”Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.”
Dessa ord i bönen Fader vår, som Jesus lärde sina lärjungar att bedja, tar en kristen i sin mun, ofta flera gånger varje dag. Att bli förlåten handlar inte om att vi inte längre är syndare, utan att skulden efterskänks. Och denna förlåtelse är utan gräns – det finns ingen synd som är så stor att den inte kan förlåtas.
Men i en mening kan vi ändå säga att det finns gränser för förlåtelsen – det finns vissa förutsättningar: För att bli förlåten, ska vi alltså också vara beredda att förlåta dem som står i skuld till oss.
Den gränslösa förlåtelsen
Att Gud är förlåtelsens Gud är något av ett signum för den kristna tron; ja, det är själva kärnan i evangeliet, det glada budskapet. Bibeln talar visserligen om att Han förväntar sig helighet av oss – ja, till och med fullkomlighet – men eftersom ingen av oss kan uppnå fullkomlighet, så ger Gud oss i stället en fullkomlig förlåtelse och förklarar oss rättfärdiga för Jesu skull.
Det är till och med så att den kristna tron betonar Guds förlåtelse till den grad att det ibland till och med blir en stötesten för somliga människor. Man kan uppleva att det blir för lätt. Vad blir det egentligen av människans ansvar om Gud är så snar att förlåta? Det var ju inte minst därför som fariséerna och de skriftlärda hade så svårt för Jesus. De visste förstås att Gud förlåter, men de avvisade den sorten gränslösa förlåtelse som Jesus visade.
På vilket sätt är Guds förlåtelse gränslös?
Den är för det första gränslös genom att Gud förlåter alla människor. Ibland sätter vi upp gränser för vilka vi är beredda att förlåta. Eller så behandlar vi människor med olika måttstockar. Om två personer begår samma försyndelse kan det vara lättare att förlåta en person som står oss nära eller väcker våra sympatier. Men Gud, som inte har anseende till personen, förlåter däremot villkorslöst alla. För honom finns inga favoriter.
Gud förlåter gränslöst oavsett syndens omfattning. Skriften säger: ”Om än era synder är blodröda, kan de bli snövita.” (Jes 1:18) Oavsett hur stor synden är kommer alltså Guds nåd alltid att vara större.
Guds villighet att förlåta är också en gränslös i tiden; Skriften säger: ”Herrens nåd vara från evighet till evighet över den som fruktar honom.” Alla synder begångna under en hel livstid kan alltså förlåtas på en sekund och kommer då att vara förlåtna i all evighet.
Guds förlåtelse är också gränslös i fråga om olika slags synder. Han efterskänker både skuld som uppstått genom överträdelser och genom försummelser; alltså både när vi aktivt har brutit emot Guds goda vilja och när vi har låtit bli att göra det rätta.
Gud förlåter synd begångna mot våra medmänniskor, likaväl som synd begångna mot Honom själv. Har du alltså till exempel gjort något ont mot någon som ännu inte lever, eller som inte vill förlåta dig, så kan Gud ändå förlåta dig. Djupast sett är ju varje brott mot Guds bud en försyndelse mot Gud själv – Kung David säger ju (Ps 51:6): ”Mot dig, bara mot dig har jag syndat” – men därför kan Gud också förlåta det onda vi har gjort mot människor.
Gud förlåter både medvetna och omedvetna synder. Att Gud förlåter det vi känner till kanske är lättare att tro, men Guds förlåtelse är så stor att han även förlåter oss för det vi ännu inte har kommit till insikt om. Det är ju därför David ber: ”Vem känner sina fel? Fria mig från synder jag inte vet om.” (Ps 19:12)
Det är till och med så att Gud i sin gränslösa nåd inte bara förlåter förflutna synder utan även framtida synder. Han utlovar att även om vi kommer att falla, så kommer nåden att följa oss till vårt sista andetag.
Vi lever i Guds nåd och är förlåtna.
Mot denna bakgrund kan man säga att som kristna har vi inte bara har tillgång ill Guds nåd; vi lever i Guds nåd och är förlåtna. Det är ju detta vi blir påminda om i dopets vita dräkt, att vi är beskyddade av Kristi rättfärdighet och blir behandlade av Gud som jämställda med Kristus. Detta kallar man på teologiskt språk för att leva nådens tillstånd.
Att vi regelbundet skall bekänna våra dagliga synder handlar därför inte om att vi varje dag pendlar mellan att leva i Guds nåd och i Guds onåd. Nej, när vi bekänner våra dagliga svaghetssynder så är att det för att vi skall bli kvar i nådens tillstånd; det är för att synden inte skall växa till och till leda till att vi faller ur nåden.
Men det fina är nu att förlåtelsen inte bara stannar i Guds hjärta. Gud vill också att vi skall tro på förlåtelsen och förlåta oss själva. Även i den meningen är Guds förlåtelse gränslös. Gud vet ju att detta kan vara väldigt svårt. För somliga, som har sovande samveten kanske detta är en bagatell och en självklarhet. Eftersom de inte själva bryr sig om synden, tänker de att Gud heller inte gör det. Men när man har blivit upplyst av Guds Ande och förstått syndens allvar, då kan skulden fylla oss med ett sådant självförakt, att vi riskera att falla i förtvivlans avgrund. Så var det ju med Judas. När han hade förrått Jesus, sade han ”jag har syndat och förrått oskyldigt blod”, och i stället för att tro på förlåtelsens möjlighet, så gick han och hängde sig.
Detta att uppleva sig vara hjälplöst förlorad är nu en inte ovanlig upplevelse – i synnerhet i början av trosvandringen och bland människor som tar Gud på största allvar. Martin Luther gick ju som ung i kloster. Och det finns forskare som menar att han flydde till klostret för att slippa ett straff för något han hade gjort och ångrande djupt Det skulle kunna förklara varför han var så nitisk att söka en nådig Gud. Men trots rigorös bön, fasta, bikt och vakor kunde han inte tillägna sig förlåtelsen. Han såg bara än mer sin skuld. Han fick inte frid förrän han vände blicken från sig själv till löftet: ”Den rättfärdige skall leva av tro”. (Rom 1:17)
Detsamma berättas om Ignatius av Loyola. Han var en soldat som när blev sårad i strid började söka Gud. Men trots att han började göra upp med sina synder, så var det i stället som om synderna bara blev allt större, så stora att han övervägde tanken att ta sitt liv. Men så kom han till sist till insikten att de svåra synder som han själv velat försona hade Gud för länge sedan förlåtit av ren barmhärtighet.
Av detta kan vi alltså lära oss att vägen till frid med Gud inte handlar om oss själva och våra ansträngningar utan om Guds gränslösa förlåtelse som också gäller oss personligen.
Förlåtelsens gränser
Gränser för en gränslös förlåtelse låter ju som en motsägelse, men detta handlar om att Gud aldrig tvingar en människa till frälsning och därför är det också möjligt för oss att begränsa Guds förlåtelse.
Inom vilka gränser finns den gränslösa förlåtelsen? Jo, en första gräns är tron på Kristus. Petrus säger: ”Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns någon annat namn som kan rädda oss” (Apg 4:12) Jesus är den ende frälsaren därför att bara han har sonat våra synder på korset. Bara på detta sätt kan alltså Gud förlåta, utan att ge upp sitt krav på rättvisa.
Vi kan förtydliga detta genom en jämförelse. Om en domare frikänner en mördare, som egentligen förtjänar straff, skulle detta vara ett allvarligt tjänstefel. På samma sätt är det orimligt att världsalltets domare, skulle se mellan fingrarna med synd. Guds helighet kräver ju att rättvisa skipas eller att vi först gottgör för våra synder. Men eftersom ingen kan gottgöra för allt ont vi gjort, så gör Jesus detta i vårt ställe, genom sitt fullkomliga liv och sin död. Och så förlåtelse för hans skull när vi förenas i tro på honom.
Nådatiden
En annan gräns för förlåtelsen är då att vi ta vara på nådens tid. Så länge hjärtat slår och vi lever på jorden så erbjuder Gud oss förlåtelse och frälsning. Ja, man kan säga att detta är syftet med våra liv på jorden, att ta vara på nåden möjlighet. Men efter jordelivet, ja, då upphör denna valmöjlighet. Det är som Lina Sandell skriver: ”Snart är nådens tid förliden och vi får ej flera bud ” (Sv. ps. 81:3). Även om Guds tålamod är stort, så är det inte gränslöst.
Någon liknade detta vid hur Alexander den Store erbjöd sina fiender nåd under sina erövringståg. När hans härar belägrade en stad så satte de upp en stor fackla utanför stadsmuren och sade: ”Så länge denna fackla brinner så kan alla som lämnar staden få nåd och bli medborgare i mitt rike. Men när facklan har brunnit ut, då anfaller vi och då ges ingen nåd.” Så är det också i vårt förhållande till Gud. Nu brinner nådens fackla och vi kan ta emot räddningen när vi ger upp sitt motstånd mot Gud; nu ringer kyrkklockorna, förkunnelsen om Guds nåd ljuder och nattvardsbordet dukas. Men en dag så upphör denna valmöjlighet. I Jes 55:6 står det: ”Sök Herren, medan han låter sig finnas. Åkalla honom, medan han är nära.”
Omvändelsens nödvändighet
Jesus säger: ”Omvänd er och tro på budskapet”. Genom tron blir vi frälsta, men om tron inte bär omvändelsens frukter och vi överger de synder som vi söker förlåtelse för, så är detta inte en levande tro. Både otro och ett liv i synd kan därför sätta en gräns för Guds förlåtelse.
Men här måste vi förstås skilja mellan synd och synd. Ingen av oss kan sluta synda, men vi kan med Guds nåd undvika det som Johannes kallar dödssynd. Detta handlar om att vi begår uppenbara synder med vett och vilja. Och en sådan dödssynd kan då just vara ett oförsonligt sinnelag mot sina medmänniskor. Jesus ställer därför detta villkor för den gränslösa förlåtelsen: ”Om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser.”
Detta betyder inte att det är lätt att älska, glömma och förlåta. Att förlåta betyder heller inte att man måste fortsätta leva som förut i förhållande till någon som gjort oss illa. Ett förtroende kan verkligen vara brutet och en vänskap kan vara lagd i spillror. Men förlåtelsen handlar också om vilja och beslut; att även om jag inte kan uppbåda varma känslor till en viss människa, så ska jag ändå försöka förlåta och älska.
Men hur skall vi då tänka när någon eller vi själva inte riktigt inser vad vi har gjort – eller kanske inte ångrar sig alls? Det kommer också finnas synder som vi först domens dag kommer att få insikt om – och ändå får vi leva i Guds förlåtelse. Därför är också vi kallade att utöva gränslös förlåtelse mot våra medmänniskor. Och detta är förstås viktigt också för oss själva, eftersom det befriar oss från den fångenskap som det innebär att leva i bitterhet och hat.
Vi får leva i den gränslösa förlåtelsen inom de gränser som Gud har stakat ut och tro på Kristus medan nådens tid varar och lev i ett liv i omvändelse. När vi förlåter varandra och är barmhärtiga ska vi själva möta förlåtelse och barmhärtighet! •