Katekesen och själavården

Begreppet själavård

Psykologisk känsla och kunskap är viktigt. Själavård kräver empati, förmågan att ”leva sig in i” en annans situation på det inre planet. Ur denna synvinkel är själavård besläktad med terapi. Men det som korrigerar och utgör referenspunkterna för samtalet finns i Bibeln.

Terapi är samtal med syfte att ge hjälp med psykiska störningar som ångest eller depression, hjälp att bearbeta inre sår, hjälpa till att ge en realistisk tro på sina egna mentala resurser, hjälpa till att förändra olyckliga livsmönster eller omorientera sig i relationer som är destruktiva, och så vidare. 

Insikt i – och erfarenhet av – terapeutiska metoder är till nytta för själasörjare. Men vi måste respektera att professionella inom terapi kan bidra med psykologisk/psykiatrisk hjälp som vi själva kanske inte kan ge. Det utmärkande för själavården är att prata med konfidenten utifrån livets perspektiv och den resa genom livet som den kristna tron ger. Guds ord med sin människosyn, gudsbild och med sitt uppenbarade budskap är en medspelare. Det betyder inte nödvändigtvis att man använder specifika bibelord och bön i alla själavårdssamtal. Men konfidenterna måste kunna räkna med att själasörjaren för in ett tydligt kristet perspektiv i samtalet.

Själavårdens historia speglar en rad olika ideal och mål som själasörjare har präglats av. Här ska jag försöka med följande definition:

Själavård är ett samtal med individer om svårigheter de har i livet. Samtalet sker i djup respekt för konfidenten och ska – utifrån de frågeställningar som kommer fram i samtalet – hjälpa konfidenten att orientera sig utifrån de fasta hållpunkter för liv och tro som Guds ord ger. 

Den lilla katekesen

Luthers lilla katekes utkom 1529. I nästan femhundra år har den ansetts som reformationens huvudverk när det gäller ­troslära. Redan från början var den tänkt för vardagsbruk till hjälp för inlärning och andaktslivet i hemmet. 

Efter införandet av obligatorisk konfirmation och skolgång (på 1730-talet) lärdes katekesen utantill i Norge av cirka tio generationer i följd (på liknande sätt som i Sverige, övers. anm.). De fick en religionsundervisning med tydliga svar på frågan om vad kristendom är. 

Luthers lilla katekes är enkel till både form och innehåll. Huvudtexterna i katekesen är de tio budorden, trosbekännelsen, Herrens bön, texter om dop, nattvard, bikten och en hustavla. För varje bud, varje del av trosbekännelsen, varje enskild bön i Fader vår och varje fråga relaterad till de andra ämnena, ger Luther en kortfattad och pedagogisk förklaring. Strålkastaren riktar sig mot både tro och liv. Skriften ger oss de viktigaste referenspunkterna att orientera oss utifrån – även om vissa uttryck speglar en annan tid. Skriftens teologi är bindande för lutherska kristna. Katekesen är en bekännelsebok.

Katekesen och själavården

Och nu till vår huvudrubrik: Katekesen och själavården. Själavården är just beroende av referenspunkter som man kan orientera sig med. Själasörjare möter människor mitt i livet och för samtal med dem om olika svårigheter. Att ha några vägledande texter från katekesen som helt enkelt beskriver själasörjarens tro är tryggt för båda parter. För lutherska förkunnare och själasörjare borde därför katekesen vara en självklar resurs. 

Visserligen behandlar katekesen inte alla de frågor som själasörjare möter idag. Men det ger en grund att reflektera över. Dess enkla formuleringar ger också ett säkert ankare för tron. Den är inte polemisk till formen och gör ingen direkt konfrontation med andra samfunds sätt att sammanfatta tron. I en mening är katekesen därför mer ekumenisk än vad som är fallet med den andra lutherska bekännelsen från 1500-talet, den Augsburgska bekännelsen. 

På senare tid har begreppen människosyn och gudsbild stått i fokus i litteraturen om Själavården. Katekesen använder mindre facktermer, men är ändå en stor resurs just inom dessa ämnesområden. 

”Du är du, och du är bra nog!”

Förklaringen till den första trosartikeln är ett av de avsnitt i katekesen som starkast har format den bibliska människosynen. Med populär terminologi tar Luther oss in i ämnet och börjar så här:

”Jag tror, att Gud har skapat mig och alla varelser, gett mig kropp och själ, ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen och att han ännu uppehåller sin skapelse.”

Här betonas ”jag”! Inom själavården pratar vi med konfidenter som knappast är vana vid att se sambandet mellan sina individuella kroppsdelar och Skaparen. Men det måste själavården förmedla. Vi är – med allt vi är utrustade med – Guds verk.

Skapelsens hur och det stora perspektivet i 1 Mosebok 1–2 förutsätts. Men Luther låter huvudfrågan vara personlig: Gud skapade ”mig”. Den kropp jag har, med alla dess lemmar, med förmågor och anlag, med behov av näring och att utveckla sig, var Guds vilja, skapat av Gud och gett av Gud. Allt är ren godhet från Skaparens sida. Med alla mina intressen och egenheter är jag ett Guds under.

De som känner sig värdelösa, och som är förvirrade över sin egen identitet, får här ett tydligt besked: Gud önskade dig och Gud älskar dig. 

Med en enda term kan vi tala om Guds ”skapande nåd”. Oavsett var vi bor i världen, vilka traditioner och tankar som präglar oss, vilka egenheter vi har: Gud är den som har gett oss alla våra resurser. De är gåvor från hans hand. Han gläds när vi använder dem, när vi äter mat, när vi lägger oss i vår säng, när vi sover, när vi tar på oss kläderna på morgonen, när vi använder våra sinnen och hör måsarnas skrik, ser åskmoln i horisonten och känner varma solstrålar mot huden. 
Han är glad för vår skull när vi småpratar med familjemedlemmar, går till jobbet, tar oss an svåra uppgifter, när vi måste säga stopp för att vi inte orkar – och detta dag efter dag. 

Vårt människovärde omfattar alltså vår kropp. Och det är rotat i Gud själv – som skapare. Att återfinna sitt ”jag” i katekesens formuleringar är en kraftfull medicin mot självförakt. Du är unik, en person som Gud själv ville skapa och utrusta. Självförakt är aldrig i enlighet med Guds skapande tankar med oss. ”Du är du, och du är bra nog!”

Jo, våra kroppar är föremål för sjukdom, åldrande och död. Och vårt psyke är för instabilt för många. ”Degraderad kropp” är ett uttryck för att kroppen genom fallet har förnedrats av ”slaveri” under hälsoproblem och död (Rom 8:19–24). 

Men vi finner aldrig något kroppsförakt hos apostlarna. Genom frälsningen i Kristus kommer till slut också kroppen att förhärligas. Så högt värderas det av Gud.

”Han skall förvandla den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet, ty han har kraft att lägga allt under sig.” (Fil 3:21)

Budskapet om oss som Guds ”kroppsliga” varelser (som Luthers förklaring understryker) hör till den grundläggande förståelse av människan. 

Idag är många människor, särskilt tonårsflickor, upptagna av sitt utseende och mäter sitt värde genom att jämföra sig med kulturens/reklamens kroppsfokus. Sexappeal och attraktivt utseende är måttstocken. Genom sociala medier försöker de få respons på sitt utseende, uteblir positiv respons kan det upplevas som en käftsmäll. En känsla kan bita sig kvar som i förlängningen kan resultera i självförakt. 

Vissa som jobbar med dessa frågor använder inte ordet självförakt utan den något mildare termen: Vit skam. Till skillnad från röd skam (att vi rodnar) är vit skam att vi framstår som bleka och med låg självkänsla. Vi skäms för vilka vi är, vi kan inte se vår egen värdighet som människor, vi kommer till korta – inte främst för att vi gör fel saker, utan för att vi inte är tillräckligt bra. 

Både i förkunnelsen, själavården och i mötet med barn och unga har vi ett stort ansvar att tala och vara sådana att katekesens skapelseteologi kan komma in under huden på de unga. Han kommer att välsigna mig inom ramen för de begränsningar som kroppen ger. Han visar mig dagligen ”faderlig godhet” och uppehåller mig. Han finns där varje dag i mitt liv och är stolt över mig som sin skapelse. Jag är unik, önskad, skapad och älskad av honom.

Där detta blir själva grundtonen i självuppfattningen kommer det att ge styrka att möta motgångar utan att den vita skammen får dominera, och utan att känslan av tomhet tillåts knäcka oss. 

Luthers enkla ord om Guds skapelsegåvor kan också betyda mycket för oss som vuxna och våra möjligheter att påverka ungas identitetsbildning på ett konstruktivt sätt. Att Gud sätter värde i mig, med min kropp och mitt liv i Skaparens värld, bidrar till att jag får stabilitet och empati när jag har att göra med andra så att jag inte låter mig styras av den vita skammen.

Guds skapande nåd och Guds frälsande nåd

Katekesens sätt att referera till människan aktualiserar inte bara det som ligger i begreppet Guds skapande nåd. Skaparens nåd gäller vårt liv här på jorden. Frälsningens nåd är att han ska lösa oss från syndens och dödens lag och ge oss evig salighet med sig själv i den nya, fullkomliga världen. 

Men både skapelsens nåd och frälsningens nåd är Guds, och de möter oss båda genom Jesus Kristus (Joh 1:3; Heb 1:3; Ef 1:4-7). Gud handlade genom Kristus både i skapelsen och frälsningen. Och genom honom håller han världen uppe.

Att värdera livet på det sättet får också tydliga konsekvenser för själavården. Gud kommer att öppna våra ögon så att vi ser vad det här handlar om. En av själavårdens uppgifter är just det. En tysk genomgång av Luthers förklaring använder uttrycket ”der Seh-Schule des Glaubens”, ”att se trons skola”. Med andra ord: en skola där vi tränar vår inre syn att fokusera på Gud och hans oförtjänta nåd och finna vår glädje i livet där.

Den frälsande nådens klara konturer

”Vad betyder det?

Jag tror, att Jesus Kristus, sann Gud, född av Fadern i evighet, och även sann människa, född av jungfrun Maria, är min Herre. Han har förlossat, förvärvat och vunnit mig, förtappade och fördömda människa, ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld, inte med guld eller silver utan med sitt heliga och dyra blod och med sitt oskyldiga lidande och död för att jag skall vara hans egen och leva under honom i hans rike och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet, såsom han är uppstånden ifrån döden, lever och regerar i evighet. Det är visst och sant.”

Själasörjare tvingas här ha med en dimension av människosynen som de flesta terapeuter inte har i sitt arbete. Den ljusa bilden av människan i förklaringen av den första trosartikeln kompletteras här med en problematik som har med synd att göra. Och synd handlar om vårt förhållande till Gud och beskrivs i förklaringen med orden ”förlorad” och ”fördömd”. I oss själva är vi inte bara ”förlorade” för Gud, utan också under hans dom. Gud är lagens Gud, och lagens förbannelse vilar över oss eftersom vi misslyckas på alla plan. Guds avbild när det kommer till renhet och helighet är förstörd hos människan. 

Precis som katekesen är realistisk om det fysiska, är den också realistisk om vår syndfullhet. Många kristna kämpar med erfarenheter av sina egna misslyckanden. De känner till ”det onda begäret i sina hjärtan”. Där själavården tiger om detta, istället för att utgå från denna realitet, kommer människor inte att kunna få något fotfäste. 

Att erkänna sin synd tar inte bort något av det mänskliga värdet . Nej, vi är fortfarande ”gjorda till hans avbild” när det gäller värdighet och höghet (Psalm 8). Huvudorden i förklaringen av den andra trosartikeln är de verb som indikerar vad Gud har gjort genom Jesus Kristus. De förutsätter Guds outgrundliga kärlek till sin fallna skapelse. Han har räddat oss genom att Kristus friköpte oss från: synden, döden och djävulen. Enligt katekesen är detta kärnan inom den kristna tron.

På så sätt presenterar katekesen indirekt något fundamentalt om människosynen och gudsbilden:   

 • Människan är ”Guds vilja, skapad av Gud och given av Gud” i enlighet med den fantastiska förklaringen till den första trosartikeln. I oss själva är vi – som syndare – ”förlorade, fördömda” och underlagda förgänglighet och död. 

 • Men vi är obegripligt högt älskade av samme Gud. Hans frälsningsverk förde Sonen in under vreden (Rom 8:34) för vår skull. I honom får vi också dimensionen av att vara ”skapad till Guds avbild”, den som gick förlorad genom synden, nämligen renhet och helighet inför Gud. Ingenting ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Jesus Kristus, vår Herre. Tillsammans med skapelsens nåd är det denna kärlek som grundar en kristen syn på människovärde. Och den har evighetsbetydelse, vi ska med kropp och själ få evigt liv.

 • Gud är ofattbart stor både i sin skapande nåd och i sin frälsande nåd. Det sista förutsätter också att han, på alla sätt, är helig. När Guds lag förkunnas vägleder de oss, men den avspeglar också Guds helighet – vilket leder till att vi ’går i konkurs’ inför hans helighet. 

 • Men pris vare Gud! Sonen har genom sina gärningar ”gjort honom känd” (Joh 1:18), visat oss sitt hjärtelag och utfört Guds ofattbara kärleksgärningar. Ovanför förklaringen av den andra trosartikeln kan vi därför skriva ”Om Guds Son och återlösningen”.

Dessa centrala punkter i läran om män­niskan och läran om Gud måste vi få in i ”ryggmärgen” som själasörjare. Sedan har vi också den större bakgrunden till ”livets smärtor” i det flyktiga och turbulenta liv som många människor lever i. Gud intresserar sig för varje enskild.

Livets smärtor och begränsningar

Förklaringen till den första trosartikeln fokuserar inte på allt som synden har fört med sig men genom uttrycken ”farlighet” och ”allt ont” drar förklaringen oss in i denna fråga som ett sekundärt tema. Bibeln betonar att varje skugga över livets glädjeämnen är en konsekvens av synd. Indirekt anar vi skuggorna i de ovan nämnda uttrycken. 

I själavården kommer många olika typer av smärta fram. Sjukdom, lidande, begränsningar, besvikelser, konflikter, ångest, åldrande, ensamhet, kränkningar, misstag vi gör, tomhet. Det är inte lätt att nå in med budskapet om skapelsens gåvor när livssmärtorna är som mest påtagliga och våra begränsningar som mest problematiska. 

Han som skrivit katekesförklaringarna är den som har visat starkast förståelse för livets smärtor. Han måste ha förenat den fantastiska bilden som förklaringen av den första trosartikeln speglar, med det som kallas hans korsteologi.¹ En dimension av denna korsteologi är just att vi – i den skapande nådens värld – är föremål för begränsningar och smärta. 

 • Han vill lyfta nedbrutna själar genom låta dem ”se trons skola” (se ovan) .

 • Han vill öppna våra ögon för den allomfattande förlåtelsen (rättfärdiggörelsen) så att vi – trots vår synd – kan vandra upprätta genom världen som Guds barn. 

 • Han vill förmedla hopp och glädje. För i Kristus har vi också seger både över djävulen och hans mörka krafter, och döden som hotar oss vid livets slut. Gud är ”Vår Fader” och hoppets Gud.

Själavården och församlingen

Både det individuella och det kollektiva perspektivet inryms i katekesen:

 • ”Gud har skapat mig …, gett mig …, förlossat mig …”

 • ”såsom han kallar, församlar, upplyser och helgar hela kristenheten på jorden och behåller och bevarar henne hos Jesus Kristus i en rätt tro.” 

Själasörjare pratar med enskilda individer och lyssnar på deras smärta, konflikter och deras tanke- och trosmässiga bekymmer. Under bön försöker de ta konfidenten till de referenspunkter som Guds ord ger. En av dessa referenspunkter är den kristna gemenskapen. Anden skapar tro på nåden i Kristus och förenar de troende med varandra – i en gemenskap (förklaringen av den tredje trosartikeln). Där delar vi hans kropp och blod, och där ber vi Fader vår tillsammans. Vi är individer, men tillhör ett kollektiv. Det är en påminnelse som katekesen påminner själasörjaren om.

Katekesen och pedagogiken

Katekesen leder oss kort och koncist in i en tacksam inställning. Luther förutsatte nog att de som undervisar i troslära skulle anpassa undervisningen efter åhörarna. Det måste vara enkelt och vardagsnära. I några av de unga lutherska kyrkorna där den norska missionen verkar gör man detta. Att kalla katekesen, och se på den som, ”barnläxan” är fortfarande relevant. De kan vara som plogpinnar i religionsundervisningen och ge förankring för livet. (Ett sådant exempel är Gunn Andersons nyligen utgivna bok på mongoliska.) 

När man undervisar i troslära kan innantillinlärning som pedagogisk metod skapa förlorare. Det har hänt i skolan inte minst när Pontoppidans stora förklaring till katekesen skulle läras ut. Här måste förstås den som undervisar vara lyhörd och inkännande då vi bör sträva efter ett samspel med den målgrupp vi har framför oss. •

[1] ’Korsets teologi’ betecknar inte bara teologin om Jesu kors (försoningen). Begreppet syftar ofta på de kors som vi som kristna måste bära. Motsatsen är ’härlighetsteologi’: Den erkänner inte att Gud är en aktör bakom de påfrestningar vi måste bära – på vägen till fulländelsen.

Fakta: Lilla katekesen

* Luthers lilla katekes publicerades 1529. Den var enkel till både form och innehåll.

* Huvudtexterna behandlar de tio budorden, trosbekännelsen, Herrens bön, dop, nattvard, bekännelse – och en hustavla. Luther ger korta och pedagogiska förklaringar.

* Tidigare har norska barn lärt sig katekesen utantill i skolan. Boken kallades ofta för barnläxan.

* Den lilla katekesen är fortfarande bekännelsetexten i lutherska kyrkor.

Publicerad i samarbete med Foross.no