Många kristna, åtminstone i lutherska sammanhang, har svårt att förstå vad fastetidens syfte är och vilken nytta den kan tillföra det kristna livet. Detta trots att de flesta uppskattar fastetiden med de välkända bibeltexterna, fastepsalmerna och inte minst litanian. Men fastetiden har ju fått sitt namn av ordet fasta, som betyder att avstå, med en tydlig syftning på mat. Till dig som läser detta kan jag på en gång säga att du inte har någon nytta av att fasta i sig. Det ger inga ”pluspoäng” inför Gud. Däremot har du en evig nytta av Frälsaren. Kan fastetiden bli en tid av uppstramning och koncentration, som bär frukt i hela ditt liv och din efterföljelse av Frälsaren kan den bli ett ”träningsläger” för hela ditt liv.
I vårt kyrkoår har vi två fastetider. Det är den lilla fastan under advent då vi förbereder firandet av Kristi ankomst till jorden och hans ankomst i våra liv. Sedan har vi den stora fastan innan påsken, den som vi är inne i nu. Påskfastan är en förberedelsetid där vi bör rannsaka oss själva och samtidigt påminna oss om, och följa, Jesu kamp mot ondskans alla makter och hans lidande.
När vi följer Jesu väg mot korset ska vi göra det inte som passiva åskådare utan som hans efterföljare med ett fördjupat studium av hans ord och steg för steg stanna upp i läsningarna om hans väg till Jerusalem.
I gångna tider var de så kallade passionsandakterna ett viktig inslag i församlingarna under fastetiden. Kristi pinas historia framställdes som ett drama i sex akter, varav de fyra första lästes under fasettiden och de två sista på Långfredagen.
Jesus kallar också flera av sina lärjungar just med orden: ”Följ mig.” Det kan vara ett ord att också tänka på i detta sammanhang. Jesus preciserar på några ställen vad det innebär och vad det kostar att följa honom. Vid de flesta tillfällena talar Jesus först om sin egen förestående död och uppståndelse och säger sedan: ”Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” (Matt 16:24)
Förneka sig själv och bekänna Kristus
Det har nog alltid varit svårt att ta till sig att den som vill följa Jesus ska förneka sig själv. Istället drivs många av viljan att förverkliga sig själv och nå sin fulla potential inom så många områden i livet som möjligt, trots att många säger sig vara kritiska till individualismen (egoismen) och idén om självförverkligande som både utgångspunkt och mål med livet.
När Jesus säger att vi ska förneka oss finns det all anledning att försöka förstå vad han menar och varför han lägger sådan vikt vid detta och fundera på vilka konsekvenser det borde ha i vår vilja att följa Jesus. I uppmaningen att förneka sig själv ligger själva evangelium med alla löften om förlåtelse, frihet och frälsning.
När Jesus kommer med uppmaningen att förneka sig själv i Matteusevangeliets sextonde kapitel har han just tillrättavisat Petrus mycket bestämt. Petrus hade avlagt sin stora bekännelse och sagt till Jesus: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” (Matt 16:16 ff) Men när Jesus svarar att han skulle lida mycket och bli dödad för att sedan uppstå på den tredje dagen, börjar Petrus säga emot honom och blir kraftigt tillrättavisad av Jesus. Direkt efter detta säger Jesus att den som vill följa honom ska förneka sig själv. Jesu uppmaning hänger alltså samman med hans kommande död och uppståndelse.
När påsken väl är inne och Jesus tillsammans med sina lärjungar har lämnat den övre salen och gått till Olivberget säger han att alla kommer att överge honom under natten. Den övermodige Petrus inskärper då att han i alla fall inte kommer att överge honom! Inte ens om han så skulle behöva dö för Jesus. Petrus får inte beröm för sin tro på sig själv utan får istället höra av Jesus att han inte bara kommer att överge honom utan att han också kommer att förneka honom tre gånger, vilket han senare också gör.
Dietrich Bonhoeffer skriver följande om detta:
”När Petrus förnekade Kristus, sade han: ’Jag känner inte den mannen.’ Detta är vad lärjungen nu skall säga till sig själv. Självförnekelse kan aldrig gå ut på enstaka handlingar av självplågeri eller asketiska övningar, hur många de än är. Det handlar inte om självmord, för också i det finns människans egen vilja inblandad. Att förneka sig själv innebär att man bara känner Kristus och inte längre sig själv, att man bara ser på honom, som går före, och inte på vägen, som verkar så svårt att gå. Självförnekelsen säger om och om igen: Han går ju före, håll dig till honom.” (Bonhoeffer, sid 57)
Petrus skulle ha förnekat sig själv och bekänt sig till Jesus på översteprästens gård. Men Petrus gör tvärtom, han förnekar Jesus. Perspektivet som Bonhoeffer lyfter fram stämmer väl överens med bibelns övriga undervisning. Bekännelsen till Kristus och att förneka sig själv innebär ett helt nytt perspektiv, nämligen trons perspektiv. Då man fått se sanningen om vem Gud är och sanningen om sig själv följer, lite paradoxalt, också en större oförståelse inför sig själv och den egna förmågan. Paulus uttrycker denna oförståelse inför sig själv i det välkända ordet: ”Jag kan inte fatta att jag gör som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag.” (Rom 7:15 ff)
Tror man på Kristus och bekänner sig till honom kan man inte annat än att också förneka sig själv och sin egen förmåga och ta avstånd från alla synder och onda begär som ständigt vill föra oss bort från Honom.
Trons perspektiv är så radikalt annorlunda än det mänskliga perspektivet. Det mänskliga perspektivet är lagiskt och förslavande eftersom vårt hopp står till oss själva och vår egen förmåga, trots alla brister vi har. Trots att man saknar så gott som alla gudomliga egenskaper tvingas man själv ta det gudomliga ansvaret över sitt liv. Det är en stor kostym att fylla. Det är ett omöjligt uppdrag som aldrig erbjuder någon riktig vila och ro. Misslyckas jag fallerar allt!
Trons perspektiv är raka motsatsen. Det är evangeliskt och fullt av nåd eftersom allt handlar om Kristus och hans förmåga och vad han har gjort för oss. Det gudomliga perspektivet innebär överlåtelse och insikten om var kraften finns. Jag kan vila, trots att jag misslyckas, eftersom Kristus aldrig misslyckas och dessutom vill frälsa oss och har lovat att Fadern ska ge oss allt vi behöver.
Att förneka sig själv är ändå inte detsamma som att tro på Kristus. Däremot är det en logisk konsekvens av tron och överlåtelsen till honom. När vi, genom tron, fått den nya insikten om oss och Kristus fortsätter den helige Ande att mana oss till att ta avstånd från självhävdelsebegären och synden och i allt vända oss till Kristus.
Fokuset ändras. Det som betyder allt är inte min kraft, utan hans. Inte min vilja, utan hans. Inte min vishet, utan hans. Inte min egen rättfärdighet, utan hans. Den stora upptäckten och lyckan är inte heller att jag är kristen och frälst utan att Han är Kristus, Frälsaren!
Fastan – den kristnes livsmönster
Självförnekelsen har inget direkt samband med fastan att göra men fastan kan bli till nytta för livet med Kristus. Ursprungligen handlade fastan om att avstå helt eller delvis från mat under vissa tider. Trots detta finns det goda skäl att låta bli att göra fasta liktydigt med att avstå från mat. Risken är stor, och mycket stor för ungdomar, att fastan då vänds från något uppbyggligt till den långvariga destruktivitet som en ätstörning kan innebära. Fastans syfte är ju inte vare sig att gå ner i vikt eller att visa för sig själv eller Herren hur seriöst och allvarligt man kan fasta.
Att fasta innebär inte heller att avstå från sådant som i sig själv är synd, utan från sådant som är fullt tillåtet och gott. En tids fasta, i meningen att avstå, kan däremot bli en hjälp till insikt om hur också goda saker har fått en alltför stor plats i ens liv och att Herren har fått för lite plats. En fasta där man inte bara avstår från något utan låter den tid man lagt på detta, ersätts av bön och studium av Guds ord kan bli till rik välsignelse.
Inom klosterväsendet är fastan inte något som begränsas till kyrkoårets två fasteperioder utan där utgör den en självklar del av själva livsmönstret. Erik Varden är en Norsk romersk-katolsk biskop och trappistmunk. Han skriver följande om Benedictus klosterregel:
”Fastan pekar framåt mot påsken, och hela regeln ekar av påskens budskap. Munkens vecka flödar ut från och inte mot söndagen, uppståndelsens dag, miniatyrpåsken […] Hela munkens liv vetter mot påsken. Att det är ’präglat av fastetiden” hindrar honom från att förslappas. Denna prägel ser till att han står rakryggad inför Gud och inte glömmer sin egen hjälplöshet, inte glömmer Guds gåva.’” (Varden, sid. 19-20)
Att ta avstamp i miniatyrpåsken (söndagen) och så gå in i en vecka som präglas av fastetidens allvar medan man siktar framåt mot påskens segerglädje är en god och klok tanke. Detta ska nu inte tolkas som en fascination av klosterlivet från min sida. Däremot är det Varden skriver, utifrån evangelisk-lutherskt perspektiv, ett tydligt men annorlunda sätt att beskriva vad det är att leva som kristen. Att leva i sitt dop genom daglig omvändelse och tro. Som kristna ska vi inte leva i synden utan verkligen göra allt som står i vår makt för att motstå både frestelse och syndafall. Till den kampen hör också att avstå från sådant som i sig inte är synd men som kan ta makten över oss och leda till synd.
Paulus skriver till Korintierna att ingen orättfärdig ska ärva Guds rike. Det är tron som räknas oss till rättfärdighet. Sedan beskriver han hur de tidigare levt i olika synder men hur de nu, sedan de kommit till tro, blivit rena, helgade och förklarade rättfärdiga. Sedan skriver han:
”’Allt är tillåtet för mig’, men allt är inte nyttigt. ’Allt är tillåtet för mig’, men jag ska inte låta något ta makten över mig. ’Maten är till för magen och magen för maten’, men Gud ska göra slut på dem båda. Men kroppen är inte till för omoral utan för Herren, och Herren för kroppen. Gud har uppväckt Herren, och genom sin makt ska han uppväcka även oss.” (1 Kor 6:12-14)
Paulus ger inte sin tillåtelse till att leva i synd genom att säga att allt är tillåtet. Istället utgår han från att de som väl kommit till tro har lämnat det gamla livet bakom sig. Det innebär inte att de aldrig faller i synd, men nu vet de att det är synd och de bekänner det som synd och vill leva i enlighet med Guds vilja. Det han däremot gör är att han ger kloka råd till de kristna kring hur de ska förhålla sig till sådant som inte är synd. Allt som är tillåtet är inte nyttigt för oss och inget får ta makten över oss.
Om fastetiden kan bli en hjälp för dig att se vad som inte är nyttigt för dig och vad som redan tagit, eller håller på att ta, makten över dig kan den bli till stor nytta och bli till hjälp att se ditt totala beroende av Kristus och den frälsning han vunnit åt dig.
Om du sedan bär med dig detta och låter fastan bli ett livsmönster som präglar din vardag kommer också påskens glädje på söndagarna att bli allt viktigare för dig. På söndagarna får du lägga ner ditt kors och i tacksamhet se på Kristi kors. Stärkt och uppbyggd får du sedan ta ditt kors och gå ut i vardagen i Jesu efterföljd och förneka dig själv och de begär som vill locka dig bort från honom. Ditt liv är ju i Kristus och han är den ende du kan lita på i både liv och död.
”Att förneka sig själv innebär att man bara känner Kristus och inte längre sig själv, att man bara ser på honom, som går före, och inte på vägen, som verkar så svårt att gå. Självförnekelsen säger om och om igen: Han går ju före, håll dig till honom.” (Bonhoeffer, sid 57) •
Bonhoeffer, Dietrich (1976). Efterföljelse, övers. Ylva Eggehorn. Stockholm: Gummessons Bokförlag.
Varden, Erik (2020). Allt som är värt att minnas, övers. Alva Dahl. Sturefors: Silentium Skrifter.