Bönen är en självklar del i det kristna livet. Man ber ensam och man ber tillsammans. Man ber i sitt eget hem och man ber i kyrkan. Man tackar och lovar Gud för allt det som han ständigt skänker oss, för hans godhet, nåd och omsorg. Man ber Gud om förbarmande, om hjälp i svåra situationer, om vägledning, om tillfrisknande, om trons gåva med mera. Människors liv är alltid genomsyrade av det som Gud skänker en och bönelivet avspeglar detta på ett tydligt sätt. I evangelietexten för denna söndag hör vi Jesu bön till sin Fader. Texten är en del av Jesu översteprästerliga förbön. Det är inte endast här Jesus ber utan på ett flertal ställen i evangelierna hör vi att Jesus bad.
Förhållandet till Fadern
Att Jesus ber till sin Fader är inte helt lätt att svälja. Varför ber Jesus? Om han är Gud, varför ber han till Gud? Är inte Faderns och Sonens enhet sådan att bedjandet är onödigt? Att Gudomspersonernas enhet är stark framgår på många ställen i Skriften. I Joh 10:37-38 säger Jesus ”Om jag inte gör min Fars gärningar, så tro mig inte. Men om jag gör dem, tro då på gärningarna om ni inte kan tro på mig. Då ska ni inse och förstå att Fadern är i mig och jag i Fadern”; och i 12:44-45 ”Den som tror på mig, han tror inte på mig utan på honom som har sänt mig. Och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig.”
Faderns och Sonens enhet gör inte Jesu bön onödig utan tvärtom förklarar den. Guds Son hade en evig relation till Fadern redan innan människoblivandet. När Guds Son föddes som människa tog han på sig en tjänares gestalt och lade av sig sin himmelska härlighet. Hans mänskliga bön visade att han i sin mänsklighet var beroende av sin Fader för att genomföra sin Faders återlösningsplan. Att Jesus ber till sin Fader i himmelen förminskar alltså inte Jesu gudomlighet utan visar att han är fullt medveten om relationen till sin Fader. Det är alltså inte endast det syndiga och eländiga människolivet som alstrar fram bönen utan även den syndfria människan Jesus Kristus ber. Ett levande böneliv är nödvändigt för att göra vår Himmelske Faders vilja.
Helgad i sanningen
I Ef 3:5 kallas apostlarna för heliga och i Ef 2:20 skriver Paulus att den kristna församlingen är uppbyggd ”på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv”. Den enda orsak till att dessa män är värdiga att vara församlingens grund och kallas heliga är för att Jesus helgar dem. Jesus säger i bönen ”jag helgar mig för dem, för att de skall vara helgade i sanningen”. Heligheten, eller helgelsen, har sin enda grund i Jesus Kristus och sanningen om honom. Han är Frälsaren som kommit till världen för att försona och utplåna den syndaskuld som alla människor har förtjänat, inklusive du och jag. Med sitt blod har han köpt oss fria och skänker evigt liv åt var och en som omvänder sig från synden och tar emot honom genom dopet och tron. Jesus är den enda vägen till Fadern och till det eviga livet.
Den kristna församlingen byggs alltså inte upp av det som vi människor är i oss själva, vare sig vi är apostlar eller inte, utan den byggs upp på det som vi är i Kristus Jesus. Heligheten och helgelsen har inte sin början i människan utan i Jesus. Paulus skriver i 1 Kor 1:30-31:
”Honom har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning, för att det skall ske som står skrivet: Den som berömmer sig skall berömma sig av Herren.”
Apostlarna kallas heliga för de bevarade Herrens ord. De bevarade sanningen om Jesus och förkunnade den för människorna. Däri ligger helighetens grund, därför kallas de heliga. Du och jag som har blivit döpta till Kristus, som tillhör honom och som tar emot apostlarnas ord till undervisning, tillrättavisning, varning och tröst får också kallas heliga. Jesus Kristus är också din och min helgelse. Vi behöver inte, och ska inte, berömma oss av någon egen helgelse, utan vi äger allt genom honom. Du får berömma dig av honom. Han är din och du är Hans.
I boken Om en kristen människas frihet skriver Luther om hur vi som kristna inte bör rikta uppmärksamheten mot de egna gärningarna utan mot Kristus:
”Därför bör varje kristens första omsorg vara att ge upp sina meningar om gärningarna och mer och mer stärka tron allena och genom tron växa till i kunskap – inte om gärningar, men om Kristus Jesus …” (sid 43)
Enade i Herren
Jesus bad också om enhet: ”Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss.” Enheten är inte något som ska komma senare som ett tillägg utan enheten existerar redan här mellan Jesus och lärjungarna. Den enhet som Jesus har till sina egna ska vi erkänna. Fastän den kristna kyrkan är synligt splittrad och delad är vi inte kallade att skapa och upprätta enhet utan snarare att erkänna den, där den redan existerar. Enheten är Guds och inte vår. Med enheten är det som med helgelsen, den är en gåva och ett verk från Herren. Han själv skapar och upprätthåller den genom sitt ord och sina sakrament. Genom ordet och sakramenten kommer Herren till oss och möter oss med sin nåd och barmhärtighet. Han kallar oss till gemenskap med honom och med varandra.
”Nåd, barmhärtighet och frid vare med oss från Gud Fadern och från Jesus Kristus, Faderns Son, i sanning och kärlek.” (2 Joh 1:3) •