Innehåll
Inledning
Min Gud har sänt sin ängel och stängt lejonens gap så att de inte skadat mig. Så sa Daniel till kung Darejavesh i Daniel 6:22. Det var morgonen efter en natt med de hungriga lejonen. Den Gud som Daniel här talar om verkar vara en Gud med makt över lejon, och som kan sända änglar för att rädda sina tjänare.
Daniel kallar honom ”min Gud”, det är något trosvisst och triumferande i hans svar. Han har varit sin Gud trogen när han stod inför hotet att bli dödad, och Gud valde att rädda honom. Vilken Gud är det då egentligen som Daniel kallar ”min”? Det är den Gud som har skapat himmel, jord och människor. Den verklige Guden, den som ingen behöver tro på för att han ska finnas, den som fanns innan någon fanns som kunde tro på honom. Daniel ser i skapelsen sin Guds hand, han läser i de skrifter som skulle komma att kallas Gamla testamentet om den Gud som både finns till och som har uppenbarat sig.
Bibelns Gud är inte en som är en diffus kraft, en avlägsen opersonlig varelse om vilken vi inte vet något. Inte heller är han en essens som finns i allt skapat. Bibeln uppenbarar verkliga saker om Gud och Gud själv talar konkret om sig själv:
HERREN! HERREN! – en barmhärtig och nådig Gud, sen till vrede och stor i nåd och sanning. Han bevarar nåd mot tusenden och förlåter brott, synd och skuld, men låter ingen bli ostraffad utan låter straffet för fädernas missgärning drabba barn och barnbarn till tredje och fjärde led. (2 Mos 34:6-8)
Kung David kunde flera hundra år senare använda nästan densamma beskrivningen när han talade om sin Gud i Ps 103:8: ”Barmhärtig och nådig är HERREN, sen till vrede och stor i nåd.”
Vi som idag tänker på samma sätt som David är en minoritet. Man kan visserligen höra människor tala om ”min gud”, men det är ofta en egenkonstruerad gud. Det är en gud som bara finns i den egna föreställningen. Kanske är det en överdrift, men skulle du ställa frågan om vad människor menar med gud, så kommer svaret ofta att innehålla många egna föreställningar.
Ofta stannar det inte vid att människor har felaktiga föreställningar, utan de tror dessutom att deras bild av Gud kan vara sann samtidigt som en annan persons motstridiga bild också är sann. Så kan man få höra uttryck som: ”Det du tror på är nog sant för dig.” Eller så finns det grader i ”sannhet”: ”Vad är det som säger att din beskrivning av gud är mer sann än min?” Låt oss se på några tankemässiga utvecklingslinjer som har fört oss fram till var vi är idag och vad vi faktiskt kan veta om Gud.
Hur har vi hamnat här?
Det är inte möjligt att beskriva detta utan att förenkla historien, men förhoppningsvis blir det ändå till hjälp. Den som läser Bibeln kan inte undgå att författarna ofta är noggranna med att hänföra saker eller företeelser i två kategorier. Rätt och fel, svart eller vitt, trogen eller otrogen, innanför eller utanför, sann Gud eller falsk gud. Detta säger något om författarnas och Guds syn på kunskap. Själv säger Gud till Mose i 3 Mos 22:9-12:
Du ska inte så i din vingård två slags grödor … Du ska inte plöja med oxe och åsna tillsammans. Du ska inte klä dig i tyg av olika garn, av ull och lin tillsammans.
Vi ser här hur Gud är noga med kategorierna på det mest konkreta planet, så att även det utvärtes hålls inom sina kategorier. Inget som är gott kan samtidigt vara ont och ingen lögn är sanning. Det är antingen det ena eller det andra. Vi skulle kunna säga att Bibeln opererar med kategorierna tes och antites. Du har ett påstående (tes) och dess motsats (antites). Genomgående kommer du se, att Bibeln aldrig talar om ”din sanning” eller liknande.
Aquino, Hegel och Kirkegaard
Thomas av Aquino (1225-1274) är en av de viktigaste filosoferna och teologerna i Romersk katolsk tradition. Han hävdade att syndafallet korrumperade människan, men att förnuftet inte tillhör det fallna, utan fortfarande är förmöget att komma fram till sanningen och även söka Gud. Man kan visserligen diskutera detta på teologiska grunder och ha invändningar mot det, men oavsett kom det att ha stor betydelse för filosofins fortsatta utveckling. Förnuftet kom att behandlas som något delvis separat och som ett instrument att självständigt kunna komma fram till sanning.
I den traditionen kom många filosofer att verka och när vi tar ett raskt kliv in på 1700-talets slut är filosoferna inte upptagna med vad Gud har uppenbarat i sina två böcker (naturen och Skriften) som Galileo Galilei (1564-1642) hänvisade till, utan det mänskliga förnuftet är autonomt i sin sökan efter ett sätt att beskriva tillvaron.
Georg Wilhelm Friedrich Hegel (1770-1831) kom att skapa grunden till det moderna tänkandet som är skilt från Bibelns tes/antites. Hegel antar en annan modell; en tes med sin antites, men som leder till en syntes. Syntesen i sig är i själva verket en tes som i mötet med sin antites leder till sin syntes och så vidare (detta kallas vanligen Hegels dialektik.) Det är inte längre fråga om sant och falskt, svart eller vitt, utan en process fram mot nya insikter. Detta är visserligen en förenkling av Hegels filosofi men ändå något av essensen. Det kan möjligen förefalla som att det i viss mån rimmar med vår upplevelse av verkligheten och vår egen utveckling, men det slår sönder kategorin sanning. Det blir svårt att tala om sanning bortanför den konkreta materiella världen.
Søren Kierkegaard (1813-1855) blir den som med sin filosofi på vid gavel öppnar den förnuftsbefriade tron. Genom sitt kända uttalande om att våga språnget, menar han att med tron greppa om något frikopplat från förnuftet. Tillvaron är inte längre ett sammanhållet system.
Förtvivlans linje – Schaeffer
Det kan möjligen låta fromt att gå i tro eller att med sitt hjärta omfamna en sanning. Men i Bibeln är det aldrig tal om att göra detta frikopplat från förnuftet. Förnuftet är en del av människan. När de två lärjungarna gick för att hämta åsnan till Jesus, som han skulle rida in i Jerusalem på, gick de visserligen i tro, men samtidigt hade de varit med Jesus i tre år och sett hur han hade gjort större saker än att kommendera en åsna.
Francis Schaeffer (1912-1984), var en av 1900-talets största apologeter och grundare till L’Abri, som är en organisation för filosofiska samtal på Bibelns grund.
I sin bok Den Gud som är där beskriver han hur Västeuropa under slutet av 1800-talet kom att korsa det han beskriver som ”Förtvivlans linje”. Från att ha haft möjlighet att söka ett sätt att beskriva tillvaron så har nu allt det icke-materiella, existentiella och frågor om tillvaron separerats från den materiella tillvaron. Min egen existens, meningen med livet och liknande frågor kan inte längre besvaras på ett förnuftsmässigt sätt. Istället måste man söka individuella svar utifrån sin egen känsla och erfarenhet.
Själva förtvivlans linje är alltså det som separerar förnuftet och det materiella från tillvarons större frågor vilka enbart är gripbara med den icke-rationella känslan. Man skulle utifrån detta kunna komma fram till att stora delar av Bibeln bara är mänskliga funderingar om livet och det gudomliga, men samtidigt kalla sig kristen och mena sig ha en gudstro, eftersom erfarenhet av Gud inte kan närmas med förnuftet.
I skarp kontrast till detta står Pauli koncisa uttalande:
Men om Kristus inte har uppstått, då är vår predikan meningslös och även er tro meningslös. (1 Kor 15:14)
Alltså, utan att Jesus, som vi bekänner vara sann Gud och sann människa uppstod i den materiella världen, så finns det inget för tron att gripa om. Det finns ingen meningsfull eller sann tro på Gud utanför Bibelns uppenbarade sanning.
Vad det ledde till
Med bakgrunden ovan är många företeelser som de flesta i dag tar för givna enklare att förstå. Kommunismen/marxismen vilar tungt på Hegels dialektik. Såväl i sin historiesyn som sin utopi befattar sig inte marxismen med sanning utan med den dialektiska processen, där förtryckare/förtryckt spelar en huvudroll. Hela historien kan ses som en tes/antites/syntes-utveckling. Det ena stadiet möter sin motsättning och tar utvecklingen vidare, nästan som en naturlag. Människorna reduceras till obetydliga brickor i de stora pågående processerna.
På tal om naturlagar så kan vi också se hur Charles Darwins (1809-1882) tankegångar kring utveckling från lägre stadier till högre i en ständig kamp passar väl ihop med 1800-talets allmänna anammande av Hegels dialektik med ett inslag av progressivism (det ständiga framstegens filosofi).
Så som filosoferna resonerar kommer efter hand konstnärerna måla, arkitekterna designa, musikerna att spela, och även en stor del av prästerna att predika. Så kan det som från början bara var akademiska tankeexperiment på ett universitet bli en del av den kultur som människor lever i.
Så är vår samtid indränkt i allt annat än neutralt tankegods från tidigare tänkare, och oftast är vi inte medvetna om det. Man kan till och med tänka som Mona Sahlin: ”Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är.” (Tidningen Euroturk, 2002)
Följ ditt hjärta
Vi som visserligen är en del av vår egen kultur, men samtidigt står på sidolinjen med fötterna rotade i Bibelns värld, upplever ofta världen som allt mer underlig. Hur kan de inte se att världen måste ha kommit till av en skapare, när så många delar visar tydliga tecken på det? Eller, hur kan någon tro att de i sitt hjärta kan förstå vem Gud är och vad han vill? Och inte minst, hur kan man fästa en så stark tilltro till människors hjärtan eller känslor?
I otaliga sånger har vi hört vår tids evangelium: Följ ditt hjärta. Det är nästan så att det låter rimligt. Rockgruppen Scorpions sjunger i sin medryckande låt ”Follow your heart” från 2017:
This is the time for yourself
to be free.
You gotta follow your heart.
Nyckeln till frihet tycks ligga i att följa sitt hjärtas röst. Att vara sann mot sig själv är att lyssna till sitt hjärta och följa den väg som det egna hjärtat pekar ut. Det behövs ingen längre genomgång av Bibeln för att konstatera att det är fullständigt fel. Ett exempel från Jeremia (17:8) får räcka: Bedrägligare än allt annat är hjärtat, det är obotligt sjukt. Det är alltså det människor idag menar vara det sanna rättesnöret.
Med det följer också att man kan söka sanningen om alla ting bortanför vår fysiska värld i sitt hjärta. Tanken hisnar inför de slutsatser människors hjärtan kan komma fram till, ivrigt påhejade av den omgivande kulturen. Helt plötsligt kan Gud definieras så att han älskar allt jag älskar, uppmuntrar och gillar allt det jag känner att jag vill göra. När jag i mitt hjärta finner att jag inte trivs med det kön jag uppenbarligen har, så kommer Gud att nicka gillande när jag ställer mig i kö för att justera det könsorgan som inte följer den djupa sanning jag funnit i mitt hjärta.
Gud och naturvetenskapen
För det första så skapade inte Gud världen som något som är av samma väsen som han själv, därför kommer det aldrig vara möjligt att med naturvetenskapens metoder hitta Gud. När vi hör forskare säga att de har bevisat att Gud inte existerar, så är det nästan sant, eftersom Gud ju inte står att finna i det universum som naturvetenskapen kan undersöka.
I den athanasianska trosbekännelsen läser vi: Omätlig är Fadern, omätlig Sonen och omätlig den Helige Ande. Det går inte att fånga Gud i ett teleskop eller mikroskop, så om det enda som existerar är den fysiska världen så är det orimligt att komma till slutsatsen att Gud existerar.
För det andra så är den naturvetenskap som bedrivs på materialistisk grund utan intellektuellt fundament. Det finns ingen orsak till varför man skulle kunna lita på sina sinnen eller komma fram till något verkligt om tillvaron i världen. Den enda bas som finns i en materialistisk världsbild är att vetenskapen är ”sann” för att den verkar fungera.
Detta förhållningssätt fungerar när man ska bygga broar och konstruera datorer, men när det handlar om människan, så är hon inte summan av de molekyler som utgör hennes kropp. Hon är ande, kropp och själ, och detta går inte att dela.
Vetenskapen, och i synnerhet naturvetenskapen har kommit att inta en ställning som i det närmaste kan liknas vid en sekulär religion, eftersom den gör verkliga sanningsanspråk. Det representerar något fast i tillvaron, och vetenskapsmän (med rätt åsikt får de titeln ”experter”) har fått utrymme i linje med detta. Inte minst under coronaåren fick vi ständigt höra: ”Men vi måste ju lita på vetenskapen.” Vetenskapligt konsensus anses ofta som höjden av sanning, så nära absolut sanning man kan komma i denna världen.
Tron på en i det närmaste oantastlig ”vetenskaplig metod”, har antagit religiös karaktär, med vita labbrockar som ersättning för alborna.
Förtvivlans linje och modern bibelsyn
Hur många gånger har vi inte hört människor mena sig kunna göra en åtskillnad mellan tro och vetande, och kanske med det föraktfulla tillägget att tro gör man i kyrkan. Det är helt rimligt och i linje med Schaeffers uppdelning. Tro är den irrationella övervåningen, medan nedervåningen är den rationella.
I enlighet med detta reduceras Bibeln till ett historiskt dokument och kan därmed bedömas på nedervåningen, och där hittar man motsägelser mot annan vedertagen kunskap och man kan ganska kvickt avfärda Bibeln som en produkt av sin tid, skriven av människor (och något annat räknar man förstås inte med), en bok likt många andra gamla religiösa urkunder. Visserligen intressant, men inte mer än så.
För den som upplever att detta inte är tillräckligt så blir man tvungen att våga Kirkegaards språng och förnuftsstridigt ändå tro på den gud som lever i ens sinne. Detta kan vi känna igen från förkunnelse i våra dagar, förnuft och tro är åtskilda, och ofta är även tron skild från det uppenbarade Ordet, eftersom det av förnuftet redan har förkastats helt eller delvis.
Tron på den gud som bara finns i mitt sinne är ungefär som tron på det egna hjärtats vägledning. Det är en grund på sanden, och måste avfärdas som en avgud.
Bygga på en fast grund
Så här långt har vi i huvudsak uppehållit oss kring det som i västerländskt tänkande och kristenhet har gått fel. Vad är då den fasta grunden? Det kommer att vara omöjligt att ha en solid grund utan att erkänna att det är en transcendent (utanför universum) Gud som skapat universum och allt som finns i det. Först då kan det vara möjligt att företa undersökningar av tillvaron. All annan utgångspunkt blir i enlighet med psalmistens ord: Dåren säger i sitt hjärta: ’Det finns ingen Gud.’ (Ps 53:2)
Vidare är det i ett sådant skapat universum rimligt att söka efter sin Skapare och meningen med tillvaron. Tillvarons själva varande faller tillbaka på att det är någon som skapat det. Stenar som har sköljts upp på stranden och som av en tillfällighet bildar ett intrikat mönster saknar ändå mening, eftersom det inte fanns något syfte med det, men vi anar alla att skapelsen inte är mållös och vi ser de tydliga tecknen av en skapare.
Den första artikeln i den apostoliska trosbekännelsen lyder: Jag tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare. Detta är den enda hållbara utgångspunkten för att kunna förstå tillvaron. Det är också med detta som utgångspunkt som vi kan läsa Bibeln som den är avsedd.
Visst finns det utveckling och processer över tid i Bibeln, men inte i fråga om sanningen. Något är sant eller inte sant, något är gott eller inte gott. Vi ser hur Jesus inte bara säger att han talar sant utan han är Sanningen (Joh 14:6). Som Jesus talar om detta är det en beskrivning av hans väsen, inte bara en egenskap, så som vi ofta talar om mänskliga egenskaper.
Vem är Gud?
Detta är egentligen poängen med denna artikel, att få säga något om den Gud som har uppenbarat sig för sin skapelse. Vi är inte hänvisade till våra hjärtans känslor, eller vårt förnufts slutsatser kring Gud genom att studera naturen. Gud har valt att uppenbara sig och gripa in i sin skapelse. Han är så långt man kan komma från beskrivningen av en gud som urmakare, som satt igång allt och sedan lämnat skapelsen åt sitt öde.
När Martin Luther skrev sin lilla katekes, så gjorde han sannerligen kristenheten en stor tjänst, genom det koncisa sätt varpå han lyckades sammanfatta det viktigaste i den kristna tron. I detta sammanhang är det därför på sin plats att citera hela förklaringen till första artikeln i trosbekännelsen:
Jag tror att Gud har skapat mig och alla varelser, gett mig kropp och själ, ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen, och ännu håller allt vid liv; dessutom att han försörjer mig dagligen och rikligen med kläder och skor, mat och dryck, hus och hem, maka eller make och barn, och allt gott – med allt jag behöver för att leva, samt beskyddar och bevarar mig för allt farligt och ont.
Och allt detta gör han endast av faderlig, gudomlig godhet och barmhärtighet, utan att jag har förtjänat det eller är värdig det. För allt detta är jag skyldig att tacka och lova, lyda och tjäna honom. Det är verkligen sant.
Det går knappast att säga det bättre än Luther gjorde 1529. Detta sätter hela tillvaron i sitt sammanhang. I detta finns en harmoni som saknas i Schaeffers beskrivning av den icke-rationella övervåningen och den rationella undervåningen, och själva benämningen, förtvivlans linje kommer just av den dissonans som uppstår i en människa som inte kan finna en säker grund för meningen med tillvaron. Från Luther har vi en beskrivning av tillvaron som tillåter oss att förklara inte bara det materiella utan också det existentiella. Det ger oss ett ramverk för att förstå meningen med tillvaron.
Tro och förnuft
Vi ser med vårt förnuft att vi och allt annat är skapat av en allsmäktig Gud och vi vågar lite på att den Gud som vi vet finns har uppenbarat sig i Bibeln, och att han vill vara vår far. Där, i denna beskrivning får livet också sin mening ”Därför bör jag tacka och lova, tjäna och lyda Gud.”
När Jakob och Johannes satt med sin far i fiskebåten och ordnade med sina nät fick de kallelsen: ”Följ mig”, som det står om i Matt 4:21f. Det är många som talat om det som om kallelsen kom från klar himmel. Helt tagna av Jesu ord vågade bröderna i tro språnget, ett språng helt frikopplat från förnuftet. Men det är inte alls sant. Sannolikt var de släkt med Jesus, förmodligen hade de hört Johannes Döparen, och kanske till och med varit lärjungar. Allt talar för att de båda männen var engagerade i frågan om den kommande Messias och kanske de också hade hört hur Johannes Döparen pekade ut Jesus som Guds lamm. Visst tar de ett språng i tro, men på goda grunder.
Det behöver inte finnas en konflikt mellan tro och förnuft. De hänger ihop, och är beroende av varandra, så som vi kan se från exemplet ovan. Även om vi inte håller med Aquino om att förnuftet undgick att skadas i syndafallet, så är det något av Gud skapat. På grund av sin skada kan förnuftet ha svårt att erkänna att vi blir frälsta av nåd allena, eftersom det saknar rimliga referenser till vad vi annars upplever på jorden, och vår naturliga fiendskap till Gud.
Förnuftet har dessutom sina begränsningar. Vi kan inte resonera oss fram till Guds väsen, eller med förnuftet greppa treenigheten, eller nattvarden. Men när prästen Esra läste lagen för folket i Israel står det: De läste tydligt ur boken, ur Guds lag, och förklarade innebörden så att man förstod det som lästes. (Neh 8:8) Budskapet var inte irrationellt och ologiskt, utan det gick att förklara så att folket förstod. Det är också vad oräkneliga präster och lärare har gjort genom Kyrkans historia. Förklarat Guds ord för att folk ska kunna förstå och bli frälsta.
Sammanfattning
Gud skapade världen så att vi med vårt förnuft kan undersöka naturen och i den ana hans existens. Erkännande av detta är förutsättningen för en riktig förståelse av tillvaron. Bibeln är källan till sann kunskap om Gud och den enda uppenbarelsen av Guds frälsarverk. Genom sitt objektivt sanna ord verkar den helige Ande för att skapa en frälsande tro i människors hjärta, och därmed inkludera människan i Guds familj och återskapa det som förlorades i syndafallet. Den gudsbild som inte bygger på Bibelns samlade bild utan på enstaka bibelställen tolkade i linje med egna preferenser är en avgud.