”Jag uppmanar dig allvarligt inför Gud och Kristus Jesus som ska döma levande och döda, inför hans uppenbarelse och hans rike: predika ordet, träd fram i tid och otid, tillrättavisa, varna och förmana med allt tålamod och all undervisning. Det ska komma en tid då människor inte längre står ut med den sunda läran utan samlar åt sig mängder av lärare efter sina egna begär, så som det kliar i deras öron att få höra. De vägrar att lyssna till sanningen och vänder sig till myter.”
(2 Tim 4:1-5, Svenska Folkbibeln)
Paulus ord till sin lärjunge Timoteus, som blev den förste biskopen i Efesos, och som vi kan läsa i det andra brevet till honom i det fjärde kapitlets inledning ger oss anledning att reflektera över prästens roll i församlingen och hur en präst ska tas emot och användas och vad som ska kan förväntas av prästen. Det kan tyckas vara ett perifert ämne, men det är det sannerligen inte.
En präst är ett ombud för Kristus
Vi vet alla att Jesus utvalde apostlar att bli hans sändebud. Han gav dem fullmakt att agera i hans namn och förvalta hans Ord. Som hans ombud och representanter lovade han dem sin Andes kraft. De löften han gav dem var enastående: ”Den som hör er, han hör mig och den som förkastar er, han förkastar mig.” (Luk 10:16)
Efterhand insatte apostlarna medarbetare i församlingarna till lärare och präster. Det skedde genom bön och handpåläggning. Nya arbetare i skörden kom till och dessa utrustades för sitt uppdrag med en bön om den helige Andes ledning. Paulus förmanar och undervisar Timotheos, som han vigde till präst och biskop. Varje präst är en länk i en lång, lång kedja där ämbetet burits vidare i generation efter generation. Så har vi fått våra präster. Gud använder sig fortfarande av människor för sitt rike.
Guds församling har rätt att ställa det kravet på varje präst att det som förkunnas är grundat Guds eget ord – i överensstämmelse med den apostoliska undervisningen, eller som Paulus kallar det ”den sunda läran”. Till Timotheos sammanfattar han uppdraget:
”Jag besvär dig vid Gud och Kristus Jesus, som ska döma levande och döda … förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja – tålmodigt och med ständig undervisning.” (Bibel 2000)
Vi förstår alla vilken risk Jesus tog när han anförtrodde evangeliet i människors händer och till ofullkomliga budbärare. Paulus måste varna för att ”det kommer en tid då människor inte längre vill lyssna till den sunda läran, utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att höra sådant som de önskar”. Församlingarna måste vara på sin vakt, skriver Paulus.
I slutet av Apostlagärningarna (kap. 20), när han insätter nya medarbetare uppmanar han dem att ge akt på sig själva och på hela den hjord som den Helige Ande satt dem att ha uppsikt över – den hjord som Gud vunnit genom sin Sons blod för ur deras egna led kommer det att framträda villolärare.
Går prästen själv in under Guds ord?
Hur ska församlingarna då kunna veta om en präst fullgör sitt uppdrag i enlighet med sin kallelse?
Det är vara uppmärksam på om prästen själv går in under det som han predikar och själv lever i det som förkunnas: Att prästen själv som en människa fördärvad av synden söker Guds nåd och hjälp och tar åt sig av Ordets tillrättavisningar. Ställer sig prästen under det uppenbarade ordet eller över det?
Det är att söka visshet om att prästen är trogen den ”tro som en gång för alla har överlämnats åt det heliga”, som det står i Judas brev. Är det den bibliska undervisningen, det uppenbarade ordet som förkunnas och utlägges i enlighet med kyrkans bekännelse eller är det människotankar och egna tankar och funderingar. Lockas prästen att välsigna det som Guds inte välsignar – att tillfredsställa människor ”för att de ska få höra (just) det som de önskar”?
En präst sviker sin uppgift i samma stund som sanningar i Guds ord och apostlarnas undervisning undanhålles eller förtigs.
Att ha anseende till personen
Men på samma sätt begår församlingen ett allvarligt misstag om ”de har anseende till personen” och avvisar en präst som i sin ämbetsutövning tvingas röra vid ömtåliga ämnen och kanske mot den allmänna meningen måste stå upp och säga: ”Det står skrivet.”
Präster är naturligtvis mer eller mindre begåvade som alla andra, mer eller mindre kunniga, mer eller mindre uppskattade av människor på grund av personliga egenskaper, men det är inte det som ska fälla utslaget.
Det avgörande är att Gud har kallat prästen och att prästen förblir trogen sin uppgift. Det är Gud som ställer det allra största och berättigade kraven på sina präster, och det är Gud som en gång ska döma prästerna – inte en kyrkoorganisation eller församlingarna.
Det finns starka krafter som vill omforma kyrkan. Paulus skriver om det och det är inte bara ett ord till Timotheos utan ett varnande ord till varje tid: ”Det ska komma en tid då människor inte längre står ut med den sunda läran utan samlar åt sig mängder av lärare efter sina egna begär, så som det kliar i deras öron att få höra.”
Många som vill hålla fast vid att Bibeln och bekännelsen är ifrågasatta och många som vill gå in i tjänsten och som Gud har kallat hindras och valts bort i vår kyrka. Det faller ett stort ansvar på dem som på detta sätt hindrar Guds verk. Men Guds ord bär inte bojor – vi får visa uthållighet och lita på att nya vägar öppnas så att evangelium blir rätt förkunnat och kyrkan återupprättas.
Syndare kan känna syndare
När Herren utvalde syndiga människor till att vara hans budbärare och lärare i församlingen så skedde detta för att syndare kan känna syndare. Och då får Gud äran. Det är ju aldrig genom en präst som en människa blir räddad – det är alltid genom Gud – även om människor ibland tilltror präster en enastående förmåga att i en hast ”öppna himmelens port”.
Eftersom redskapen är svaga, och kyrkan klädd i denna världens ofullkomliga kläder, som allt annat som finns här i världen, blir det tydligt att kraften och välsignelsen alltid är av Gud, och ingen annan än Guds. Det är Gud som förmår använda sina ofullkomliga präster i en ofullkomlig och bristfull storhet som får heta hans kyrka här på jorden.
Men därför ska församlingarna ha förväntningar på sina präster. När predikan och undervisningen är grundad i Guds eget ord, är det Gud själv som talar enligt Jesu egna löften. Guds ord är levande och varje prästs uppgift är att tala Guds ord i rätt tid.
Därför har församlingen den viktiga uppgiften att troget be för sina präster och det som förkunnas. Guds Helige Ande gör ordet levande. Då får vi av en annan syndare höra, att våra synder är förlåtna i Jesu blod. Då får vi av en annan syndare höra att Jesu seger är vår. Så blir Gud ärad.
Därför har varje församling ett stort ansvar för den präst som sänds att betjäna den. Att ta emot prästen som ett Herrens sändebud, som en förvaltare av Guds rikes hemligheter, att lyssna när han talar Guds ord, och inte ha anseende till personen och de personliga felen – det är att använda prästen rätt.
Svåra beslut
Men samtidigt är också viktigt att varje gudstjänstbesökare väljer vem hon eller han låter sig betjänas av. Om hon vid upprepade tillfällen hör främmande läror eller förnimmer att det som förkunnas eller hur sakramenten förvaltas inte står i överensstämmelse med Kyrkans tro, bekännelse och lära kan det bli nödvändigt att söka sig till en annan gudstjänstgemenskap. Det kan behöva resultera i smärtsamma beslut – men är absolut nödvändigt. Paulus uppmanar Timotheos ”att hålla huvudet kallt” i sin tjänst men det kan nog i överförd mening behöva tillämpas av gudstjänstbesökarna.
Varje präst har kallats av Gud för att visa vart vägen till det nya som Gud vill ge oss går. Det finns bara en väg dit för präster och dem som de är satta att tjäna.
För alla handlar det om att lära känna Kristus, ta emot hans ord och tro på det och leva i sakramentens kraft, och försöka att vara Honom trogen.
För då utför den helige Ande sitt verk i oss alla och leder oss till den rätta tron på Herren Kristus som kallar oss och som vill använda oss alla i sitt rikes tjänst så att hans namn blir ärat. Då är kyrkan – kyrka det vill säga det som tillhör Herren i enlighet med hans ordning och instiftelse. •