När Johannes ser den stora, vitklädda skaran inför tronen, Upp 7:9-17, förklarar en av de äldste hur det förhåller sig med denna skara och varför de står inför tronen: ”De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron …”
Därför
Det finns ingen tilläggsförklaring till varför de får stå inför tronen utan bara detta ”därför”, som hänvisar till att de tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Det, och inget annat, kvalificerar dem för att stå inför tronen.
Detta säger oss något viktigt.
De som står där har behövt rening. De är syndare, benådade syndare. Det är inte fråga om människor, som kommer till Jesus för att visa upp hur lyckade de är, hur ”helgonlikt” de har levt. Det de har kommit med till Jesus är sin fläckade dräkt. De har inte viftat med sitt fromma CV inför honom. De har snarare ropat som Bartimeus – och som vi gör i varje högmässa – ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!” (Mark 10:47). ”Herre förbarma dig! Kriste, förbarma dig!”
När vi på Alla helgons dag med Johannes får skåda in mot målet för de heligas längtan blir det en drivkraft för oss att leva ett liv här på jorden i helgelse. I Heb 12:14, några verser före dagens epistelläsning 3 årg, uppmanas vi att sträva efter ”den helgelse utan vilken ingen får se Herren”. Det understryker hur viktig helgelsen i våra liv är. Omistlig. Att ”få skåda, tjäna och lova Gud i evighet” är ”Guds barns outsägliga frid, fröjd och härlighet i himmelen”, själva det eviga livet, Lilla katekesens utveckling 1878:164.
Bibelläsningarna på Alla helgons dag vill hjälpa oss att få ihop – och hålla isär! – rättfärdiggörelse och helgelse. Det finns inget annat än kraften i Jesu blod, Jesu offer, som gör oss lämpade att vara i närheten av den Helige. Inget annat, vare sig det handlar om att nalkas honom här på jorden eller i evigheten. Jesus är Vägen. ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh 14:6) När vi nalkas Fadern i gudstjänsten kommer vi alltid i Jesu namn. Också när vi ska nalkas honom efter jordelivets slut finns ingen annan väg än Jesus-vägen. Det är inte #vår död, som gör att vi får ”komma till himmelen”, vilket många gånger är människors föreställning. Det är #Jesu död# som öppnar vägen för oss att efter vilan i graven få en salig uppståndelse.
Låt oss alltid minnas och trösta oss med att det uteslutande är #hans förtjänst att vi får ha ett tryggt och i evigheten förankrat hopp inför död och uppståndelse.
Det övertydliga exemplet i Bibeln på detta är vad som skedde på Golgata med och i den botfärdige rövaren. Kan det framställas mer koncentrerat att det var det blod rövaren såg rinna på Jesu kors, som skulle rena honom från hans skuld? Att när han såg Jesu plågade kropp, såg han den kropp som i sig tagit upp hans synd, 1 Pet 2:24? Och inte bara hans synd utan även din och min. Vi är ju inte ”bättre folk” än rövaren, även om vårt skuldregister kanske ser annorlunda ut. Men skuld är det och sonas måste den. Och: Samma löfte gäller för oss om platsen i Paradiset! Den botfärdige rövaren är en benådad syndare, sådana som får stå i den vitklädda skaran inför tronen. Enbart på grund av Jesu förtjänst. Rövaren hade ju absolut ingen möjlighet att efter sin omvändelse göra några goda gärningar eller visa på någon andens frukt i sitt liv – han var ju surrad fast vid korset till händer och fötter och skulle snart dö. Det enda han hann var att dela sin insikt i tron med sin ”kollega” på andra sidan Jesu kors och vittna för denne om egen skuld och Jesu oskuld. ”Se på Jesus, trons hövding och fullkomnare!” (Hebr 12:2, 2 årg epistel) Sin blick kunde rövarna ännu vända mot Jesus.
Men helgelsen då? Frukten, de goda gärningarna?
För de flesta av oss är det inte på samma sätt som för den botfärdige rövaren. Många av oss har kanske sett Jesus och hans gärning och kommit till tro på honom redan i barndomen eller ungdomen – eller när det nu än har skett. För en del sker mötet på dödsbädden, och tack och lov för var och en som får lära känna Jesus och komma till tro på honom, när det än sker. Minns Johannes i #Stengrunden! Fläckar hade han på sin dräkt, även om han till det yttre levt ett anständigt och redbart liv. Men det var inte hans anständighet som gjorde honom fri från skulden utan Guds ords löften om försoningens verklighet.
Helgelsen i en människas liv pågår dagligen. Den kan vara smärtsam – oftast är den det. Det handlar ju om att slipa bort kantigheter och taggar i vår personlighet för att låta Jesus-likheten hos oss bli större. Och där det råder brist i vår personlighet behöver Andens frukt få växa fram. Förutsättningarna för oss är väl likadana som för Paulus: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” (Rom 7:19) Arma jag! Men Gud vare tack! Genom Jesus finns det hopp även för den arme. Det är inte säkert att man själv märker helgelsen i sitt liv – men andra gör det! Det man själv märker är ofta ett ännu större behov av hjälp av Guds Ande att leva till hans ära.
”Jag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk i er också skall fullborda det intill Kristi Jesu dag.” (Fil 1:6)
Det finns plats i den vitklädda skaran för rövaren, för dig och för mig. •