Ordet Christmas carols framkallar en bild för det inre ögat för de allra flesta. En idyllisk bild av pittoreska engelska byar där kringvandrande körer sjunger julsånger för grannar och vänner, ett stilla snöfall bäddar in husen i kristyr och kyrkfönstren glöder av fladdrande ljuslågor. En scen som hämtad från en stämningsfull film eller julberättelse. Latinska strofer som ”In dulci jubilo” gör det lätt att tänka sig att den anglikanska caroltraditionen obruten sträcker sig tillbaka till en förreformatorsk medeltid. I Sverige har denna musiktradition under de senaste årtiondena blivit så uppskattad att den delvis konkurrerat ut flera av våra klassiska julpsalmer. Sedan 1970-talet har det blivit vanligt att svenskkyrkliga församlingar anordnar julgudstjänster som utannonseras som ”Carols vid Betlehem”, där gudstjänsten utformas efter den anglikanska förlagor som kallas ”Nine Lessons and Carols”. Och med 1986 års psalmbok fördes det in översättningar av engelska carols och medeltida sånger (såsom exempelvis 434 Lagd på strå i ett stall).
Jag föreställer mig att det uppfattas som en anglikansk eller katolsk kontinental tradition som tillför vår kyrka något som förlorats i reformationens omvälvningar, eller åtminstone en välkommen omväxling i den välbekanta julrepertoaren. Därför kan det kanske för någon vara en överraskning att Caroltraditionen har en svensk förhistoria. Ja, man skulle till och med kunna påstå att den anglikanska traditionen med Christmas carols är en evangelisk-luthersk och svenskkyrklig impuls till den engelska kyrkan!
Det har verkligen funnits ett medeltida bruk där grupper av människor gick från hus till hus i jultid för att sjunga sånger. I England blomstrade det bruket fram till reformationen. Men medan denna sed förstärktes i de länder där den evangelisk-lutherska tron spreds förbjöds den i England under Cromwells styre. Därefter försvinner traditionen från den anglikanska kyrkan (även om vissa drag bevarades i folkliga seder). Den kyrkliga julsångstraditionen är i själva verket jämförelsevis ung. Traditionen att sjunga julsånger med körer och blåsorkestrar på gator och torg uppstod i Frälsningsarmén så sent som 1878. Då hade de flesta sånger som idag benämns som carols ännu inte fått spridning i England. Till traditionen hör julgudstjänsten ”Festival of Nine Lessons and Carols”. Genom läsningen av nio bibeltexter varvade med carols, hymner och körpartier återberättar gudstjänsten berättelsen om människornas fall, löftet om Messias och Jesu födelse. Gudstjänsten förknippas starkt med King’s College i Cambridge, där den firades för första gången 1918.
Själva ”Nine Lessons” har en något äldre historia. Gudstjänsten hölls första gången 1880 i katedralen i Truro i Cornwall. Sångerna i sig är i de flesta fall mycket gamla men en del hade aldrig tidigare sjungits i England. Att de hamnar i den anglikanska sångtraditionen berodde på G. J. R. Gordon, engelsk diplomat i hennes majestät drottning Victorias tjänst sänd till Sverige och Finland under 1800-talets mitt. Av en märklig slump kom han att medverka till att en evangelisk-luthersk sångbok användes i ett försök att göra den anglikanska kyrkan mer engelsk och mer katolsk!
Till den anglikanska kyrkan genom hennes majestäts diplomatiska tjänst
Vid 1800-talets mitt var den engelska julmusiken i ett synnerligen torftigt tillstånd dels präglat av de kalvinistiska dragen i kyrkans historia, dels präglat av neologiska och romantiska tendenser i samtiden. Skämtsamt brukar man anklaga engelsk julmusik för att vara mer fokuserad på djuren i stallet än på barnet i krubban, en inte helt rättvis (men inte heller helt orättvis karakteristik). Självklart hade det skrivit julsånger i England sedan 1500-talet. Älskade julsånger som O Come All Ye Faithful, Hark the Herald Angels Sing och I Saw Three Ships skrivs under perioden men strikt taget kom de inte att föras in i den kyrkliga sångskatten.
I reaktion mot den samtida kyrkomusiken kom den så kallade Oxfordrörelsen på högkyrklig (anglokatolsk) grund att vilja återanknyta till förreformatoriska sångtraditioner. I linje med den hållningen strävade många anglikanska ämbetsmän efter att återupptäcka och återintroducera medeltida och katolska sånger och kyrkliga bruk som man upplevde hade gått förlorade i den egna traditionen.
En av dessa anglikanska kyrkomän var John Mason Neale. Neale var välkänd för sitt intresse för medeltida musik och starkt kritisk mot den samtida kyrkomusiken som han uppfattade som mycket undermålig. Neale drevs av en stark högkyrklig övertygelse och bedrev ett omfattande arbete med att återintroducera ett anglokatolskt musikaliskt arv.
Det är genom hans vänskap med George J. R. Gordon som kopplingen mellan Norden och carols-traditionen uppstod. Gordon var under 1840- och 1850-talet i drottning Victorias tjänst som diplomat i Sverige och Finland. Gordon var en stor samlare av medeltida handskrifter och införskaffade under sin vistelse i Sverige en kopia av den senmedeltida östsvenska sångsamlingen Piæ Cantiones ecclesiasticæ et scholasticæ veterum episcoporum (svenska: De gamla biskoparnas fromma kyrko- och skolsånger). Tryckt 1582 i Greifswald är Piæ Cantiones en sångsamling med senmedeltida andliga sånger, i huvudsak på latin eller svenska blandad med latin (så kallad makaronisk vers).
När Gordon återvände till England år 1853 medförde han sin kopia av boken som han sedermera överlämnade till John Mason Neale. Dess titel ”De gamla biskoparnas fromma kyrko- och skolsånger” gav sångsamlingen ett särskilt skimmer för de anglokatolskt orienterade. De gamla biskoparna kunde ju bara syfta på den engelska biskopen Henrik som varit missionsbiskop i Finland, det land där sångerna sammanställts. Här fanns det arv som Neale önskade återintroducera till den anglikanska kyrkan! Att denna romantiska förhoppning inte hade mycket faktamässigt underlag var av underordnad betydelse.
Efter att ha fått melodierna transponerade till modern notskrift av hymnologen Thomas Helmore översatte Neal texterna till engelska och skrev i en del fall nya texter. Under kommande år publicerades sedan åtskilliga av sångerna som ”Carols for Christmastide” (”julsånger”) och ”Carols for Eastertide” (”påsksånger”).
Före sin död 1890 lånade pastor Helmore ut sitt exemplar av Piæ Cantiones till en yngre präst, George Ratcliffe Woodward. Även Woodward var starkt påverkad av Oxfordrörelsen och återställde och gav ut ännu fler av sångerna i Piæ Cantiones. Woodward var fullt övertygad om att han i Piæ Cantiones hade funnit ett anglikanskt musikaliskt arv som kommit till Finland genom den engelska missionen under medeltiden. På detta sätt tänkte sig den anglokatolska rörelsen att man återinförde en medeltida och katolsk kyrkosångstradition som i stort saknades i den egna kyrkan. Mot den bakgrunden kan man säga att året för Piæ Cantiones införsel i England markerar nystartspunkten för carolstradition i den anglikanska kyrkan. I själva verket införde de ett evangelisk-lutherskt kyrkosångsurval och en tradition vars rester fortfarande levde kvar i Norden under deras samtid!
Piæ Cantiones – den gamla biskoparnas fromma kyrko- och skolsånger
Piæ Cantiones räknas som Nordens äldsta sångsamling i tryckt format och har sitt ursprung i Finland, den dåvarande östra rikshalvan. Men sångerna är sannolikt representativa för kyrkolivet i hela det svenska riket.
I förordet till Piæ Cantiones skriver utgivaren:
”De gamla biskoparnas fromma kyrko- och skolsånger, vida berömda och använda över hela Sverige, noggrant korrigerade och godkända av förnäma och berömda personer vid Guds kyrka och skola i Åbo i Finland, och nu nedtecknade av Theodoricus Petri Nylandensis.”
Det är denna utgåva av sångboken som fördes till England. Theodoricus Petri Rutha, även kallad ”Nylänningen” (Nylandensis) var student i Viborg och nedtecknade sådana senmedeltida och med honom samtida sånger som var kända och använda i skolor och församlingar i det dåvarande svenska riket. Men det är inte en sammanställning av medeltida sånger i största allmänhet. Tvärtom hade sångerna gallrats och redigerats för att rensa ut det som var romersk-katolsk villolära. Ansvarig för redigeringen var Petri Finno, som var Åbo katedralskolas rektor mellan 1568–1578 och 1583–1588. 1582 trycktes boken på svenska i Greifswald. 1616 översattes boken till finska och av den finske prästen Hemmingius Henrici Hollo som tidigare gett ut en finskspråkig psalmbok. Sångboken och sångerna var i sin tur i bruk i Sverige och sedermera Finland fram till 1800-talet.
Sångsamlingens användning
Syftet med kompilationen var att sångerna skulle användas skolundervisningen. Precis som i de evangelisk-lutherska länderna på kontinenten var musik och körsång en central del av utbildningen i Sverige under 1500-talet. I skriften Brev till rådmännen i alla städer i Tyskland att de måtte grunda och bibehålla kristna skolor från 1524 skriver Luther själv om betydelsen av utbildning i allmänhet och musikutbildning i synnerhet. Luther framhöll att musiken var något som självklart skulle studeras i skolan. Därför måste skolans lärare vara duktig sångare. Men än mer anmärkningsvärt är det att Luther kunde framhålla att man inte ska ordinera någon till predikoämbetet med mindre än om denna hade övat sig i sång och musik i skolan.
I linje med skolväsendets uppkomst som en del av verksamheten vid medeltidens kloster, katedraler och domkapitel var det knappast konstigt att ansvaret för det svenska skolväsendet hörde till kyrkan. Centralt för skolornas syfte var att utbilda präster till kyrkans tjänst. Fullt naturligt var det att katedralskolornas elever var ålagda att öva sång dagligen och de deltog ofta i skolgudstjänster. Piæ Cantiones skulle fungera som en lärobok för eleverna att använda i studier och övningar. Därifrån kom sångerna att spridas i samhället, inte minst eftersom de framfördes vid så kallad djäknegång. Djäknegången (även kallat ostiatimgång eller sockengång) var en slags tiggarstråt som eleverna vid katedralskolorna (s.k. djäknar) anordnade vid skolornas lov. Vid dessa tillfällen framförde eleverna sångerna och fick i utbyte allmosor som mat, kläder och annat nödvändigt stöd för sin utbildning. Tågen kunde bli så välbetalda att de räckte till uppehället för nästa termin, men kunde också medföra störningar av allmänheten. Därför blev de med tiden reglerade av kronan (sent 1600-tal) och fick mer ordnade former. Sångerna ingick som en naturlig del av djäknarnas utbildning till präster, och på så sätt spreds sångerna till församlingarna i det svenska riket.
Man kan också föreställa sig att flera av sångerna kom att spridas när prästerna kom ut i tjänst, inte minst eftersom kyrkans psalmskatt vid tiden var avsevärt mindre än den senare kom att bli. I detta bruk av sångerna ser vi att användningen av koralerna bevarade det medeltida bruk som återintroducerades i den anglikanska världen under 1800-talet, men även bakgrunden till de trettondedagståg som sedermera blivit till dagens stjärngossar och format vår svenska Lucia- respektive julspelstradition.
De fromma sångernas sammanhang
Den första utgåvan av sångsamlingen omfattade 74 sånger eller koraler. När den senare trycktes i nyutgåva infogades ytterligare 16 koraler. De enskilda sångerna i Piæ Cantiones har olika bakgrund och geografiska rötter. Cirka hälften av sångerna antas ha svenskt eller finskt ursprung, eftersom de inte återfinns i andra källor. Cirka hälften av melodierna kommer från länder som Frankrike, England, Tyskland och Böhmen. En del musikforskare anser att flera av sångerna har sitt ursprung i Syd- och Mellaneuropa, även om de nu är bortglömda i dessa regioner.
Boken är en av vår kyrkas mest betydelsefulla musikskatter eftersom det bevarat sådant som förlorats i andra länder och eftersom den fungerar som ett tidsdokument som speglar kyrkolivet under århundradena efter reformationen. Det som framträder med all önskvärd tydlighet är den nära kopplingen mellan det reformatoriska kyrkolivet och det medeltida. Trots att sångerna publicerades under den senare hälften av 1500-talet har de en tydlig medeltida prägel. Det gäller musik och text men också det läromässiga innehållet som bär spår av förreformatorisk teologi. Sångsamlingen blev unik genom dess inverkan på senare musikhistoria.
Piæ Cantiones är inte helt unik i sitt slag. I Norden fanns andra psalmsamlingar med liknande karaktär, som den danska Klosterboken från 1450-talet och Thomissøns psalmbok från 1569. Båda Piæ Cantiones och Thomissøns psalmbok gavs ut efter reformationen men innehåller många exempel på musik med djupa rötter i medeltiden. Vissa sånger har överlevt nästan oförändrade genom åren, som den latinska julsekvensen Psallat fidelis, som återfinns både i Klosterboken och Piæ Cantiones. I andra fall har nya texter skrivits till gamla, välkända melodier som folk älskade, och flera sånger finns i både svenska och danska versioner, som julsången In dulci jubilo.
Sångerna är indelade i olika tematiska sektioner centrerade kring den kristna tron såsom exempelvis Cantiones de nativitate Domini et Salvatoris nostri Jesu Christi (Sånger om vår herre och frälsare Jesu Kristi födelse), De passione Domini nostri Jesu Christi (Om vår herre Jesu Kristi lidande), In festo pentecostes (vid Pingst), De trinitate (Om treeningheten), De eucharistia (Om nattvarden), med flera.
Det finns även mer världsliga sångteman som De vita scholastica (Om livet i skolan), De concordia (Om vänskap), Historicæ cantiones (Historiska sånger) och De tempore vernali cantiones (Sånger om vårens tid). Till de av sångerna som är mest kända i vår tid hör b.la. Good King Wenceslas (Kungen från fönstret såg), Personent Hodie (Blivit kött denna dag, gosskörer jublar), In Dulci Jubilo (Låt oss med fröjd uppstå), Gaudete (Låt oss glädjas), Divinum Mysterium (Gudomliga mysterum) och Puer nobis nascitur (Nu bland oss är född en son). Den sistnämnda ingår bland annat i ”Nine Lessons”.
In dulci jubilo
In dulci jubilo vi sjunger nu i tro.
All vår hjärtans glädje är in praecepio
och lyser såsom solen matris in gremio.
Alpha es et O, Alpha es et O.
O Jesu parvule, låt mig din nåd få se.
Trösta du mitt sinne, o puer optime.
Låt mig din godhet finna, o princeps gloriae.
Trahe me post te, trahe me post te.
O Patris caritas, o nati lenitas!
Om vi än fördärvats per nostra crimina
har han åt oss förvärvat coelorum gaudia.
Eja vor´ vi där, eja vor´ vi där
Ubi sunt gaudia uti den helga stad
himlens änglar sjunga nova cantica
och alla klockor ringa in regis curia.
Eja, vor´ vi där, eja, vor´ vi där!
Sången är först känd på tyska och latin som In dulci jubilo nun singet und seid froh och anses härstamma från 1300-talet. Den anses ha blivit skriven eller nedtecknad av professorn Petrus Dresdensis i Prag. Hymnen är en så kallad makaronisk julpsalm, vilket innebär att den skriven på en blandning av svenska och latin. Den svenska översättningen av den tyska versionen gjordes sannolikt i Piæ Cantiones. Psalmens berättelse rör sig från inledningen i krubban i stallet och avslutas med glädjen i himlen. Melodin finns dokumenterad i en handskrift från början av 1400-talet, men det antas att den är minst lika gammal som texten. En förunderlig upplevelse med hög medeltidskänsla är att höra melodin spelas i Lunds domkyrka av det astronomiska uret från 1400-talet.
Psalmen inkluderades i Göteborgspsalmboken från 1650 och 1695 års psalmbok. I samma version togs psalmen med i 1937 års psalmbok, men inte bland de övriga julpsalmerna. Den placerades istället under rubriken ”Hymner och sånger” i slutet av psalmboken. Enligt 1921 års koralbok, som innehåller 1819 års psalmer, användes samma melodi för psalm nummer 68, som i 1986 års psalmbok beskrivs som en ”medeltida julvisa från 1533”.
I Piæ Cantiones lyder den:
Nu siunge wij io io
Then all tingh för oss förmo
ligger in praesepio
Och som Solen skijner
matris in gremio:
Alpha es et o,
Alpha es et o.
O Iesu paruule
för tigh är migh so we
Tröst migh i mitt sinne
O puer optime
Lätt migh tin godheet finne
O princeps gloriae,
Trahe me post te,
trahe me post te.
O Patris charitas,
O Nati lenitas,
Wij wore plat förderffuadh
per nostra crimina,
Nu haffuer hä oss förwärffuad
coeloru gaudia,
Eya wore wij thär
Eya wore wij thär.
Ubi sunt gaudia
Ther siunger man ”Eya”
Hwar Englanar siunga
noua cantica,
Och sielanar springa
in regis curia,
Eya wore wij thär
Eya wore wij thär
I 1695 års psalmbok lyder texten:
In dulci jubilo,
Siunger på jorden boo/
All wår hiertans glädie
Ligger in præsepio,
Och skijn som Solen wida
Matris in gremio,
Alpha es & O, Alpha es & O.
O Jesu parvule,
Tin nåde migh betee/
Trösta mitt hierta och sinne/
O puer optime,
Låt migh tin godhet finna
O Princeps gloriæ,
Trahe me post te, Trahe me post te!
O Patris charitas,
O Nati lenitas,
Wij wore alle fördärfwad
Per nostra crimina:
Så hafwer han oss förwärfwat
Cœlorum gaudia:
Eija wore wij ther! Eija wore wij ther!
Ubi sunt gaudia,
I then helga Stadh/
Ther the Änglar siunga
Nova cantica;
Och the klockor klinga/
In Regis curia;
Eija wore wij ther! Eija wore wij ther!
Personent hodie – lagd på strå i ett stall
Personent hodie är en av de hymner som införlivas i den engelska traditionen genom George Gordons exemplar av fromma sånger. Koralen är ett traditionellt inslag i juldagens gudstjänst ”The Nine Lessons and Carols.” Det är en av de koraler som var den i bruk i Finland fram till slutet av 1800-talet. Den trycktes först i Piæ Cantiones och är en av de mest välkända av de anglikanska julsångerna.
Precis som många andra sånger i Piæ Cantiones har den en koppling till Prag och närliggande områden i det Heliga tysk-romerska riket. En mycket snarlik melodi finns dokumenterad i ett manuskript från 1360 från den närbelägna bayerska staden Moosburg i Tyskland. Det är vanligtvis från detta manuskript som musiken dateras.
Den latinska texten antas vara en musikalisk parodi på en tidigare sång från 1100-talet som börjar med ”intonent hodie voces ecclesie,” skriven för att hylla Sankt Nikolaus som bland annat är barnens skyddshelgon. Sången antas har använts på hans festdag den 6 december då han gav gåvor till barnen. Texten i Personent hodie antas ha anpassats till firandet av Värnlösa barns dag den 28 december, då korgossar och en ”pojkbiskop” fick en central roll i firandet och tog prelaterna plats i korets bänkar.
Koralens text är helt på latin och finns i en ganska fri översättning av Anders Frostensson i psalm 434 i 1986 års psalmbok.
Psalmen lyder i mer direkt översättning:
Blivit kött denna dag,
gosskörer jublar,
Ordet som evigt var
Herrens stora gåva
Honom evigt lova,
Och vår fru, fru, fru
Och vår fru i vars liv
Livets ord blev mänska
Född på lerig jord
Lindad i lindor,
Lagd på strå, i krubbans halm
I det enkla stallet
Himmelrikets störste
För att så, så, så
För att så krossa må
Underjordens herre
Vise män kommer sen
Gåvorna bjudande
Sökande spädbarnet,
Följande en stjärna
För att honom ära
Guld, rökelse, -se, -se
Guld, rökelse och myrra
Sträckande till honom
Alla präster, allt folk,
Gossar ock, sjung med oss,
Sjung liksom änglarna,
Han kommen är till världen,
därav kommer fröjden
Ära åt, åt, åt
Ära åt Herren Gud,
Ära uti i höjden
Från Sveriges kyrka till England och tillbaka genom Per-Olof Sjögren
Att carols-traditionen kommer tillbaka till Sverige beror på ett projekt inom Sverige Kyrkliga studieförbund som under 1973 anordnade en pilotkurs i Cambridge vid Kings College där särskilt fokus låg på ”Nine lessons and carols”! Denna kurs ledde fram till utgivningen av skriften Carols vid Betlehem med svenska översättningar av de engelska carols som användes i gudstjänsten tillsammans med praktiska anvisningar för gudstjänsterna gestaltning.
Aktiv i den processen var bland annat domprosten Per-Olof Sjögren som själv skriver under rubriken ”Gudstjänst vid Kristi födelses fest” att det är av särskild vikt att behålla de sånger och texter som finns i den engelska förlagan för att gudstjänsten ska behålla sin liturgiska karaktär där tillbedjan riktas till inkarnationens mysterium och inte förvanskas till en julkonsert bland andra. Särskilt spännande är det dock att författarna endast helt flyktigt tar fram betydelsen av Piæ Cantiones och inte alls lyfter fram hur man på detta sätt återför ett svenskkyrkligt sångarv till Sverige i omstöpt form. Den bild man tecknar är tvärtom att traditionen i mer eller mindre obruten form går tillbaka till den engelska medeltiden. Precis den bild som Neale med flera var övertygade om och ville ge sken av!
Historien om Piæ Cantiones är fascinerande. Den kan visa oss hur olika delar av Kristi kyrka kan bevara och förnya det goda arvet. Den kan också visa hur våra uppfattningar om vår samtids kyrkoliv kan vara präglade av fördomar. För en del av oss hade det varit lätt att anta bilden att anglikanska sånger med katolsk bakgrund konkurrerar med vårt evangelisk-lutherska arv. Granskar man frågan närmre förstår man att det är tvärtom!
Återintroducerandet av de fromma sångerna är en sorts mission i retur som vi har anledning att glädjas över. De förtjänar att spridas och uppskattas som en naturlig del av vår kyrkas liv. För den som under julen vill lyssna till sångerna så finns de tillgängliga på musikströmningstjänster och i flera olika utgåvor på CD. Det får vi tacka Gud och de anglokatolska hymnologerna för. Utan deras intresse för sångsamlingen hade de knappast varit tillgängliga eller spridda i vår tid. Varför inte själv gå ut på djäknetåg och med sång påminna grannarna om varför julen firas? •