Söndagen efter Alla helgons dag är ganska ny i evangelieboken. Det betyder förstås inte att ”vårt evighetshopp” är en ny tanke i vår tradition. Hoppet finns med på Alla helgons dag i den härliga visionen ur Uppenbarelseboken, där den stora skaran lovsjunger inför tronen och lammet, och det har funnits och finns på andra sätt också.
I vår tid är det inte självklart att det finns något att hoppas på. En del hävdar bestämt att detta liv och denna värld är allt som finns. När de hänvisar till vetenskapen ska vi ha klart för oss att vetenskapen är viktig och värdefull: betyder mycket och kan mycket. Men just det går inte att vetenskapligt bevisa utan är uttryck för tro, även om det är en ”icke-religiös” eller antireligiös tro utan gud (och utan hopp). Vanligare är antagligen de, som skulle vilja våga tro, men inte riktigt kan det. Men budskapet idag är att vi kan hoppas!
Många har nog inte klart för sig att frågorna om de dödas uppståndelse och ett liv efter detta var omtvistade även på Jesu tid. En grupp som vi brukar kalla sadduceerna (eller saddukeerna) förnekade uppståndelsen och försökte göra Jesus svarslös. Deras berättelse om hur orimlig uppståndelsen var hör inte till de kända. Den finns inte med i evangelieboken och blir inte läst i våra gudstjänster. Inte ens trogna kyrkobesökare och gudstjänstfirare har hört den där. Både Matteus, Markus och Lukas har med den, så man kan läsa den själv. Dagens evangelium är vad Jesus svarar (utan att deras föregående berättelse/argument finns med). För oss, som inte resonerar som sadduceerna, kan det räcka. Jesus hänvisar till Guds Ord i Bibeln: Gud säger till Mose ur den brinnande busken att han är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Alltså inte att han var det medan de levde, utan att han är det. Det betyder att de lever hos Gud och för Gud, för han är en gud för levande och inte för döda.
Hur vi ska tänka oss denna framtid (som kanske inte ens är tid utan evighet) är inte helt lätt att svara på. Ju mer konkret man blir, desto större är risken att det blir fel. Vi vet ju inte. Vi har ingen egen erfarenhet av det. Det närmaste vi kan komma är när livet är som allra bäst. Samtidigt är inte det vi hoppas på en fortsättning på samma sätt som här i livet, inte ens om vi bara räknar det bästa. Om man tycker att något är så härligt att ”så måste det vara i himmelen”, så är den med säkerhet ännu bättre. Utifrån dagens gammaltestamentliga läsning ur Josuaboken kan vi tänka att det är som att komma från ökenvandringen in i det bördiga landet. Ju mer vi kan leva oss in i ökenvandringens svårigheter, desto mer talande blir bilden och desto starkare blir inlevelsen i vilken skillnad det handlar om. Verkligen något att se fram emot … Eller så får vi tänka oss skillnaden på något annat sätt. Jag sjunger gärna om glädje bortom graven och en framtid full av sång (Sv.ps. 285). Den som inte har sångröst kommer också att kunna vara med. Det kan vara en tröst och ett hopp för den som skulle vilja kunna sjunga. Eller kanske hellre man tänker sig den finaste festen (Matt 22) eller den svenska sommaren: Ack är det redan här så skönt … hur ska det då ej bliva i himmelen (Sv.ps. 200:5). Vad vi än tänker ska vi tillägga: och ännu bättre. Lägga gärna märke till att i Bibeln finns inte bara beskrivningarna av vad det är som och liknelserna som ska hjälpa oss att tänka att det är som. Där finns också trons beskrivningar som säger vad det inte är. Intet mörker där ska vara, inga tårar ingen nöd, ingen synd och ingen plåga, ingen djävul, ingen död (Sv.ps. 300:5).
Ur Hebreerbrevet får vi idag höra om trons människor som sett sig som gäster och främlingar på jorden och längtat till ett bättre land, till himlen. Där och på andra ställen är himlen vårt hemland. För den som levt hela sitt liv i Sverige kan det bli en ovan tanke. Det måste vara lättare för den som är flykting och allra mest för den som är född av föräldrar på flykt: det finns ett land, ett annat land än där jag nu lever, som är hemma fast jag kanske inte alls har varit där. Eller så är det onödiga bekymmer. Inför tronen och lammet tänker jag mig att alla sådana funderingar försvinner. Där är upplevelsen att här är jag hemma på riktigt, på ett annat högre, mer fullkomligt sätt än det jordiska.
Det får vi hoppas på. Förslagsvis låter vi det märkas i hur vi talar om döden. En vanlig omskrivning för att någon har dött är att han eller hon ”gått bort”. Den som hoppas kan i stället säga ”gått hem”! •