingland, samma by där han föddes i 56 år tidigare. Den lokale prästen Conny Edlund berättar i sitt gravtal om sista gången Engberg besökte Hassela, dagarna innan årsskiftet 1944, där de båda besökte den alltför tidigt avlidna dottern Birgits grav. Därefter satt de flera timmar tillsammans och samtalade och läste den grekiska grundtexten till 1 Korinthierbrevets femtonde kapitel om uppståndelsen. Edlund berättar vidare om hans sista timmar och låter förstå att Arthur Engberg dog som troende kristen efter att ha tagit emot nattvarden.
Men dessförinnan hann han göra åtskilligt i enlighet med sin ungdoms radikala ambition att montera ner den lutherska statskyrkans arv och kristendomens roll i Sverige.
Några år senare tas det slutliga steget i det politiska övertagandet av kyrkan genom beslut i riksdagen 1949. Harald Hallén förkunnar i riksdagens talarstol att han för sin del gärna skulle ha gått ännu längre, och att han är beredd att riskera en ytterligare inre sekularisering inom kyrkan för att kunna nå det högre målet om en genomgripande demokratisering, i form av partipolitikens övertagande av kyrkomötet.
De avgörande besluten var härmed tagna. Allt som skett inom Svenska kyrkan sedan dess har varit en vidareutveckling i tangentens riktning utifrån den nya, sekulärt baserade partipolitiska grund som ersatte kyrkans tidigare grundfundament av Skriften allena och Kristus allena. •
Mer djupgående analys av de processer som beskrivits i denna artikel, samt källhänvisningar till primärmaterialet finns i doktorsavhandlingen ”Moving Reality Closer to the Ideal” (VID Specialized University, 2022) eller populärversionen Landet som glömde Gud (Norma, 2022).