Biskop Gustaf Daniel Björck inför lekmannaförkunnelsen.
Kyrkliga förbundet och 1800-talets kyrkokritik
I regel brukar förbundets bildande förklaras med den liberala teologins allt större inbrott i kyrka och prästutbildning under 1900-talets första decennier samt avskaffandet av katekesen som lärobok i skolan 1919. Det är i denna kontext som förbundets portalparagraf – om bevarande och främjande av biblisk kristendom enligt den från fäderna mottagna evangelisk-lutherska apostoliska tron – brukar sättas in.
Genom förbundets relativt starka koppling till Göteborgs stift, kan emellertid portalparagrafen även sammanbindas med 1800-talets ifrågasättanden av den etablerade kyrkostyrelsen i den svenska landskyrkan.
Visserligen är det stor skillnad på 1800-talets väckelserörelser och 1900-talets teologiska liberalism. Det ena är kristendom, det andra är ateism. Men det finns en gemensam faktor: kritiken av kyrkosystemet och prästerskapet samt ifrågasättandet av den evangelisk-lutherska bekännelsen. Vad gäller just kritiken av kyrkosystemet och prästerskapet, ges in inblick härom bland annat i Carl Olof Rosenius (1816-1868) brev.
I breven till sina amerikanska understödjare rapporterade Rosenius hur framgångsrik den nyevangeliska missionsverksamheten var runtom i landet. Människor upptäckte evangelium i Norrland, Stockholm, Skåne, Blekinge, Småland och på många andra ställen. Även Västkusten var föremål för den nyevangeliska missionen. Men där gick missionen betydligt trögare. Problemet var schartauanerna, som stod hindrande i vägen. I ett brev den 17 juni 1858 rapporterade Rosenius:
”Under allt är evangelii framgång obestridlig. Biblar spridas liksom traktater i stort antal. Kolportörer besöker alla provinser i landet, även om i en annan provins fördomen mot all lekmannaverksamhet ännu är så stark att denna är så gott som utestängd. Biskopsdömet i Göteborg är i detta hänseende ett fäste med oöverstigliga murar.”1
Vad Rosenius tyckte om schartauanerna, framgår i ett brev den 27 november 1858:
”Det råder en verklig hunger och törst efter evangelium vid Västkusten i vårt land. De allvarliga prästerna därstädes äro av en särskild stel, moraliserande skola, och de lägga i sanning ett ok på sina åhörares skuldror men förstå ej att leda den tungt nedtryckte till Frälsaren – förstå ej att just det enfaldiga predikandet av korset utgör Guds kraft till frälsning.”2
Att de västsvenska prästerna motarbetade evangeliet bestred de naturligtvis å det bestämdaste. Men att somliga av dem hade en mer kritisk inställning till lekmannaförkunnelsen var ett medvetet val. Detta framkommer i den interna debatt som förekom i stiftet vid denna tid.
Organisationsform som självavårdsproblem
Redan 1846, tio år innan Evangeliska Fosterlandsstiftelsens bildande, förelåg inför det församlade prästerskapet vid Göteborgs stifts prästmöte en motion om att bättre organisera stiftets yttre missionsarbete. Sedan tidigare fanns visserligen ett missionssällskap, men enligt motionen borde man, med förebild av Lunds missionssällskap, bedriva församlingarnas missionsarbete utifrån en gemensam och central förvaltning. Författaren till motionen, kyrkoherden och prosten Cornelius Rahmn (1785-1853) i Kalv, tillika under ett antal år missionär i Sibirien och
S:t Petersburg3, lyfte i sin motion fram:
”Missions och Bibelsällskapernas välsignade frukter, som uppenbarligen äro ett Guds verk, hvilket bör vara alla protestantiska församlingars ovillkorliga pligt att befordra.”
De frivilliga sällskapens uppgift var, enligt Rahmn, att sprida information om missionen och enskilda personers omvändelse från hedendomen samt att be för missionen. Rahmn tryckte på att dessa föreningar skulle få vara fria:
”Allt öfverflödigt reglementariskt tvång bör sorgfälligt undvikas. Missionsverket är ett Andans verk och kräfver en fullkomlig ledighet och frihet.”
Motionen antogs, med biskopen Anders Bruhns (1778-1856) biträde. Mot motionens antagande reserverade sig två personer. Dels kyrkoherden i Kville Johan Henrik Holmqwist (1801-1879) – en av den svenska kyrkohistoriens märkligaste och mest karismatiska gestalter – dels den västsvenska kyrkofromhetens kulmengestalt under 1800-talet: kyrkoherden i Uddevalla, Gustaf Daniel Björck (1806-1888).4
Efter att biskopen Bruhn begärt att reservanterna förklarade sig, anförde Björck själavårdsmässiga motiv för sitt motstånd. Ett frivilligt engagemang för missionen i fria sällskap, kunde invagga deltagarna i tron att de var pånyttfödda och väckta, endast på den grunden att de hade engagerat sig i ett yttre sällskap:
”Derföre verkar, enligt min öfvertygelse, Missions-sällskapet menligt för det sanna Christendomen ibland oss sjelfva, under det den vill befordra Christendomen utom oss; ty det bidrager att hålla människor sänkta i säkerhet, hvarvid man icke söker efter omvändelse och tro, då man menar sig redan hafva den sistnämnda.”5
I Björcks yttrande instämde bland annat kyrkoherden Holmqwist.
Den förmedlande biskop Björck
Från och med den 20 juni 1856 var Björck biskop i Göteborgs stift. Sålunda var han personen som hos Rosenius representerade fästet med de oöverstigliga murarna. Detta skulle från 1860 hamna i ett intressant ljus, eftersom Carl Olof Rosenius bror, Martin Gabriel (1825-1901), under några år var lektor vid stadens högre elementarläroverk och säkerligen stod i nära kontakt med Björck. Björck var knappast någon motståndare vare sig till inhemsk eller yttre mission. Och han var inte heller någon kategorisk motståndare emot lekmannaförkunnelsen. Vid prästmötet 1859 diskuterades lekmannaverksamheten på nytt med två tydliga läger. Biskopens sammanfattande ord från diskussionen finns härvid återgiven:
”H. H. Biskopen gick en förmedlande väg mellan de hvarandra strängt motsatta åsigterna och kom till det resultat, att lekmannaverksamheten ej kan eller bör anses som förkastlig, om den företages i den christliga kärlekens namn och bedrifves med tillräcklig insigt, i sann och christlig anda och med christlig vishet; att exempel funnes på en så beskaffad lekmannaverksamhet, som uträttat mycket godt, men att ock medgifvas måste, att behofvet af lekmannaverksamheten är mindre kännbar i den mån pastoralvården uti församlingarne är sådan den bör vara […]”6
Att Rosenius omdöme om Björck varit orättvist, framgick också då ämnet återkom vid prästmötet 1865. (Ett möte vid vilket även Martin Gabriel Rosenius höll föredrag.) Vid den allmänna diskussionen framhöll biskopen att den första församlingens gåvor – med profeter, evangelister och herdar/lärare – inte någonsin helt och hållet utslocknat, och att medan apostlarna sattes över verksamheten och biskopsämbetet därefter inrättades, så saknas det idag profeter, evangelister och diakoner. Dessa verksamheter bör, menade Björck, ordnas så att den hålles inom kyrkans skrankor. Man bör beträffande dessa rörelser förfara med kärlek och inte döma över dem utan prövning, så att man inte förkastar det onda med det goda. Dock, menade Björck, ingavs det betänkligheter vid underrättelserna från övriga landet om verksamheten, särskilt baptismens framskridande. Björck framhöll också att om bara alla präster gjorde sin skyldighet, hade lekmannaförkunnelse inte behövts.7
Vi ska strax återkomma till biskops Björcks senare framställda huvudanförande vid detta prästmöte, men först endast skjuta in att biskopen verkligen aktivt arbetade för att underrätta sig om hur lekmannaverksamheten utvecklade sig runt om i landet. Kyrkohistorikern Gösta Nelson har visat att Björck i lekmannarörelsen tänkte sig fröet till utvecklandet av en profetians gåva i kyrkan, och att Björck förband detta med antågandet av tusenårsriket (den så kallade kiliasmen). Biskopen sökte därför underrätta sig om fenomenet, genom korrespondens med präster på andra orter i landet. Ett exempel var de schartauanska präster i Dalarna som medvetet trotsade konventikelplakatet för de läsare som samtidigt var kyrkotrogna, och underlät att anmäla verksamhet till de världsliga myndigheterna. Även för de separatistiska konventiklarna underlät många av schartauanerna att anmäla verksamheten till myndigheterna eftersom de uppfattade oredan vid anmälningarna som nedbrytande. Ur materialet märks en baptistisk rörelse i Orsa på 1850-talet som återkommande störde gudstjänster och benämnde prästerna som representanter för satans kyrka.8
Biskop Björck om herdaämbetets grund och giltighet
Om vi återvänder till prästmötet 1865, valde biskop Björck att hålla sitt prästmötesföredrag över de två huvudstyckena:
”1. Hvarpå grunda vi tillvaron af ett särskildt herdaembete i Christi kyrka? och
2. Huru skola vi kunna förvissas, dels om vår egen inre kallelse till detta embete, dels ock om giltigheten af den yttre kallelse, som vi af vår kyrka hafva emottagit?”9
Att skälet till det valda ämnet var den osäkerhet som lekmannaförkunnarna hade skapat omkring predikoämbetet, framgår uttryckligen av föredraget. Många ibland oss, säger Björck, skulle kunna frestas att tvivla på sin egen kallelse, ”mot embetet sjelft, hafva tvifvelsmål och inkast i våra dagar icke uteblifvit”. Björck anför, inte utan självkritik:
”Ty när man rentaf förnekar behöfligheten af ett särskildt kyrkans embete, eller åtminstone anser enhvar, som är eller håller sig för att vara en kristen […] att när som helst uppträda såsom predikant, ja väl ock att när så begäres af medkristna, utdela sakramenten, så kan, i den mån dessa åsigter göra sig gällande, icke blifva mycket fråga om en kallelse af Gud till kyrkans embete. Kristendomsfiendtliga skrifter äro ock nu till den grad i rörelse, att allt hvad till kristendom och kyrka hörer, blir från många håll gjordt till föremål för motstånd och smädelse, såsom ock sinnet och förhållandet hos många af embetets män icke äro egnade att göra embetet aktadt i församlingen.”
Som svar på sin först ställda fråga finner Björck herdaämbetets instiftelse dels i Guds väsen – ”Herrans allmänna hushållningssätt” – som leder till ordningar ”i alla af Herran stiftade och genom Hans försyns skickelser ordnade samfund”, dels i Jesu sändning av lärjungarna på uppståndelsedagen. Som bevis på detta ämbetes inrättning anför Björck en stor mängd stycken i Nya testamentet om apostlarnas olika förehavanden i förhållanden till församlingarna. Om biskopsämbetet anförs, att detta inte fanns under apostlatiden i samma gestalt, men att det under historien uppkom och bibehölls med Herrens vilja. Björck liknar instiftelsen av herdeämbetet (eller predikoämbetet som han ömsom kallar det) vid Bibelns lära om iakttagandet av helgdagen: Någon uttrycklig föreskrift, såsom med dop och nattvard, finns inte för detta ämbete, men det har sin grund i Herrens ord och den första församlingens föredöme. Biskopens ämbete, som han menar uppstod på 100-talet, betraktar han såsom en sådan kyrkostyrelse som är grundat både i det gudomliga ordet och i ordningens lag.
Kallelsen till predikoämbetet består enligt Björck både i ”vocatio interna” och ”vocatio externa”; inre och yttre kallelse. Beträffande den inre kallelsen så kan den uppkomma hos barn och ynglingar som ”en vaknande håg för ett herdekall, som är så vigtigt och herrligt”. Här går Guds Ande fram och drar unga själar till Herren och öppnar deras ögon ”för att se Josephs skada10, och af en blick på tillståndet i kyrkan åstundan desto mera upptändes till att ingå bland de få arbetarne i den myckna säden på Herrans åkerfält”. Härvid utvecklar Björck sitt resonemang om lekmannapredikanternas legitimerande ifrån prästmötet sex år tidigare: Ty, om lusten att förkunna Guds ord finns där, men de yttre omständigheterna är oövervinneliga för att kunna genomgå proven för att inträda i predikoämbetet, uppstår frågan om det berättigande därtill.
”Jag yttrade vid förra prestmötet något i den mening som jag i det hela vidhåller, att vi borde låta erfarenheten tala bedömandet af lekmannapredikanternas värde, eller att afgörandet, huruvida deras kallelse var af Gudi, syntes mig beroende deraf, om det visade sig att deras predikan åtminstone någorstädes var rätt enligt med Guds ord och åstadkom sannskyldiga frukter i bättring, tro och helgelse. Hvar detta kunde ådagaläggas, förklarade jag mig böjd att anse en begynnelse hafva skett till återupplifvande af den gåva som i nya Testamentets heliga skrift benämnes profetia (1 Cor. 12:29, 14:3, 24, 29, 39. Eph 4:11. 1 Thess 5:19, 21 och som väl aldrig i Christi kyrka helt upphört, och bestod i gåfvan af en lifaktig och lifgivande utläggning och tillämpning af Guds ord för menniskorna och på deras hjertan.”
Björck uttalar dock att han ännu inte fått erfarenhet om en sådan lekmannaförkunnelse som kan betecknas som god frukt. Han kunde ännu inte sluta sig till, att profetians gåva var på väg att återupprättas. Snarare framhåller han att erfarenheten talar för att fenomenet inte bör bejakas. Särskilt ifrågasätter han lekmannapredikanternas legitimerande på grund av baptismen, som uppväcker hat och bitterhet mot prästerskapet. I den äldsta församlingen, fortsätter Björck, uppträdde profeterna vid de kristnas allmänna sammankomster, och under uppsikt av församlingens lärare. Därför bör den som vill uppträda som lekmannapredikant söka tillstånd hos församlingens lärare och föreståndare alternativt finna andra vägar för sin vilja att verka för Kristi rike, såsom att inträda i folkskollärarekallet ”och deruti finna rika tillfällen att framställa Guds ord för de uppväxande barnen”.
Beträffande den yttre kallelsen vidgår Björck att denna tillhör församlingen, men betonar att den både i Nya testamentet och i kyrkohistorien huvudsakligen utövats av tillsynsmän eller biskopar. Diakoner, såsom omtalas i Apostlagärningarnas 6 kap. utsågs av hela hopen av lärjungar, men med lärare är det annorlunda:
”Det är ock tydligt att, endast i den mån en kristelig församling gör skäl för detta namn, kan den hafva anspråk på utväljande af sina lärare; men i alla fall gifver ej mindre Herrans och Hans apostlars, än den äldsta kyrkans, efterdöme vid handen, att ministerium skall hafva hufvudsaklig andel härutinnan.”
Vari giltigheten i den yttre kallelsen som kyrkan utövar egentligen ligger, utsäger Björck inte uttryckligen. Någon hänvisning till en historisk kontinuitet eller tradition framför han över huvud taget inte. Björck tycks mena att blotta förekomsten av ett insättande i kyrklig tjänst samt möjligheten att bliva till välsignelse genom ett rätt förvaltande av nådemedlen, utgör giltigheten i den yttre kallelsen:
”Derföre, när det af Hans skickelse blifvit bestyrdt, att ock vi kommit i kyrkans tjenst, och en glad erfarenhet vittnar, att inom den landskyrka, vi tillhöra, och med den ordning, som för anställning i densamma är stadgad, Herren i och genom embetet gifvit och gifver sin välsignelse, hvarhelst lärarne beflitat sig om ett rätt förvaltande af nådemedlen, hafva vi icke skäl att betvifla, att Herren vill vara med oss, allenast vi vilja vara med Honom.”
Här märks alltså det objektiva inslaget i den västsvenska kyrkofromhetens ämbetssyn. Björck noterar även att där den yttre kallelsen finns, så kan till och med den inre kallelse komma senare, ”ehuru det omvända förhållandet är det normala”.
Kyrkliga förbundet i historiska kontinuitet
Understödjandet av den bibel- och bekännelsetrogna prästutbildningen utgör ett framträdande drag i Kyrkliga förbundets verksamhet under dess första 100 år. Förbundets tidskrift Kyrka och Folk utgjorde under de första decennierna en verkningsfull opinionsröst emot liberaliseringen av prästutbildningen vid de teologiska fakulteterna. Prästgymnasiet kunde tillkomma genom åtskilliga insamlingsinsatser inom bland annat förbundets krets. Kyrkliga förbundet är sedan starten 1993 förknippat med Församlingsfakulteten: tillsammans med några andra mindre och fristående utbildningsinstitutioner, den enda teologiska fakultet i dagens Sverige som undervisar i teologi med utgångspunkt i Den heliga Skrift som alltigenom sann.
Vilka diskussionspunkter som en nutida läsare av Björck bör beakta saknas utrymme att här utveckla. Det rika material som finns ifrån 1800-talets västsvenska kyrkosituation borde ännu närmare undersökas.11 Björcks öppenhet för lekmannaförkunnelsen och försök att ge det en nytestamentlig förklaring vid sidan om herdeämbetet, samtidigt som han avvisar det i den utsträckning som den befrämjar en lära som inte är grundat i Guds ord, utgör en äldre kontext till vilken förbundets bildande kan knytas. Om Björck landade rätt har här inte diskuterats. Men han försvarade en traditionell och gammalkyrklig nådemedelskristendom, som stöddes på herdeämbetets integritet. Sådana underströmmar måste sägas alltjämt förekomma inom förbundets verksamheter. Utan tvekan står Kyrkliga förbundet i en historisk kontinuitet som är bibliskt förankrad, allmänkyrkligt präglad och dogmatiskt medveten. •
NOTER
1. Westin, G. (red.), Ur den svenska folkväckelsens historia och tankevärld II: Brev från C. O. Rosenius till hans vänner i Amerika, s. 161 f, se också Brev från den 21 oktober 1856, i Westin, G. (red.), Ur den svenska folkväckelsens historia och tankevärld II: Brev från C. O. Rosenius till hans vänner i Amerika, s. 144.
2. Westin, G. (red.), Ur den svenska folkväckelsens historia och tankevärld II: Brev från C. O. Rosenius till hans vänner i Amerika, s. 166 f.
3. Cornelius Rahmns fängslande livsöde finns återgivet i hans dotter Hanna Brusewitz biografi Cornelius Rahmn: vårt århundrades förste svenske missionär (1893). Boken finns digitaliserad och är tillgänglig online via libris.kb.se/bib/13406090.
4. Efter att ha refererat omdömet om Holmqwist, att han, trots att han aldrig var biskop, var den högst värderade ”biskopen” för en talrik fraktion av Göteborgs stifts präster konstaterar Nelson på sitt typiska sätt: ”En skarpmejslad personlighet med obestridlig ledartalang är han kyrkohistoriskt sett prototypen för västsvensk mentalitet.” (Nelson, G., Den västsvenska kristendomstypen (Stockholm:1933), s. 154.
5. Handlingar angående prestmötet i Götheborg år 1846 (Göteborg: 1868), s. 90 f.
6. Handlingar rörande prestmötet i Götheborg 1859 (Götheborg: 1860), s. 5.
7. Handlingar rörande prestmötet i Göteborg den 26, 27 och 28 september 1865 (Göteborg: 1866), första avd., s. 36.
8. Nelson, G., Från 1850-talets kyrkliga brytningstid (1934), s. 43-45.
9. Nedan refereras föredraget, upptecknat i Handlingar rörande prestmötet i Göteborg den 26, 27 och 28 september 1865 (Göteborg: 1866), andra avd., s. 4-16.
10. Uttrycket Josefs skada är enligt Svenska akademins ordbok hämtat från Amos 6:6, där Josef betecknar Israels folk. Sedan i vart fall 1608 är det belagt som ett uttryck svenska språket för omsorg om bland annat kristenheten.
11. För en belysande avhandling om de frågor som diskuterades under 1800-talet i Göteborgs stift, se Jarlert, A., Ämbete och tro: en undersökning av den kyrkliga debatten i Göteborgs stift under slutet av 1800-talet (1984).