Herrens gåvor i skapelsen
”I denna ljuva sommartid gå ut min själ och gläd dig vid den store Gudens gåvor.”
Så börjar psalm 200 i Den svenska psalmboken. Vi får gå ut och njuta i den ljuvliga sommaren! Vara i den. Leva i den. Titta på sommaren i all dess skönhet. Se på träden med alla friska gröna blad. Se på blommorna i parker och trädgårdar. Se på ängarna, sjön och havet. Se på detaljerna. Det lilla som man så lätt missar, men som i sig är så vackert och konstnärsfullt. På bladets mönster. På en enda blommas rika utsmyckning. Se det stora, se det lilla och glädjas över det vackra och underbara. ”De fagra blommors myckenhet med större prakt och härlighet än Salomos dig gläder.” (vers 2)
Och allt detta är ”den store Gudens gåvor”. Inte nog med att de är vackra, utan de blir också en påminnelse om Herrens storhet och godhet. När du ser på den lilla blomman, ser hur små och fina detaljer den har, eller på trädets bark med sitt särskilda mönster, så är det Herrens skapelse du ser. Herren har gjort allt detta. Då kan man få stanna upp i förundran och stämma in i vers 5 i samma psalm: ”Ack är det redan här så skönt på denna jord, så härligt grönt, hur skall det då ej bliva i himmelen.” Om Herren gör det så underbart här och ger sådana kläder åt gräset, som växer en kort tid och sedan inte mer. Hur mycket mer har han då inte gjort hela den saliga evigheten underbar?
Det objektiva, en Herrens gåva i skapelsen
Men förutom att Herrens skapelse vittnar om honom själv och kan leda oss in i förundran och glädje över honom som skapat allt detta, är det en sak i skapelsen som vi särskilt kan lägga märke till. Något som är så uppenbart och mitt framför näsan på oss, att det är lätt att missa. Nämligen: det objektiva med skapelsen. Vad menar jag med det?
Om du i denna ljuva sommartid går ut och ser på allt det vackra, och någonstans fäster blicken vid ett löv, ett enda löv, vad ser du då?
Jo, du ser just ett löv. Inte en blomma, inte ett grässtrå, utan ett löv. Och har du stannat framför en ek och ser på ett av ekens löv, då är det just ett eklöv du ser. Inte ett lönnlöv eller ett kastanjeblad eller något annat, utan ett eklöv. Lövet har också en specifik färg, det kommer visserligen att vissna och få annan färg, men i denna ljuva sommartid är det grönt. Det har också en specifik form som skiljer sig från andra sorters löv, och ett specifikt mönster och så vidare. Poängen är att du ser på något specifikt, något som verkligen är där och som har sina specifika särdrag och kännetecken. Och genom att se dem, kan man se att det är just ett eklöv.
Det betyder att även om människor skulle kunna kalla eklövet för i praktiken vad annat som helst, skulle det ändå ha kvar sina specifika egenskaper och sina särskilda kännetecken. Det skulle fortfarande vara det som det är, ett eklöv.
”Och se, det var mycket gott”
I vår tid råder det delade meningar om vad saker är och inte är, både i samhället och i olika kyrkor. Vad är sant? vad är rätt? vad är gott? vad är vackert? vad är en kvinna? vad är en man? och så vidare. Könsförvirring är ett bra exempel på det. En kvinna född i en mans kropp. En man född i en kvinnas kropp. Finns det egentligen kön över huvud taget? Frågan om vad en sak är, blir här brännande. Är en sak något i sig? Eller är en sak något, beroende på vad någon kallar det/hur någon benämner det? Här kan lövet vara till hjälp.
Är lövet ett eklöv för att det är det? eller för att någon benämner det så? Skulle eklövets egenskaper och kännetecken ändras, om jag kallade det för ett asplöv? Nej, eklövets egenskaper och kännetecken förändras inte. Och vad eklövet är förändras inte, även om vi kallar det för något annat.
På samma sätt är det med oss människor. En kvinna är en kvinna, även om hon själv och andra skulle kalla henne något annat. Men hon är det inte bara för att, utan för att Herren har gjort henne så. På samma sätt är en man en man, oavsett om han och andra skulle benämna honom som något annat. Men inte bara för att, utan för att Herren har gjort honom så. Och(!) i och med att Herren har gjort dem båda så, är det gott! När Herren i begynnelsen skapade himmel, jord, människor och djur och så vidare, så skapade han allt detta gott. ”Och se, det var mycket gott” står det, när Herren på sjätte dagen ser på allt han skapat (1 Mos 1:31).
Att vara skapad till kvinna är något gott. Att vara skapad till man är något gott. Gud vill det. Gud har gjort det så. Sedan kan både manlighet och kvinnlighet och allt som finns, missbrukas och ställas i syndens tjänst, istället för att brukas som Herren avsett det. Men i grunden har Herren skapat allt gott. Och därför kan vi med rätta säga: det är inget fel på någon enda människa i det att hon är kvinna, eller: det är inget fel på någon enda människa för att han är man. Du är skapad sådan du är av Herren Gud, och se, det är mycket gott. Du behöver inte fly från ditt biologiska kön för att hitta dig själv. Omfamna istället att du har det kön du har, med alla dess specifika egenskaper och välsignelser som Gud gett dig, och hitta dig själv så som den man respektive kvinna du är skapad att vara. ”Och se, det var mycket gott.”
Glädjen i Guds gåvor i skapelsen
I detta finns också en glädje. En glädje och en vila i att saker är som de är, men inte bara för att, utan för att Herren har gjort det så. Det är en del av hans alltigenom goda skapelse. Och att då också få gå in i denna Herrens goda ordning, det är faktiskt en glädje. Det är något som Gud välsignar (5 Mos 4:40; 11:8-9) och som ger frid. För Herren är inte oordningens Gud, utan fridens (1 Kor 14:33). Och däri ligger också en glädje. En glädje i att leva så som Herren skapat oss att leva. Att leva i den ordning som Herren gett. Inte bara för att, utan för att den är Herrens, för att han skapat den god och för att det därför är genuint bra för oss.
Att vara kvinna är i sig något gudagivet gott. Att vara man är i sig något gudagivet gott. Så också av den anledningen kan vi med rätta sjunga ”gå ut min själ och gläd dig vid den store Gudens gåvor.” Också åt gåvan att det är objektivt och därmed säkert, att lövet, kvinnan och mannen är vad de är, med sina olika kännetecken och egenskaper, därför att Herren skapat oss sådana. ”Och se, det var mycket gott.”
Herrens gåvor i Ordet
”I denna ljuva sommartid, gå ut min själ och gläd dig vid den store Gudens gåvor”. Och vi skulle kunna fortsätta ”I detta ljuva Gudsord bliv, och hör min själ och gläd dig vid, den store Gudens gåvor.”
På samma sätt som man kan gå ut i naturen och se saker för vad de är, se alla detaljer, all rikedom och skönhet, vara i den och leva i den och så vidare, så kan man se saker för vad de är, i Guds ord. Specifika historieskildringar. Böner. Hela frälsningshistorien. Löften som bär i evighet, med mera. Ordet och allt det talar om är gåvor från Herren, som vi kan få leva i och leva av.
Det objektiva, en Herrens gåva i Ordet
Precis som med skapelsen är det en sak i Ordet som vi särskilt kan lägga märke till, nämligen: det objektiva. Det mest uppenbara är att vi kan läsa och höra Ordet, därför att det faktiskt eller rent objektivt är skrivet. Men det är skrivet därför att Gud vill det. Genom historien har Herren uppenbarat sig och sin vilja för människor (Mose, Aaron, profeterna, apostlarna, lärjungarna) och Herren har själv gett människor att skriva vad han vill att de ska skriva:
”Ingen profetia i Skriften har kommit till genom egen tolkning. Ingen profetia har burits fram genom någon människas vilja, utan ledda av den helige Ande har människor talat vad de fått från Gud.” (2 Pet 1:20-21)
”Det var inga utstuderade myter vi följde när vi förkunnade vår Herre Jesu Kristi makt och hans ankomst för er, utan vi var ögonvittnen till hans majestät.” (2 Pet 1:16)
Ordet är nedskrivet av människor, men ledda av den helige Anden är det Herrens ord de skrivit. Här har vi det objektiva. Det är inte för att människor kallar det Guds ord, eller har fromma tankar om Ordet och så vidare, som vi kan säga att det är Guds ord. Utan för att det är det.
Och precis som lövet har sina särskilda karaktärsdrag och kännetecken, och i sig självt är just den sortens löv som det är, så är Guds ord i sig självt just Guds ord, med sina särskilda karaktärsdrag och kännetecken.
Ett sådant kännetecken är att det är helt utan fel. ”Allt Guds ord är rent från slagg” står det i Ordspråksboken 30:5. Ordet, Bibeln, både Gamla och Nya Testamentet, är därför helt ofelbart och rätt i allt det säger. Guds ord är att lita på. Också i detalj, för ”Allt Guds ord är rent från slagg.” Ett annat kännetecken är att det är ”levande och verksamt” (Heb 4:12) och ett skapande ord, ett livgivande ord. Det är genom sitt ord som Herren i begynnelsen skapade allt (1 Mos 1:3f). Och det är genom sitt ord han föder människor på nytt (1 Pet 1:23). Ordet är också gott: ”Den goda lärans ord.” (1 Tim 4:6) Och det går att lita på och hålla sig till: ”Han ska hålla sig till lärans tillförlitliga ord.” (Tit 1:9)
”Så lyder Herrens ord”
”Så lyder Herrens ord.” Den frasen kan många känna igen från gudstjänsten. ”Så säger HERREN”, säger Mose, Aron och profeterna (2 Mos 5:1; Jes 45:18; 48:17; Jer 21:8 och många fler ställen). Det som man kan lägga märke till här, som kanske nästan går lite slentrianmässigt förbi, är att det verkligen är sant. Du kan alltid säga om Bibelordet ”så lyder Herrens ord”. Det kan vara extra viktigt att säga det när man just hört en Bibeltext som man har svårt att förstå, om man tvivlar på det man läst, eller till exempel när man läst om hur Jesus dog och uppstod, förlåter synder och så vidare. Oavsett vad, är det verkligen sant att ”så lyder Herrens ord.”
Här kan vi se en sak till som är värd att lägga märke till, tillsammans med det objektiva, nämligen: Guds ord är specifikt och klart. Precis som att bladets mönster och form med mera är specifikt, så är vad Herren säger i sitt ord specifikt. Guds bud är specifika. Guds dom är specifik. Guds löfte om evig frälsning för var och en som tror, är specifikt, och så vidare. Och, nog för att vi ibland kan ha svårt att förstå vad som står i Bibeln, men allt som är nödvändigt för människors frälsnings skull, är klart och tydligt skrivet:
”Dessa [ord] har blivit nerskrivna för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron ska ha liv i hans namn.” (Joh 20:31) ”Herrens bud är klart, det ger ljus åt ögonen.” (Ps 19:9).
Det är en sak i sig att se detta. Men en annan sak som är nog så viktig, är att därmed kan också de kristnas bekännelse av Guds ord vara både specifik och klar. Vad menar jag med det?
Jo, om Gud säger något i sitt ord, så kan vi repetera det, och säga samma sak. Det är det som är att ”bekänna”. Att bekänna något, är att säga samma sak, att säga som det är.
Att bekänna sin synd, är att säga som det är med synden och sig själv. Att bekänna Guds ord är att säga som det är, i sig självt, att repetera det, eller säga samma sak som det. Därför kan också bekännelsen av Guds ord vara specifik och klar, för att Ordet i sig är det. Och Ordet är sådant för att Herren har gjort det så, det är en oerhörd gåva från honom. Så också av den anledningen kan vi gå ut och glädjas vid ”den store Gudens gåvor” och med rätta säga ”så lyder Herrens ord” och bekänna det klart och tydligt.
Glädjen i Guds ord
Att ha en klar bekännelse, utifrån att Guds ord är klart, innebär också på ett naturligt sätt, att det finns saker som hamnar utanför den bekännelsen, därför att de inte stämmer överens med Guds ord, som bekännelsen bekänner. Här kan man därför tala om rätt eller fel lära.
Att säga så kanske tilltalar oss. Eller gör det oss lite obekväma. Eller får det oss att rygga tillbaka. Kanske på grund av saker vi varit med om, som inte har hanterats bra i församlingar eller sammanhang. Eller där talet om ”den rätta läran” blivit ett tungt och glädjelöst ok, som mest skapar rädsla för att göra fel, snarare än en glädje att i tro förtrösta på Herren, på det Ord, den lära, som han gett oss, och att leva ut den.
Men en sak som jag vill poängtera så här mot slutet, är att den klara/specifika/rätta läran och bekännelsen, inte är något ont och tungt. Mitt ok är milt och min börda är lätt, säger Jesus, ta på er det (Matt 11:29-30). Tanken är inte att alla kristna ska sitta med röd penna och bli världens mest illvilliga felletare. Utan poängen är att läran är Herrens. Att Herren har gett oss den, att han gjort det på ett sådant sätt att den klart och tydligt kan tros och förstås, och därmed också repeteras/bekännas, och att i och med att den är Herrens, är den också god och genuint bra för oss. Och poängen jag vill komma till allra sist är denna: att i allt detta är också en oerhörd glädje och vila.
Det är en glädje i att kunna säga att eklövet är ett eklöv, lönnen en lön och så vidare. Och det är en glädje i att kunna säga ”så lyder Herrens ord”. Det är också en glädje i att kunna säga, ”så lyder bekännelsen/den rätta utläggningen av Herrens ord”. Och det finns en vila i det. En vila, visshet och trygghet i att Herren har gett oss sitt Ord klart och rent, ”fritt från slagg”, att det därför är helt och fullt att lita på och går att klart och rent bekänna.
Rent konkret betyder det att kristna och hela kyrkor, inte behöver vandra i dunkel, varken i lära eller liv. Utan vi har faktiskt möjlighet att vandra i det klara ljus som Guds ord ger. En möjlighet att klart och tydligt bekänna/säga samma sak som det.
Det är en av hans alltigenom goda gåvor. Och att då också få gå in i denna Herrens goda gåva, hans goda lära, det är faktiskt en glädje och det ger frid. För inte heller i det här avseendet är Herren oordningens Gud, utan fridens (1 Kor 14:33).
Och i och med att Herrens ord är Ande och liv (Joh 6:63) har vi all anledning att bekänna det klart och rent. För det ger oss verkligen liv, ja evigt liv. Och det ger det också till andra. Till alla som hör Guds ord och tror det. Och då blir glädjen ännu större. Det blir glädje bland Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig (Luk 15:10). Och antalet som får dela glädjen och vissheten i Guds ord och i bekännelsen, ökar. De får dela glädjen i Guds ord, glädjen i bekännelsen, glädjen i att leva ut det, här i tiden, och i evighet. Så också av den anledningen kan vi sjunga ”gå ut min själ och gläd dig vid den store Gudens gåvor”. •