Gal 4:31-5:6
”Ni har kommit bort från Kristus, ni som försöker bli rättfärdiga genom lagen.” (Gal 5:4)
I episteln för tredje årgången talar aposteln om att det finns två barnaskaror. Den ena skaran är barn till en slavinna. Livet i hennes led präglas av fruktan, och en aldrig sinande skuld. Till denna skara måste varje människa, som fötts på naturligt sätt, sälla sig. Hon måste vandra genom livet med ett skuldregister, som inte låter sig betalas, och vars poster står kvar ända in i evigheten. Varje försök att göra sig av med skulden är fruktlöst. Det går inte att bli fri i förhållande till den lag som säger: Allt, allt som är skrivet i lagens bok – håll fast vid det och gör därefter (Gal 3:10)!
Den andra skaran hör till en fri hustru. Barnen i hennes led sjunger av glädje: ”Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara.” Tänk: Jag är fri! Skulden är utplånad – inte minsta spår kvar, av allt det jag var skyldig. Det är knappt att jag kan fatta det. På fullt laglig grund är jag förlossad från mitt slaveri, i Jesu blod.
Sådan far, sådan son, brukar vi säga, och det gäller även i detta fall, när det är tal om mödrar. Aposteln säger att Kristus är den som har gjort oss till den fria hustruns barn. Därför ska vi inte på nytt låta oss tvingas in under slavoket, utan hålla oss till Honom. Att komma bort från Honom handlar om att vända sig till något annat, som inte är Kristus, som grund för min rikedom inför Gud.
Aposteln skriver i kap 2: ”Om rättfärdigheten vore av lagen, då hade Kristus dött förgäves.” Tänk, vilket påstående: Kristus dog, till ingen nytta! ”Vi tror, att Kristus dog förgäves.” Men vem i en kristen församling skulle säga så? Ingen! Inte? ”Du säger: Jag är rik, jag har vunnit rikedom och behöver ingenting…” (Upp 3:17) Det vill säga: Kristus dog förgäves.
En sådan bekännelse rimmar illa med hur det faktiskt står till: ”du vet inte att just du är eländig …” Det vill säga: Du skulle behöva mig – ja, fly till mig – om du insåg hur illa det var, att du inte har något att skyla dig med på domens dag.
Vi ska veta, att om rättfärdigheten verkligen vore av lagen, då hade Gud tillräknat mig mitt hjärtas alla tankar. Tänk på det en stund: Ditt hjärtas alla tankar, tillräknade. ”Syndens lön är döden”. Punkt.
Du kanske inte säger det rätt ut: ”Rättfärdigheten är av lagen!” Men är det inte så att Du många gånger resonerar som om Kristus dog förgäves? Som om rättfärdigheten vore av lagen, trots allt?
Tänk dig följande: Du ber, och din bön känns som ett misslyckande. ”Att jag inte kan vara mer innerlig! Menade jag nu på fullaste allvar, allt det som jag sade? Att jag inte kan be högt utan att tänka på, vad de andra ska tänka om mig.” Eller: ”Jag kommer försent! Jag borde ha sökt Gud långt tidigare i den här saken. Jag kan alls inte förvänta mig någon bönhörelse.” Jag frågar: Är då rättfärdigheten av lagen? Räknar inte Gud med någon annan än dig? Har Kristus dött förgäves?
Eller: ”Jag kan inte vänta mig, att Gud ska hjälpa mig. Jag är så full av begär … Jag är inte alls sådan som jag ser i Skriften, att man bör vara. Jag får gå utan hjälp.” Jag frågar: Är då rättfärdigheten av lagen? Är Guds hjälp beroende av hur det rör sig i ditt kött? Har Kristus dött förgäves?
Paulus hade en mycket kort bekännelse om sig själv: Jag är – korsfäst med – Kristus! Det är all min ära. Jag är död från lagen. Inte ska väl jag bygga upp något, som redan är nedrivet? Jag vill inte börja på det bygget igen. Då står jag där som en överträdare. Letar du efter Paulus, så får du vända dig till Jesu kors. Där är Paulus, och alla hans synder. Allt det som bor i mitt kött är i verkligheten fastnaglat vid korsets träd! Och vill du kött, att jag ska gå dina ärenden, så har jag tre ord, som du ska lyssna till: Jag – är – död.
”… vi vet att människan inte förklaras rättfärdig genom laggärningar utan genom tro på Jesus Kristus … rättfärdiga genom tro på Kristus och inte genom laggärningar. Ty genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig.” (Gal 2:16)
En människa förklaras inte rättfärdig av laggärningar. Det är alltså inte laggärningar, som gör mig rättfärdig! Hörde du? Om inte, så får du en ny chans, lite längre fram i samma vers: inte genom laggärningar. Inte! Om du nu säger: ”Käre Gud, jag är så trög”, så säger Gud det igen, slutet av samma vers: genom laggärningar kommer intet kött att förklaras rättfärdigt.
”Käre Gud, det verkar som du inte vill att jag ska räkna med mitt eget för att få vara rättfärdig. Du säger det ju här, tre gånger i samma vers!”
Jag är alltså rättfärdig i Kristus. Och hos Honom vill jag söka all min rättfärdighet. Guds Son – tänk! – Guds egen Son har älskat, mig. För allt det som jag känner i mitt kött, säger Han ”Jag har offrat mig”. Jesus, det var sannerligen inte förgäves! Nu lever inte längre jag. Du lever. Och jag vill inte räkna med något annat liv, än det jag har i Dig! Herren lever! Välsignad vare min klippa! Amen.
Vid vart flyktigt andedrag,
och när jag ska dö en dag,
när till okänt land jag går,
när inför din dom jag står:
Klippa, du som brast för mig,
låt mig gömma mig i dig.
(SvPs 230:4) •