I slutet av sommaren kunde man läsa i Kyrkans tidning om två kyrkstölder. En av dessa hade slutat lyckligt när Njurunda församlings stulna nattvardssilver återfunnits på en auktionssida och sedan kunnat återlämnas till församlingen. Samtidigt meddelades att förundersökningen angående stölden av en nattvardskalk från 1300-talet som funnits i Fellingsbros kyrka lades ner. Det är verkligen sorgligt att kyrkans skatter i form av nattvardssilver och andra kulturföremål inte kan vara fredade i vårt land.
Men långt större skada är det egentligen att så många nattvardskalkar inte längre kommer till användning över huvud taget. Många nattvardsserviser samlar damm i öde kyrkor där Guds ord borde bli förkunnat. Det är en större kyrkstöld än vad som rapporteras i Kyrkans tidning.
Trenden är tydlig inte bara på landsbygden där sammanslagningar och sammanlysta gudstjänster gör att många kyrkor står tomma om söndagarna. Också i större städer är trenden tydlig. Under sommaren rapporterades det i Sydsvenskan om att Lunds pastorat övervägde att hyra ut ett flertal kyrkor som inte behövdes i verksamheten. Främst är det en budgetfråga, men om man ser till statistiken är det skrämmande att antalet gudstjänstbesökare minskat med nästan en tredjedel sedan pandemin. Till största delen lär den statistiken förklaras av att församlingarna var snabba att ställa om i pandemin – det vill säga i praktiken lägga ner verksamheten – och aldrig startat igen. Men en annan viktig förklaring är usla präster och församlingsmedarbetare som inte vet hur kyrkans verkliga skatter – Guds ord och sakramenten – ska användas för att vinna de största skatterna – människors själar – för Guds rike. Sådana präster begår en allvarlig kyrkstöld!
Svenska kyrkans kyrkor är inte hennes att göra vad hon vill med. Det är ett arv från fromma förfäder som gett av sitt jordiska för att smycka kyrkan som en jordisk bild av den kommande härligheten. Det är en stöld från dem när kyrkorna stängs. Om det inte firas gudstjänst i kyrkorna borde de upplåtas till evangelisk-lutherska gudstjänster som bedrivs utanför den kyrkoordningen. Det skulle vara att hedra de hädangångna givarnas avsikt med sina gåvor. Redan idag ger kyrkoordningen rätt att upplåta kyrkor för sådana ändamål och ställer faktiska krav på att församlingarna ska upplåta kyrkor för dop, vigsel och begravning om det inte stör församlingens ordinarie verksamhet. Detsamma borde rimligen gälla också för söndagens gudstjänst. Den saken borde drivas av kyrkomötesledamöter för att åstadkomma en förändring av kyrkoordningen. Drivas borde också fler fall där församlingar vägrar upplåtelse av kyrkor så att de rättigheter som finns för kyrkans arvingar inte kväljs.
Ytterst sett är kyrkans skatter inte nattvardssilvret eller kyrkobyggnaderna. Det är människornas själar. Hur många döpta människobarn har inte förskingrats från Guds rike de senaste generationerna? Hur ska dessa skatter kunna återfinnas? Först och främst genom att vi inte låter våra egna själar förskingras utan håller fast vid fädernas tro och låter oss förvandlas av den. Vill vi att kyrkans skatter ska återfinnas måste vi först återfinna dem för oss själva och sedan vara beredda att precis som fäderna offra många böner, mycket arbete och våra jordiska skatter för att det ska komma andra till del. Då kan kyrkans stulna skatter bli återfunna och en gång ärvas av våra barn. Inte så att nattvardssilvret eller byggnaderna bevaras men så att vi bevarar tron i vårt land till dess Herren kommer åter. •
1. Med pelarstoder tolv står Herrens helga kyrka, och Jesus Kristus är dess grundval och dess styrka.
Där fogas sten vid sten, där byggs det år från år, till dess vid tidens slut Guds hus fullkomnat står.
2. Därinne Anden bor. Han steg i lågor neder; med honom livets eld från själ till själ sej breder.
Han är i ordets ljus, i sakramentens tröst. Av malmen bärs hans bud, i psalmen hörs hans röst.
3. En ny och kostbar sten med kyrkans mur förenas var gång ett mänskobarn i dopets källa renas. När nästans sorg och fröjd vi känner såsom vår, då spänns där nya valv, och Herren ära får.
4. Liksom ett fadershem i samma kärlek samlar de barn som hemma bor och det som fjärran famlar, så för envar som tror och på Guds vägar går, men ock för vilsen själ Guds kyrka öppen står.
5. Vårt hem hon vara vill i livets glädjedagar och när i sorgens tid bekymrat hjärta klagar. Hon reder oss ett rum vid Herrens nattvards- bord, hon viger oss till ro i Herrens åkerjord.
6. Blott som en flyktig dröm är mänskans dag i tiden. Snart genomkämpad är för varje släkte striden. all jordens glans förgår, all makt slås ned i grund: Guds kyrka skall bestå till tidens sista stund.