Det är något svenskt över första söndagen i advent! Jag tänker då inte bara på den för Sverige unika seden att det på många håll är den stora kyrkogångsdagen på kyrkoåret. Psalmerna och sångerna, som enligt ett väl etablerat mönster förväntas upprepas år efter år – annars blir det ingen riktig första advent – är nästan uteslutande av svenska författare och tonsättare. Vi tar dessa sånger för givna på kyrkoårets nyårsdag, men utanför vårt lands gränser lyser det för oss självklara med sin frånvaro. Det framstår desto märkligare om man jämför med jultidens älskade sånger som nästan alla är tyska eller engelska. Hur blev det så här? Hur blev första söndagen i advent typiskt svensk? Här görs ett försök att teckna en utveckling som inleddes i början av 1800-talet.
Psalmdiktningens betydelse
Låt oss börja med att se på vår nuvarande psalmbok. Psalmerna 103–111 och 421–426 står under rubriken Advent. I den första gruppen har alla psalmer utom 104 och 107 svenskt ursprung. I den andra gruppen som i högre grad har teman i anslutning till övriga söndagar i adventstiden är hälften av svenska författare.
Psalmer från sekelskiftet 1800
Ser vi närmare på dessa finner vi att psalmerna för advent ökar rejält i 1819 års psalmbok. I den gamla karolinska fanns det bara två, nämligen Gläd dig du Kristi brud (104), av danskt ursprung och Gör porten hög (107), en parafras av Psaltaren 24 av Georg Weissel (1590–1635) verksam i Königsberg.
I 1819 års psalmbok räknas sju psalmer som adventspsalmer. Två av dessa placeras på andra ställen i nuvarande psalmbok (1986: 33, 36/350) och en har utgått. Det är nu den mest klassiska av alla adventspsalmer tillkommer, nämligen Bereden väg för Herran (103). Den skrevs av Frans Michael Franzén som var medlem av psalmbokskommittén. Han lär ha inspirerats av den engelske 1700-talsförfattaren Alexander Pope, vars dikt Messiah, a sacred Eclogue, Franzén översatte 1797. En första version utgavs i häftet Prof-psalmer 1812. Denna kom dock att bearbetas och i den slutliga versionen lade Franzén bland annat till nuvarande vers 5. För 1819 års psalmbok skrev också Johan Olof Wallin Jerusalem höj upp din röst (106). Den avslutande versen, en parafras över Gloria, änglarnas sång i julnatten, knyter Jesu intåg i Jerusalem till den stundande julhögtiden. Att psalmen numera sjungs på samma melodi som Martin Luthers klassiska julpsalm Från himlens höjd (125) förstärker detta intryck.
Från samma period kommer också Hosianna, Davids son (105), även om det dröjde till 1986 innan den fick plats i psalmboken. Sången är ursprungligen en körsats för fyrstämmig kör och orgel som ingick i ett verk om Kristi lidandes historia som uruppfördes i S:ta Clara kyrka 1796. Själva Hosianna-sången ska dock ha framförts vid en ”Concert Spirituel” redan året dessförinnan. Tonsättaren Abbé (Georg Joseph) Vogler (1749-1814) föddes i Bayern men var verksam i Sverige under åren 1786–1799. Texten till Hosianna hämtades direkt ifrån Matt 21:9 i Karl XII’s bibel. Sången uppfattades länge som en körsång och inte som en församlingssång. Till psalmboken hittande den bland annat genom sångsamlingar för barn. Men finner den till exempel i Svensk söndagsskolsångbok från 1908.
Psalmer från sekelskiftet 1900
Ser vi till innehållet i nuvarande psalmbok inträder en ny period med psalmdiktning för adventstiden runt sekelskiftet 1900. Äldst av dessa är Det susar genom livets strid (109) av den i Missionsförbundet verksamme Carl Boberg (1859-1940), mest känd för sången
O store Gud (Sv ps 11). Sången, som skrevs 1883, trycktes i Svenska Missionsförbundets sångbok, 1893. Även Gå Sion din konung att möta (108) publicerades i samma sångbok. Den skrevs av Erik Nyström (1842-1907), som arbetade med publiceringen av Missionsförbundets sångbok. Melodin är hämtad från en engelsk förlaga till sången. Refrängen har stora likheter med denna, men sången har i övrigt ingen anknytning till advent utan är nydiktning av Nyström. Båda de här sångerna publicerades så småningom i Svensk söndagsskolsångbok, 1908 och flera frikyrkliga sångböcker innan de kom med 1986 års psalmbok. Den sistnämna får tillsammans med Bereden väg räknas som den mest populära adventspsalmen.
Om de två föregående sångerna representerar svensk frikyrklighet knyter de följande två i likhet med dem från början av 1800-talet an till arbetet för en ny psalmbok för svenska kyrkan. Även om varken Paul Nilsson (1866-1951) eller Edvard Evers (1853-1919) satt med i psalmbokskommittéerna gav de rikliga bidrag till 1937 års psalmbok. Paul Nilsson har givit två viktiga bidrag till adventsfirandet. Psalmen Han kommer i sin kyrka (110) knyter an till Jesaja 61 och Jesu predikan i Nasarets synagoga (Luk 4). Nilsson skrev texten 1899. Den gavs ut 1905 innan den fann sin väg in i 1937 års psalmbok. Mindre känt är kanske att Nilsson också ligger bakom texten till Otto Olssons körsång Advent. Mer om det nedan.
När vintermörkret kring oss står
Samma år som första världskriget bröt ut, 1914, publicerade Edvard Evers När vintermörkret kring oss står (421). Evers hade länge verkat för att varje söndag skulle få en egen psalm med tydlig anknytning till söndagens firningstema. I Psalmer till begagnande vid allmän gudstjänst (1899) skrev han själv en psalm för varje söndag. I denna finns en allmän psalm för adventstidens och en för första Advent. Det är påtagligt att båda dessa diktningar betraktar intåget i Jerusalem i korsets skugga och fokuserar på den stridande kyrkan. I vintermörkret har en helt annan stämning även om trons kamp också utvecklas där (v. 4). I likhet med Nilssons Han kommer i sin kyrka knyter Evers an till Jesaja 61, liksom löftet att Jesus är densamme igår som idag. Än mer påtagligt är att psalmens första vers tycks ge uttryck för hur man i samtiden uppfattar och firar första söndagen i Advent. Här finner vi för första gången, så vitt jag vet, ett explicit omnämnande av ett nytt kyrkoår i en psalm: ”… då gryr på nytt vårt kyrkoår.” Tanken på kyrkoåret som en parallell till det borgerliga året, och därmed första söndagen i advent som en kyrkans nyårsdag, var relativt ny och kan härledas till införandet av flera årgångar i evangeliebokens predikotexter 1862. Byte av årgång skulle ske på första advent och söndagen kom därför att uppfattas som starten på ett nytt år. Vidare nämner Evers i första versen vintermörkret och konungen av Davids hus som världens ljus. Dessa formuleringar har inget direkt samband med läsningarna för söndagen utan knyter an till de yttre omständigheterna under den delen av året då första advent infaller. I kontrast till det yttre mörkret framträder konungen som världens ljus i en parallell till hur Lucia bringar ljus två veckor senare. I likhet med Paul Nilsson har Evers också skrivit texten till en känd körsång, nämligen Gustaf Nordqvists Jul, jul strålande jul. Jag nämner det här därför att texten har en del likheter med När vintermörkret.
Körsångens betydelse
Körsång är mycket gammal i kyrkans historia, men det är först i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet kyrkokörer som vi känner dem växer fram i Sverige. Många kyrkokörer har firat sina 100-årsjubileum de senaste 10-20 åren eller ska de fira dem de närmaste åren. Både Sveriges Körförbund och Sveriges Kyrkosångsförbund bildades 1925. Med de framväxande körerna behövdes lämplig körlitteratur med en svårighetsgrad som kunde framföras av amatörkörer. Sångerna måste dessutom vara skriven för kör utan ackompanjemang eller med orgel. Mycket av den klassiska lutherska körsången, som kantater i anslutning till söndagens texter, hade skrivits för orkester, kör och solister. För den framväxande körrörelsen behövdes fungerande bruksmusik.
En av dem som levererade ett bestående bidrag till körerna var Otto Olsson (1879–1964). 1916 publicerade han ett häfte med sånger för blandad kör och orgel med titeln Advents- och julsånger op. 33. Häftet innehåller åtta sånger, varav fyra med text av Paul Nilsson. Innehållsmässigt sträcker sig sångerna från första advent till trettondedag jul. Men med tanke på titeln är det anmärkningsvärt att bara en sång, den första berömda Advent, har med adventstiden att göra.
Alla övriga är julsånger. Det finns i samlingen inga sånger som ansluter till adventstidens bot-tema. Det här kan förstås förklaras med körerna inte förväntades sjunga under de övriga adventssöndagarna. Sångerna skrevs för högtidsdagar när körerna medverkade, nämligen första advent, juldagen och trettondedag jul. Konsekvensen blir likväl att adventstiden som bot-tid tonas ner och första söndagen i advent associeras med jul. Det triumfartade slutet på körsången Advent, ”Fröjda dig, det är advent. ADVENT!” skapar inte botstämning utan en jublande förväntan inför den kommande julen. Kompositionen är en de där sällsynta fullträffarna en tonsättare kan få till. Varje kör med självaktning och med sopraner som kan hålla ett långt högt G framför den som postludium på första söndagen i advent. Frågan är nu i vilken mån Otto Olssons lilla häfte och körsången Advent präglat första söndagen i Advent och adventstiden som sådan. Har vi här ett uttryck för något som redan finns i samtiden eller bidrar det till att etablera den nutida adventsförståelsen i svensk kristenhet? Oavsett hur vi besvarar den frågan kan vi konstatera att sångsamlingen tidsmässigt och innehållsmässigt sammanfaller med de ovan nämnda bidragen till den nya psalmboken (1937) från samma tid.
Två andra jublande sånger
Till standardrepertoaren för första söndagen advent hör också två andra sånger. Med standardrepertoaren avser jag den jag själv växte upp med i en kyrka på den småländska landsbygden i slutet av 1970-talet och som jag upplevt i många andra kyrkor. Det handlar om Georg Friedrich Händels Dotter Sion och Gunnar Wennerbergs Gören portarne höga. Händels Dotter Sion är ursprungligen en körsats ur oratoriet Judas Maccabaeus, ”See the conqu’ring hero comes” (Se, den segrande hjälten kommer). Den har inget med advent att göra mer än att man också hälsade de segrande mackabéerna med palmer. Händels populära körsats blev en adventssång när den tyske teologen Friedrich Heinrich Ranke (1798-1876) satte en text baserad på Sak 9:9, Matt 21:1-9 och Jes 9:5 till melodin. Den publicerades 1826 och finns i svensk översättning i Sionstoner från 1889. Körsatsen brukar sjungas mellan den gammaltestamentliga texten och episteln.
Gunnar Wennerberg (1817–1901) hade Händel som sin musikaliska förebild vilket märks i hans tonsättning av Psaltaren 24 för solist och kör. Sången publicerades i ett häfte med Davids Psalmer från 1866–1869. Texten är en fri tolkning av psaltartexten ur Karl XIIs bibel. I kontrast till Weissels innerliga Gör porten hög präglas Wennerbergs sång av en jublande feststämning som för tanken till de jublande folkmassorna vid Jesus intåg Jerusalem.
Första advent 1939
Enligt en muntlig tradition som förmedlats till mig ska seden med att gå till kyrkan på första söndagen i advent ha börjat 1939. Den 30 november 1939 inledde Sovjetunionen sitt anfall mot Finland, vilket utgjorde ett stort hot också mot Sveriges frihet och framtid. Det året inföll första söndagen i advent 3 december (vilket det för övrigt gör också i år). I de stora skarorna som drog till kyrkan ska det då ha uppstått en förtätad stämning och hosianna blev den sång där nöden uttrycktes och hoppet knöts till Kristus. Om kyrkogångssedan på första advent etablerades i hela landet den här söndagen får vi låta vara osagt. Vi måste dock konstatera att den speciella och unika karaktär söndagen har i den svenska traditionen hade växt fram under en längre period som tycks ha fått sitt startskott i förarbetena till psalmboken 1819.
Utvecklingen mot en unik svensk högtidsdag
Införandet av två ytterligare årgångar med predikotexter i evangelieboken 1862 gjorde första söndagen i advent till en slags nyårsdag i kyrkoåret eftersom man valde att byta årgång just den söndagen. Ett nytt kyrkoår nämns uttryckligen i När vintermörkret kring oss står. Psalmen knyter också an till årstiden genom att lyfta fram Kristus som ljuset som lyser upp mörkret.
Perioden innan jul har åtminstone sedan slutet av 400-talet varit en fasteperiod. Hur lång denna varit har varierat. En tid var den lika lång som påskfastan. Adventstiden är traditionellt en förberedelse för julen. Men det som sker i en del av den svenska psalmdiktningen är att sångerna för första advent företar själva julfirandet. Wallin låter sin adventspsalm utmynna i julnattens änglasång. Både Bobergs och Nyströms sånger anknyter tydligt till Kristi ankomst till jorden. Vi ser samma tendens med Otto Olssons häfte Advents- och julsånger. De jublande psalmerna och sångerna på kyrkoårets första söndag kom inte bara att inleda förberedelsen för jul utan bidrog nog till företa själva julen och inleda en period i vilken julfirandet börjar tas ut i förväg.
Det finns säkert andra viktiga förklaringar till utvecklingen av hur adventstiden ser ut såsom införandet av adventsstjärnor och julkalendrar på 1930-talet. Men vi har här kunnat följa en utveckling av första söndagen i advent som kan knytas till sångerna i kyrkan. Om det finns andra för mig okända och underliggande faktorer låter jag vara osagt. •