Söndagarna med de märkliga namnen, Septuagesima och Sexagesima, hör till den del av kyrkoåret som kallas ”förfastan”. Med Septuagesima lämnar vi julen och trettondedagstiden bakom oss och vänder blicken framåt. Om cirka 70 dagar firar vi påsk och det är talet 70 som namnet Septuagesima anspelar på.
I den första läsningen bär Jeremia fram ord från Herren om vad som skiljer ”stolthet” från ”högmod”. På flera språk används samma ord i båda betydelserna och sammanhanget får avgöra betydelsen. Det hebreiska ordet som används är en form av ordet halal som har att göra med att prisa, lova och ära – som i ordet ”hallelu-jah”, ”Lova Herren!” Om det i stället blir ”hallelu-mig”, ”Lova mig!”, så blir det fel. Det varnar Herren för genom Jeremia. Den varningen behövdes inte bara på Jeremias tid. Den behövs idag. Också idag finns det människor som gärna låter andra veta hur smarta, starka och rika de är! Det går väl an att stå ut med. Men vilken tragedi i deras eget liv! Högmod, som så lätt leder till fall. Det önskar inte Herren för oss.
Vad vill Herren? Han vill att det ska finnas ett ”hallelu-jah”, ”Lova Herren”, i mitt liv. Han önskar att vi är så smarta, att vi lär känna honom, hans nåd, hans kärlek, hans rätt och rättfärdighet. Då får vi del av den styrka, hans styrka, som gör att t o m vår fiende döden får finna sig besegrad. Då blir vi rika på ett sätt som inte kan mätas i Lotto-vinster, fastigheter, guld – eller ens gröna skogar. Framför allt får vi genom detta vara inneslutna i Herrens glädje och välbehag.
Det är att lära känna hans NÅD.
I den andra läsningen önskar Paulus i inledningsorden i det första brevet till församlingen i Korinth just ”NÅD och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus”. Han nämner Sosthenes, en broder i tron. Det kan handla om den Sosthenes, synagogföreståndare i Korinth, som är nämnd i Apg 18:17. I så fall har han, efter misshandeln inför Gallio, blivit en Jesus-lärjunge tillsammans med Paulus och finns med honom när brevet skrivs. Att han fick möta NÅD hos Kristus har lett honom till TJÄNST för Kristus. Då blir omnämnandet av honom en naturlig anknytning för mottagarna. Hans kollega eller företrädare Crispus hade blivit döpt med hela sin familj, Apg 18:8.
Paulus gör klart för församlingen att den är Guds församling. Det har aldrig ändrats. Vår kyrka är först och främst Guds Kyrka. Jesus Kristus är Kyrkans Herre, ingen annan, inga andra. När Paulus tilltalar dem säger han att de har ”helgats genom Kristus Jesus och kallats att vara heliga”. Helgade, avskilda genom dopet att tillhöra Jesus. Det är hans vilja och kraft som verkar i dopet. Han är subjekt, vi är objekt. Det är NÅD. Men Paulus skriver vidare att de har ”kallats att vara heliga”. Det är vad helgelsen innebär. Allt ifrån dopet är vår uppgift att ”leva värdigt vår kallelse” (Ef 4:1). Det är TJÄNSTEN, följden av NÅDEN.
Om detta är församlingen i Korinth inte ensamma. De är helgade och kallade att vara heliga ”tillsammans med alla dem på varje plats som åkallar vår Herre Jesu Kristi namn, deras och vår Herre”. Så underbart beskrivs den ena, heliga, allmänneliga och apostoliska Kyrkans gemenskap! Vare sig du lever i det första århundradet efter Kristus eller i det tjugoförsta, vare sig du lever i Korinth, Kiruna eller Karlskrona, så hör du ihop med Kristus och hans Kyrka och den tar gestalt på ett särskilt sätt när vi samlas för att åkalla hans namn inför NÅDENS tron och sedan TJÄNA honom i vårt dagliga liv.
Evangelieläsningen är liknelsen om arbetarna i vingården, som Matteus är ensam om att ha bevarat åt oss. Det är en liknelse vars slutpoäng inte är självklar för gemene man. Så är det också oftast med de liknelser Jesus ger åt oss. Han vill att vi – så som samtidens rabbiner också hade för avsikt – ska tänka efter och med hjälp av varandra försöka förstå vad han menar. Ibland talar Jesus om för lärjungarna vad han menar, till exempel efter liknelsen om sådden (Luk 8). Där talar Jesus också om vad som är liknelsernas syfte. För att vi ska få ”gåvan att lära känna Guds rikes hemligheter” behöver han få hjälpa oss och det gör han genom den Hjälpare han enligt sitt löfte har sänt, sin helige Ande. Det är därför vi alltid behöver be Guds Ande om hjälp att läsa, förstå och ta till oss.
Vad tänker man om vingårdens ägare? Positivt att hans vingård ger sysselsättning. Positivt att han förhandlar om lönen. Positivt att han plockar in fler anställda under hela dagen. Men – orättvist att det inte verkar ”löna sig” med lång och trogen tjänst. Så verkar det ju vara i liknelsen om de anförtrodda punden. Det är lättare att sympatisera med de klagande arbetarna än med vingårdsägaren.
Liknelsen rör vid evangeliets anstöt. ”Lön efter förtjänst” är ju inte anstötligt. Det tycker vi snarare är ”rätt och lagom”. Men lönen i Guds rike är en nådelön, den bygger inte på min förtjänst. Det finns inget av egen förtjänst att lägga i min vågskål för att nå jämnvikt med lönen från Herren. Han är inte orättvis, oberäknelig eller lynnig men vi behöver hjälp att se att han är god och hur han är god och att det han vill göra med det som är hans är att göra det till mitt. Det är NÅD.
Och jag får gå i hans TJÄNST.
”Han som inte skonade sin egen Son utan utlämnade honom för oss alla, hur skulle han kunna annat än att också skänka oss allt med honom?” (Rom 8:32)
Allt! •