Tjugotredje söndagen efter Trefaldighet handlar om förlåtelse utan gräns. I söndagens evangelium lär Jesus oss att be: ”Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.” Detta är:
En Salig Bön och en Farlig Bön
En Salig Bön därför att vi har syndat och står i skuld till Gud. Denna skuld kan vi inte själva betala. Vi behöver Guds förlåtelse. Därför är det en salig bön, att vi får be om förlåtelse. Det gör vi i bönen och förlåt oss våra skulder. Först erkänner vi vår synd, att vi har syndat dagligen och på många sätt och att vi genom våra synder står i skuld till Gud, en skuld som vi inte kan betala. Vi ber att vår himmelske Fader inte ska se till våra synder och för deras skull vägra oss vår bön. Vi är inte värda något av det vi ber om och har inte heller förtjänat det. I stället ber vi att han ska ge oss alltsammans av sin nåd. Och Gud gör det. Han ger oss förlåtelse utan gräns, därför att en annan, nämligen hans egen käre Son Jesu Kristus vår Frälsare har tagit på sig vår skuld och betalat den med sitt eget heliga och dyra blod på korset. Tack vare detta stora offer kan vi få förlåtelse för alla våra synder, en förlåtelse som utplånar våra synder och renar oss från all orättfärdighet. Därför kan vi och får vi med all frimodighet be Gud om förlåtelse. Vilken salig bön att få göra det.
Men när vi ber den saliga bönen om förlåtelse får vi också ta emot förlåtelse. Vi får inte fastna i gamla syndaminnen. Vi ska inte be om förlåtelse för de synder som Gud redan har förlåtit. Vi får lita på att Gud hör vår bön och att han ger oss det som vi bäst behöver, nämligen förlåtelse för alla våra synder. Har Gud sänkt dem i nådens hav, så får vi inte fiska upp dem igen. Det som Gud har förlåtit är utstruket. Det är borta. Vi har inte längre någon skuldbörda att släpa på. Vi får ta emot förlåtelse och tacka Gud för syndernas förlåtelse, och sedan får vi gå vidare som Guds lyckliga barn. Vi får också be om hjälp att av hjärtat förlåta varandra liksom Gud har förlåtit oss i Kristus och gärna göra gott mot dem som bryter mot oss. Men här bränner det till och gör att bönen också blir en farlig bön.
En Farlig Bön för dem som inte
vill förlåta andra
Vi ber ju: Och förlåt oss våra skulder liksom vi har förlåt t dem som står i skuld till oss. Vi möter besvärliga människor i många olika sammanhang, människor som säger elaka ord till oss eller om oss och gör oss ledsna och bedrövade; människor som på olika sätt bär sig skamligt åt mot oss. Då kanske vi brusar upp och vill ge igen. Eller vi tycker synd om oss själva och känner oss bittra, Men Guds ord säger att vi ska förlåta dem som står i skuld till oss. Tänk på hur du ber: liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Skulle Gud bara förlåta oss precis så mycket som vi kan och vill förlåta andra; då blev det inte mycket förlåtet. Därför är det en farlig bön för dem som inte vill förlåta andra.
Det är en farlig bön, för vår oförsonlighet står mellan oss och Gud. Jesus understryker detta i slutet av dagens evangelium. Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser ska er himmelske Fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna ska inte heller er Fader förlåta er era överträdelser. Det betyder inte att vi förtjänar Guds förlåtelse genom att förlåta andra, men det betyder – och det är alltså det allvarliga, det farliga – att om vi inte förlåter människorna ska inte heller Gud förlåta er era överträdelser. Att leva i ovänskap med sin nästa, det är att leva farligt. Oförsonlighetens synd skiljer oss från Gud och gör att vi ställer oss utanför hans rike. Vi står där med våra överträdelser i behåll. Det är farligt att leva så. Vår oförsonlighet står mellan oss och Gud och hindrar oss från att få förlåtelse för våra överträdelser, en förlåtelse som vi så väl behöver. Om du lever eller har levat i oförsonlighet mot din nästa, vänd dig då till Gud. Be honom om förlåtelse och hjälp att kunna förlåta andra. Vi måsta räcka vår hand till dem som står i skuld till oss, räcka handen till vänskap och försoning, annars lever vi farligt. Vi ställer oss själva utanför Guds rike. In i Guds rike kommer man inte med oförlåtna synder, men Herren kan förlåta oss och göra oss förlåtande. Därför får vi be Gud om hjälp och kraft att vi som har fått förlåtelse utan gräns också ska förlåta andra utan gräns. Det är så vi får leva i Guds nåderike. Det är ett förlåtelserike, där man får förlåtelse och ger förlåtelse. Tänk, vilken salighet om du och den som du kanske haft svårt att fördra, men ändå har räckt ut handen till vänskap och försoning, att ni båda två får dela glädjen i Guds härlighetsrike. •