Sekulariseringsprojektet fullföljs – med vilka konsekvenser?

Denna förändring skedde under såväl politiska som kulturella influenser, och den genomfördes kronologiskt i tre steg inom tre sfärer som alla utgör centrala faktorer i individers och samhällens fortlevnad. Den första stora förändringsvågen skedde inom kyrkan, med sitt huvudfokus i den dåvarande statskyrkan. Den fortsatte därefter i skolvärlden, och genomfördes som sista steg också inom den minsta och mest grundläggande enheten för mänsklig samvaro: familjen.

Förra artikeln i denna serie belyste hur partipolitiken tog över det kyrkliga beslutsfattandet – först på församlingsnivå, därefter i begränsad omfattning på stiftsnivå, och slutligen också för det nationella kyrko­mötet 1949. Den fortsatta dragkampen mellan världsligt och heligt i Svenska kyrkan sedan dess faller till stor del tillbaka på denna process. Den innebar nämligen att den yttersta auktoriteten över Svenska kyrkan byttes ut. En luthersk grund av Skriften allena ersattes av partipolitiska överväganden, till stor del grundade på en gudlös livssyn. 

Denna genomgripande förändring kunde genomföras även om stora delar av det kyrkliga ledarskapet fortfarande lutade sig mot en traditionell biblisk grund. 1951 publicerade det samlade biskopskollegiet skriften Ett brev i en folkets livsfråga, adresserad till ­s­amtliga präster i landet. Biskopsbrevet fäste sin uppmärksamhet på den nya kulturella våg som trängde sig på i samhället med helt nya ideal, framför allt på områdena äktenskap, relationer och sexualitet. Innehållet slog fast kyrkans uppdrag som att ”förkunna Guds vilja, sådan den uppenbarats i evangeliet, och tillämpa evangeliets centrala budskap på livets skiftande förhållanden”. Utifrån grundprincipen att kyrkans ställningstaganden alltid måste bygga på ”Guds vilja” och ”Guds bud” tog biskopsbrevet ställning för en traditionell biblisk hållning i samtliga frågor där kristen och sekulär livssyn krockade. 

Kvinnoprästutredningen

Bollen i sekulär riktning var dock redan satt i rullning genom riksdagens beslut två år tidigare att införa lekmannamajoritet i kyrkomötet. Decenniets stora kyrkliga konflikt var också redan inledd genom Kvinnoprästutredningen som levererats året dessförinnan. Den verkliga stridsfrågan i utredningen handlade i grunden inte om ämbetsfrågan som sådan, utan om den djupare frågan om vad som skulle utgöra den yttersta grunden för en kyrka i 1900-talets Sverige. Den segrande majoriteten i utredningskommittén menade att en bibliskt grundad argumentation i aktuella frågor måste anses ”sammansatt av många irrationella faktorer och därmed undandrar sig sakliga över­väganden”. De hävdade istället att ämbetsfrågan måste hanteras som ”en praktisk lämplighetsfråga av organisatorisk art” enligt samma mall som vid tillsättningar av andra statliga tjänster. Denna sekulära förståelse av kyrkan och dess uppdrag har därefter spridit sig till allt fler delar av kyrkans organisation och arbete. 

Visst fanns det också en stark inomkyrkliga opposition som skarpt motsatte sig politikens krav på överhöghet i rent kyrkoteologiska frågor. Majoriteten i utredningen ville dock inte acceptera sådana argument, och skrev: 

”Vore svenska kyrkan en av staten oberoende kyrka, där medlemskap byggde på den personliga bekännelsen, vore resonemanget riktigt: denna kyrkas medlemmar borde då ha hela avgörandet i sin hand.” 

Men eftersom Sverige nu hade en statskyrka, kontrollerad av en sekulärt sinnad regering, var läget ett annat. Efter en flerårig dragkamp inom regeringskoalitionen pressade politiken till slut fram ett avgörande när Socialdemokraterna 1957 frigjorde sig från samarbetet med det mer kyrkovänliga Bonde­förbundet, som då just hade bytt namn till Centerpartiet. Den kompromiss som inrättades i syfte att förmå både konservativa och liberala grupper att acceptera förändringen av prästämbetet blev endast tillfällig. Detta var också helt enligt ritningarna för den socialdemokratiske kyrkopolitikern Harald Hallén, som under flera decennier spelade en ledande roll i nästan alla de politiska processer som sekulariserade Svenska kyrkan inifrån. Hallén hade skrivit en egen reservation i Kvinnoprästutredningen som klargjorde att den enda anledningen till att han accepterade en kompromiss var att han betraktade den som ”av ganska temporär natur” – vilket också blev utfallet.

Politikens hegemoni

En slutsats av de kyrkopolitiska processerna under 1950- och 60-talet är alltså att sekulärt sinnade politiker kunde betrakta det avgörande slaget som redan vunnet, i och med det partipolitiska övertagandet av kyrkomötet – en åtgärd som än idag saknar parallell i världen. Eftersom politiska visioner på detta sätt hade övertagit Guds roll som yttersta normgivare för kyrkan kunde det anses som hanterbart när biskopar och gräsrötter protesterade mot de sekulära ambitionerna. Regeringen visste att en generation senare skulle de ha andra biskopar och kyrkoledare som skulle vara mer villiga att följa politikens vägvisningar.

Denna inriktning skulle också bli allt tydligare under följande decennier. 1968 delades ecklesiastikdepartementet upp i två ministerportföljer: utbildning och kyrka. Den siste ecklesiastikministern med ansvar för båda dessa områden blev Olof Palme. Den första kyrkoministern efter uppdelningen blev Alva Myrdal. Både dessa tillhörde förra seklets starkaste aktörer i sin strävan att montera ned religiösa och andra traditionella auktoriteter – inte bara inom kyrkan utan också i de två övriga sfärer som stod i centrum för det stora reformprojektet, nämligen skola och familj. Förslaget att skilja Svenska kyrkan från staten redan på 1970-talet genomfördes som bekant inte, och Alva Myrdal fick därför främst ägna sig åt att konsolidera det utbyte av auktoritet för kyrkan som redan hade genomförts. 

Ett exempel på ambitionen att stadfästa den politiska hegemonin över kyrkan var att formalisera den informella praxis som etablerats efter införandet av kvinnliga präster 1958. Efter detta utsågs aldrig någon till biskop som ställt sig kritisk till det politiskt drivna beslutet att förändra prästämbetet. Statsrådet Alva Myrdal formaliserade detta via en skrivelse från 1972, som slog fast att det går en ”principiell, rentav kategorisk skiljelinje” mellan den allmänna åsiktsfrihet som tillkommer alla medborgare, och de ämbetsansvar som ställs på biskopar i en statskyrka. Hon slog därmed fast i text att varje biskop i fortsättningen måste ställa sig under politiskt fattade beslut. Det aktuella fallet gällde ämbetsfrågan, men skrivelsen uttrycker också en principiell hållning där sekulära politiska ideal principiellt ansågs ha större vikt än en religiöst eller bibliskt grundad inställning.

Den utvecklingslinje som lades fast genom det politiska övertagandet av kyrkliga beslutsförsamlingar skulle under följande årtionden fortsätta i tangentens riktning. Trots de borgerliga partiernas tidigare försvar för kyrkans frihet genomfördes 1982 års förändring av kyrkomötet genom att fortsätta utvecklingen i tangentens riktning. Ämbetsbärarnas inflytande beskars ännu mer, det partipolitiska inflytandet befästes ytterligare, och biskoparna fråntogs rätten att rösta. 

När principen om människan som kyrkans huvudman väl var etablerad var det en naturlig sak att ordföranden i kyrkomötets utredningsnämnd valde att ta sin utgångspunkt i regeringsformens formulering att ”all offentlig makt utgår från folket”. Lika naturligt var det att kyrkomötet flyttades till riksdagens lokaler. Den långsiktiga förändringen har inneburit en helt ny kyrkosyn, där kyrkan inte längre betraktas som Kristi kropp på jorden, utan som en av alla delar i det sekulära samhället. Kyrkohistorikern Klas Hansson har träffande sammanfattat den nya inställningen: ”Folket skulle inte vara ett objekt för kyrkan, folket var ett subjekt, folket var kyrkan.”

Det är denna verklighet Svenska kyrkan idag befinner sig i. Det är dock samtidigt en situation där en rekyl har skett på vissa områden. Några exempel är att medlemskapet i Svenska kyrkan numera bygger på dopet, inte på födseln, och att biskopskollegiet på senare år har gått emot politiserade kyrkomötesbeslut. Men den långsiktiga utveckling som inleddes i början av 1900-talet via en liberalisering av de teologiska fakulteterna och en politisering av kyrkligt beslutsfattande har också medfört ett bestående genomslag för det sekulära perspektiv som intuitivt intar en kritisk hållning till varje form av yttre auktoritet. Det var denna långsiktiga och medvetna förändring av statskyrkans innehåll och styresskick som gjorde att den sista kyrkoministern Marita Ulvskog, som identifierar sig som icke-troende, vid millennieskiftet sade sig kunna släppa det statliga ägarskapet för Svenska kyrkan. Detta eftersom regeringen med hennes ord hade infört ”absolut tydliga” skrivningar för att förhindra att de bekännelsetrogna någonsin skulle kunna återta kontrollen över kyrkan.

Frikyrkligheten påverkas

Denna långsiktiga kulturella revolution har inte enbart riktat sig mot den dåvarande statskyrkan; den har självfallet haft inflytande också över andra arenor i samhället. En sådan är arena är frikyrkligheten. Även om dessa kyrkor och samfund formellt har undgått den direkta partipolitiska påverkan som präglat Svenska kyrkan har ekumeniskt samarbete i Sveriges kristna råd och dess föregångare Svenska Ekumeniska Nämnden, samt den övergripande sekulariseringen av hela samhället naturligtvis påverkat också frikyrkligheten. Hur detta har skett kan vara ett område för fördjupad framtida forskning.    

Tydligt är dock att de regerande Socialdemokraterna hade ambitionen att så långt som möjligt också kunna påverka frikyrkorna. Detta blir tydligt när Alva Myrdal i sin egenskap av kyrkominister besöker frikyrkomöten. Precis som när hon talar inför samlingar i Svenska kyrkan framstår hennes perspektiv som strikt materialistiskt. Intrycket i hennes anföranden är att en eventuell gudomlig auktoritet över kyrkan är en icke-fråga. Samhällsutmaningarna ska lösas med politiska medel, och om kyrkorna är villiga att medverka i detta arbete är de värda beröm. Alva Myrdal tar sig samtidigt friheten att vara öppet kritisk till religion i allmänhet och kristen mission i synnerhet, i sådana fall där de kristna anser sig förmedla absoluta, gudomligt sanktionerade anspråk. Hennes uttalanden bekräftar en långsiktig ambition från regeringen att influera inte endast statskyrkan utan också frikyrkorna. 

Hela samhället påverkas

Politikens – framför allt den så dominerande socialdemokratins – agenda har sedan förändringsarbetet inleddes för omkring ett sekel sedan varit att i görligaste mån bruka kyrkan som ett medel för att förverkliga det egna politiska programmet. Det är därför vi fortfarande på 2020-talet ser den historiskt och internationellt unika konstruktionen med tre politiska partier som sitter i kyrkomötet för att ge genomslag åt sina i huvudsak sekulärt motiverade ideologiska program. Och det är därför vi fortfarande ser utspel från kyrkliga organisationer med starkare betoning på sekulära partiers ­ställningstaganden än på en profetisk kritik av tidsandan utifrån en grundhållning där Gud betraktas som yttersta auktoritet.

Den kulturella förändring som gav ­Sverige världens mest sekulärindividualistiska värderingar genomdrevs under förra seklet framför allt inom tre samhällssfärer. När kyrkan i huvudsak hade avväpnats som självständig samhällsröst gick det lättare att under 1960-talet driva igenom den tidens radikala sekularisering av skolan samt införandet av den ultraprogressiva pedagogik där lärarens erfarenhet och auktoritet monterades ner. En ultraprogressiv syn på familj och äktenskap realiserades därefter också i familje­politiken, och Sverige bytte under denna period från en gemenskapsorienterad till en individcentrerad syn på familjen. 1974 års statliga familje­utredning slog här fast att sekulariseringen och utbytet av familjesyn medfört att religionen numera spelade en påtaglig roll endast i ”de starkt religiösa hemmen”.

Utvecklingen från 1980-talet och fram till idag har delvis dragit i olika riktningar, men den gudlösa och auktoritetskritiska grundtonen i den offentliga kulturen har på flera sätt befästs. En långsiktig ideologisk påverkan i ett land har en tendens att med tiden fortplantas genom alla samhällsnivåer. En kultur som medvetet arbetar in en aversion mot en kristen tro med andra grundprinciper än den dominerande autonoma samhällsfilosofin kommer i längden också att få genomslag i bredare folklager och samhällsprocesser. Det är därför inte överraskande att Sverige är det land i världen där befolkningen är allra mest negativ till religionen. Inte heller bör vi förvånas över att alltfler kommunala och statliga myndigheter har nekat kristna organisationer att få sådana bidrag som annars tillfaller civilsamhället.  

Reaktioner mot trenden

Men vår tids Sverige uppvisar också en annan kulturell trend som har förstärkts på senare år. Det handlar om en reaktion mot det sekulärindividualistiska projektet och de konsekvenser som följt på denna stora värde­förändring i samhället. Denna reaktion tar sig flera uttryck. På det religiösa planet ser vi ett större intresse, framför allt via en stor invandring där dels muslimska grupper, men också kristna invandrarkyrkor växer. Reaktioner mot den autonoma filosofin återfinns i vissa delar av etablerade kristna kyrkor och samfund, men är på det hela taget ändå svaga. Denna svaghet skulle dels kunna förklaras med en tillvänjning inom svensk kristenhet, och dels med att politiken har lyckats knyta trossamfund och kristna organisationer så tätt till stat och kommun att viljan och kraften att driva en alternativ hållning har hämmats.

Vad som framstår som mer intressant är att frustrationen över den långsiktiga samhällsförändringen samtidigt tycks ha växt i samhället utanför kyrkan. Det är här samhällsinvånarna får uppleva de konkreta konsekvenserna av den oheliga alliansen av en extremt individualistisk svensk kultur och en extremt auktoritär kultur, framför allt med rötterna i islam. Det är vanliga medborgare som får uppleva gängvåldet i städerna, oron och de fallande kunskaperna i skolan, parad med det gudlösa projektets slående brist på svar på människans stora frågor. Det skulle därför kunna finnas ett stort skördefält för den delen av kyrkan som rakryggat står kvar på den tro som kyrkan en gång för alla har blivit given. Den kommande tidens sökare kommer sannolikt inte att vända sig till den delen av kristenheten som förkunnar samma budskap som det sekulära samhället, klätt i religiösa ordalag. Troligare är att de kommer att vända sig till en livssyn som ärligt förkunnar att något har gått snett med världen, men att det finns en väg till räddning och upprättelse för en förlorad värld – och att den räddningen ligger utanför människan själv.

I november 2023 gick den somaliska religionsdebattören Ayaan Hirsi Ali offentligt ut med att hon blivit kristen. Tidigt i sitt liv hade hon prövat hängiven islam och sett dess baksidor. Hon vände därför sin ­traditionella religiositet ryggen och blev från åren efter 11 september-dåden en av världens mest framstående förespråkare för den nyateistiska rörelsen. Med tiden började hon dock uppleva bristerna i den gudlösa filosofin. Inte minst upplevde hon rörelsens aggressiva uttryck och liknande krav på underkastelse som alltmer besvärande. I artikeln om sitt beslut att bli en kristen beskriver hon sin utvärdering av de dominerande alternativen på livsåskådningstorget. Varken en militant islam, en österländsk new age, eller en wokeinspirerad ateism räcker för att besvara den moderna människans stora frågor och samhällsutmaningar. Hennes slutliga analys på sista raden är fascinerande kort, men ger en indikation på var resonemanget skulle kunna sluta hos varje sanningssökande nutidsmänniska. Hennes slutsats lyder: ”Kristendomen har allt.”

Ayaan Hirsi Ali är bara en av många som i vår tid menar att det gudlösa projektet har löpt sitt lopp, att något omistligt gått förlorat under den resa då inte bara Sverige, utan stora delar av västvärlden gemensamt glömde Gud. I det läget finns goda skäl för den kristna kyrkan att frimodigt stå fasta i sin identitet och sitt budskap. Dels handlar det om troheten mot uppdraget och mot kyrkans Herre, och dels om en krass analys av dagsläget. En kyrka som idag fortsätter låta sig influeras av den ideologi som så starkt har påverkat Sverige till de mest sekulärindividualistiska värderingarna i världen kan få svårt att möta människors faktiska behov och önskemål på livsåskådningarnas marknadstorg. En kyrka som väljer att förkunna och förmedla hela evangeliet som Guds räddningsplan för en förlorad värld har däremot goda förutsättningar att dels utföra sitt uppdrag och dels möta människornas faktiska behov – också i Sverige i nådens år 2024. •

Per Ewert, fil dr
och direktor vid Claphaminstitutet

Mer djupgående analys av de processer som beskrivits i denna artikel, samt källhänvisningar till primärmaterialet finns i doktorsavhandlingen ”Moving Reality Closer to the Ideal” (VID Specialized University, 2022) eller populärversionen Landet som glömde Gud (Norma, 2022).