Citaten ovan är mycket välkända och bör nog egentligen ses som varianter av ett och samma budskap. Det har använts genom århundraden för att betona att nationell sammanhållning inte är något som uppkommer per automatik bara för att man bor inom samma landsgränser utan att det krävs något mer, nämligen: Gemensamma grundläggande värderingar genom en gemensam tro. En lagstiftning som är gemensam för hela folket och som återspeglar tron och upprätthåller ordningen i samhället genom att straffa förbrytarna och låta de laglydiga leva i fred och frihet. Det krävs en ledare, en kung, president eller ett annat styrelseskick som medborgarna, i vart fall i någon mån, vill följa, lyda och respektera som överhuvud.
Sverige blir ett rike och ett folk
Under vikingatiden fanns inte Sverige som nation och lokala hövdingar eller kungar styrde. Lojaliteten till sin ledare kunde snabbt förändras och ledaren störtas. Området som respektive överhuvud styrde över varierade, vilket innebär att det inte fanns några fasta geografiska gränser att tala om. Utöver de oklara eller obefintliga gränserna varierade också de lokala ledarnas reella makt inom sitt område. Under medeltiden bidrog flera saker till nationens formande. Då kristendom hade fått ett mera stadigt fäste inrättades de första fredslagarna under 1200-talet. Kungamakten blev med tiden också alltmer centraliserad. Det dröjde dock in på 1350-talet innan Sverige fick en riksomfattande lag genom kung Magnus Erikssons landslag. Den riksomfattande lagen var ett tydligt steg mot att börja forma nationen till något mera enhetligt.
Det gick dock bara drygt 40 år efter att Sverige fått en rikstäckande lag till dess att Kalmarunionen bildades år 1397. I den ingick Danmark, Sverige och Norge. Lagarna i respektive land skulle fortsatt gälla, men inom unionen skulle det endast finnas en gemensam kung som varje rike skulle välja. Då Danmark var den politiskt starkaste parten kom de flesta kungarna under unionstiden att vara danskar. Inom Kalmarunionen pågick ständigt maktstrider och det var stora spänningar mellan och inom de olika länderna i unionen.
Kalmarunionen upplöstes 1523 i och med att Gustav Vasa kröntes till kung för Sverige. Han var helt central i etablerandet av den enhetliga svenska nationen och den svenska monarkin då han införde arvsmonarkin. Hans styre markerade en period av större enhet och centralisering i Sverige, även om enheten var långt ifrån absolut. Trots att ingen fullständig enhet rådde i landet markerar ändå Gustav Vasas kröning tiden för bildandet av den självständiga nationen Sverige. Nu fanns ett rike, ett folk, en lag och en kung!
Reformationen
Gustav Vasa blev en centralgestalt i den svenska reformeringen av kyrkan. Han såg till att bandet till påven i Rom bröts. Han verkade för att bibeln skulle översättas till svenska. Vasabibeln blev därmed den första översättningen av hela Bibeln till svenska.
Han införde också nya kyrkoordningar och avskaffade vissa kyrkliga seder som ansågs strida mot den evangelisk-lutherska läran. Samtidigt gick han hårt fram och mycket av den kyrkliga egendomen överfördes till staten.
Reformeringen av kyrkan genomförde inte Gustav Vasa utan hjälp. Vid sin sida hade han bland annat bröderna Laurentius och Olaus Petri som fick mycket framträdande roller vid kyrkans reformering. Bröderna fick också betydelsefulla positioner. Laurentius Petri blev den förste evangelisk-lutherska ärkebiskopen och Olaus Petri blev först utsedd till Stockholms stadssekreterare och senare till Gustav Vasas kansler. På många sätt kan man säga att den nya fria nationalstaten Sverige också hade en gemensam tro. Nu fanns det ett folk, ett rike, en lag, en kung och en tro.
Gustav Vasa, hyllad av nationalromantiken
Under 1800-talets första hälft växte sig nationalromantiken som en kulturell och litterär rörelse mycket stark. Gustav Vasa som Sveriges förste kung gavs en mycket framträdande roll. Med stora och svulstiga ord framställde man Sveriges stolta historia och Gustav Vasa som den stora hjälten. Också vikingatiden framställdes mycket positivt och det svenska folket beskrevs som starka och modiga. Naturen, inte minst landsbygden och fjällvärlden, lyftes fram i konsten. Också gamla folksägner, legender och fornnordiska sagor fick en tydlig roll i nationalromantikens tydliga strävan att ge folket en ärofull historia och en stärkt identitet som Svensk.
Vid denna tid betonades, som aldrig tidigare, att Sverige som nation bestod av ett folk och hade en tro, och en kung. Detta är ord som också idag väcker starka och varma känslor hos många svenskar, och många kristna. Det gamla, trygga och kristna Sverige med sin långa historia och starka kultur.
Osanningar och selektivt minne
Det jag hitintills har skrivit är naturligtvis inte en fullständig historisk genomgång av vårt lands uppkomst, utan bör främst ses som en kort summering. Den observante läsaren kan nog ändå ana att den nationalromantiska bilden skaver betänkligt mot verkligheten. Det alltför många ofta bortser från är det uppenbara. Gustav Vasa bidrog förvisso till reformationen i Sverige, men han konfiskerade också kyrkans egendomar. Han fråntog kyrkan dess makt och satte sig själv som dess överhuvud. Det han tog från kyrkan använde han delvis för att fylla på statskassan, men också till att föröka sin egen förmögenhet.
Olaus Petri som arbetade så nära kungen blev alltmer kritisk till hur Gustav Vasa hanterade kyrkans medel och hans sätt att styra. Ärkebiskop Laurentius Petri fick motta ett kungligt hotbrev där Gustav Vasa uttryckte sitt missnöje över att präster i sin förkunnelse ibland ifrågasatte hans mycket hårdföra sätt att styra landet. Istället menade han att de verkligen skulle förkunna Guds ord och liksom Kristus och Paulus predika lydnad. Om detta inte skedde hotade han att vidta åtgärder.
Olaus Petri kunde däremot inte tiga och hans kritik blev både starkare och allt mer offentlig. Ganska snart realiserades kungens hotelser och Olaus Petri samt Laurentius Andreæ (inte hans bror) dömdes till döden för högförräderi. Domen verkställdes aldrig utan omvandlades till dryga böter. I någon mån förbättrades relationen mellan Gustav Vasa och Olaus Petri som blev kyrkoherde i Stockholm. Om Gustav Vasa verkligen förändrat sin inställning till honom eller om hans blida behandling av Olaus Petri främst skedde av taktiska skäl för att inte spä på missnöjet mot honom, ett missnöje som var utbrett, kan vara svårt att veta. Det faktum att Gustav Vasa, efter Olaus Petris död, lät bränna alla hans skrifter och manus talar trots allt för det senare.
Ytterligare ett arv efter Gustav Vasa var statens kontroll och styrning av kyrkan. Inom luthersk teologi talar man om de två regementena. Det andliga och det världsliga. Kristna människor ingår i båda dessa regementen där kyrkan, men också staten, ska sköta sina respektive uppdrag och inte sammanblandas. Den Romersk-Katolska kyrkan har inte detta som lära men ironiskt nog ledde Gustav Vasas agerande till att kyrkan efter reformationen, i strid mot tvåregementesläran, blev en statskyrka som både styrdes genom rikets lag och kungliga utnämningar av bland annat biskopar.
Vi har skäl att vara glada och stolta över vissa delar av den svenska historien. Däremot bör man som kristen inte omfamna, utan snarare värja sig från, nationalromantikens förenklade, selektiva och ibland direkt lögnaktiga sätt att beskriva Sveriges historia. Man bör också fjärma sig från uttryck som kan vara så tilltalande: ”En tro, ett rike, ett folk”, ”En kung, en tro, en lag”, ”Ett folk, ett rike, en ledare” … och liknande uttryck.
Varför?
I Gamla testamentet kan vi följa Israels historia och hur Gud utvalde det som sitt folk. Det var en teokrati där Gud själv skulle vara deras Herre och Kung. Han styrde sitt folk genom att han talade genom Mose och profeterna. När folket ville ha en kung på samma sätt som andra folk, så varnade Herren dem. Kungarna skulle tvinga ut dem i krig och sko sig själva på folket (1 Sam 8). Folket fick ändå som de ville men kungarna var, med några få undantag, snarast en börda för folket och en skam inför Gud.
I Nya testamentet framträder en annan bild av Guds folk. Petrus säger att Gud inte gör skillnad på människor utan tar emot alla som fruktar honom och gör det som är rätt och det oavsett vilket folk de än tillhör (Apg 10). Han säger också att de kristna är ett ”utvalt släkte, ett kungligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk” och att ”ni som förr inte var ett folk är nu Guds folk”
(1 Pet 2:9-10). Vi blir ett folk, Guds barn, genom dopet och tron på Kristus. I Kristus är det ingen skillnad oavsett vilket land du kommer ifrån, inte heller om du är man eller kvinna.
Vi är alla arvingar efter löftet som gavs till Abraham (Gal 3:26-29), som både handlar om den kommande Frälsaren men också om ett oräkneligt folk. Det är också vad Johannes får se i himlen då han såg ”en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk” (Upp 7:9).
Alla kristna har därför sin riktiga och primära tillhörighet i Guds rike och begränsas inte av politiska eller geografiska gränsdragningar. Vi ska verka för vårt lands och vår stads bästa (Jer 29:7). Vi ska lyda vår överhet, men vi ska samtidigt alltid lyda Gud mer än människor (Rom 13:1-2, Apg 5:29).
Den kristna tron är alltså inte nationalistisk, inte ens i den mest positiva betydelsen. Den är inte heller etnocentrisk utan omfattar alla folk utan någon skillnad. Den är inte heller rojalistisk utan snarare neutral på så sätt att vi, oavsett vilket statsskick, ska lyda överheten för Herrens skull.
Däremot betonar den verkligen med all kraft en tro, ett folk, en kung! För det är tron på Jesus som vår Herre, Frälsare och Kung som gör oss, oavsett ursprung, till Guds eget heliga folk. Att den sanna enheten och tron som finns i Kristus också ska återspeglas i vårt samhälle är något eftersträvansvärt, men ska aldrig vara ett mål i sig. Den stora utmaningen som vi kristna har är att se klart i detta. Om andelen kristna är stor i ett land, så påverkas landet. Ett fromt folk får med tiden också ett sundare samhälle och lagar som bättre överensstämmer med Guds vilja. Men den kristna kallelsen är inte att vinna politiska framgångar. Den kristna kallelsen är att sprida evangelium så att fler kan bli frälsta! Strävan ska alltså vara att Guds rike ska tillta och få allt fler invånare.
I Sverige har kristendomen varit mycket stark vilket har format vårt samhälle, det svenska folkets värderingar, lagstiftningen, kulturen och mycket annat. När detta nu till stor del börjar vittra sönder är det en frestelse att drömmande tänka tillbaka på ett gammalt Sverige och bli alltmer bitter över allt som gått förlorat. Det är en farlig väg. Det som snarare ska brinna som en eld inom oss är Guds kärlek och hans vilja att ingen ska gå förlorad.
Det är inte vi kristna som förlorat något i de samhällsförändringar som skett och sker. De verkliga förlorarna är alla de människor som inte lärt känna Jesus, de som själva riskerar att gå evigt förlorade. Kärlek till det gamla Sverige, eller kärleken till dina medmänniskor som riskerar att gå förlorade?
Slutsats
Att hoppas på att presidenten, kungen, kejsaren, statsministern eller Führern ska bli kyrkans och den kristna trons frälsare är en farlig tanke. Gustav Vasa ledde landet under parollen ”En kung, en tro, en lag”, och stal kyrkans egendom och satte sig själv som herre över den samt dömde reformatorn Olaus Petri till döden. Nere på kontinenten stred katoliker mot reformationen under parollen: ”En tro, ett rike, ett folk.” Liknande gjorde reformerta, men också evangeliskt-lutherska. Nazityskland med Adolf Hitler som Führer hade som sitt valspråk: ”Ein Volk, ein Reich, ein Führer.” (Ett folk, ett rike, en ledare.) Den skada Hitler orsakade kyrkan är intill obeskrivligt stor. Det fanns kristna, även om många gjorde motstånd, som stöttade alla dessa och som tilltalades av deras slagfärdiga paroller.
Det är också farligt när de kristna börjar koppla samman kyrka och nationalitet. Kyrkan består av enskilda kristna i församlingarna. Församlingarna ingår i stift som har en biskop. I det yttre är det alltså stiften med sin biskop som är den sammanhållande enheten. Så har det, trots kunglig och statlig inblandning, också till stor del sett ut för kyrkan i Sverige. Att kalla den gamla evangelisk-lutherska statskyrkan för Svenska kyrkan är en nymodighet som av juridiska skäl infördes när nationalromantiken blomstrade på 1800-talet. Kristi Kyrka spränger alla nationsgränser och kyrkans uppdrag är världsvida. Landsgränser flyttas, riken går under, kulturer förändras och världsliga ledare byts ut.
Kyrkan ska genom allt detta endast svära sin trohet till sin himmelske Konung och till punkt och pricka hålla sig till Hans Ord. Kyrkan ska och värna om Guds folk så att ingen förlorar sitt himmelska medborgarskap och samtidigt verka för att invånarantalet i Guds rike ska öka. En kristen i Sverige, Ryssland, Kina, USA, Indonesien eller på Gazaremsan, alla är våra landsmän och våra bröder och systrar i Kristus. Vi ska stötta dem och be för dem!
Om kristenhetens identitet förvrids och börjar klamra sig fast vid lands-, kultur-, språk- eller politiska gränser sviker man sitt folk och sin familj vilket vore ett svek mot vår Frälsare, herrarnas Herre och kungarnas Konung!
Samma sak gäller om kristenheten låter kyrka och samfund styras av världsliga ledare och detta oavsett om det sker genom tvång eller av fri vilja. Därför bör också kristna vara mot all statlig inblandning i religiösa frågor och värna om den sekulära staten, samtidigt som de arbetar och ber för att de människor som får maktpositioner i samhället ska vara eller bli kristna och fatta goda beslut. Önskar man sig en ’kristen kultur’ är målet, och samtidigt medlet, att fler lär känna Jesus och blir frälsta. Om staten däremot tar ställning i olika religiösa frågor, också i sådant som gynnar de kristna, har de begått ett övertramp och överträtt sitt ansvarsområde. Likaså om de förbjuder buddhistiska tempel, synagogor, moskéer, eller om staten reglerar vad som får sägas under deras gudstjänster. Många kristna skulle bli glada om riksdagen, kungen eller någon president favoriserade vår kristna tro och begränsade falska religioner från att spridas, liksom falsk lära inom kyrkan. Men sådana beslut frälser ingen. Guds rike breds inte ut genom politiska beslut. Dessutom kan det som ser ut som en tillfällig seger för kristendomen vändas till förtryck och förföljelse. Alla slagord som talar om en kung, en tro, ett folk, och olika varianter på samma tema, kan låta mycket finare, sundare och frommare än vad det i verkligheten är.
Den specifikt och unikt kristna parollen är helt annorlunda:
”En kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp vid er kallelse, en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Far, han som är över alla, genom alla och i alla.” (Ef 4:4-5) •