”Kom ihåg o, människa att du är stoft och stoft ska du åter bli. Omvänd dig och tro evangelium.” Det är en helig och allvarlig stund när blickarna möts och prästen tecknar askkorset på mottagarens panna och säger dessa ord. Det är detta det gäller. Det finns bara två alternativ i evigheten, askonsdagens askkors med tillhörande tydningsord lämnar ingen i okunskap om vilka de är. Syndens lön är döden (Rom 6:23), omvänd dig och tro evangelium (Mark 1:15).
Vi lever i oroliga tider med krig, krigslarm och en kallnande kärlek. Paradoxalt nog är tiden också dubbelt ytlig. Intellektuellt ytlig i samhället, såväl som det skärm-ytliga i våra fiktiva världar på sociala medier. Vi förställer oss och bär olika masker. ”När ni fastar, se då inte dystra ut som hycklarna, som vanställer sina ansikten för att visa människor att de fastar. Jag säger er sanningen: De har fått ut sin lön.” (Matt 6:16) Ordet hycklare betydde från början skådespelare, men antog sedan betydelsen av skenhelighet. Att ”vanställa” sina ansikten kan också vara en teaterreferens. Skådespelaren som målar sitt ansikte för att spela sin roll. Det handlar alltså om yta och djup, förställning och sanning. Nog har världen sina skådespelare, men det har även Kristi kyrka. Herrens Ord riktar sig ju till hans lärjungar. Det är lätt att ta fram ansiktsmasken och anpassa sig till omgivningens åsikter och rådande konsensus, även kyrkliga. Vi tänker oftast mer på vad andra människor tänker och tycker om oss, än vad Herren tänker om oss. Människofruktan istället för Gudsfruktan. Det är också lätt att låta kärleken mot sin medmänniska kallna i detta bistra klimat.
Bibelns och kyrkans kärva, fullständigt oblyga och minst av allt publikfriande botbudskap är ”Omvänd er”. Livet är på riktigt. Livet är på allvar. Livet är en gåva från Herren Gud som vi fått att förvalta. Inga garantier finns, utom att leva i, med och av Guds nåd. Frågan blir: Vill vi vara sanna människor, äkta vara, utan förställning?
Om svaret är ja, finns det bara en väg att gå – den med Jesus Kristus. Då får vi också målet för vårt liv klart för oss:
”Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.” (6:19-21)
Fastetiden var tiden i fornkyrkan då dopkandidaterna gick i slutskeendet av dopundervisningen. Dopet skedde på påskdagens morgon. Fastan var också en tid av bot för de som uteslutits ur kyrkan, denna period varade fram tills skärtorsdagen då de upptogs i gemenskapen igen, att ”skära” betyder att rena. Deras botvandring började med att deras huvuden beströddes med aska efter biblisk modell. För båda dessa grupper, och för oss, en tid för självrannsakan och fördjupning i den kristna tron. Fastan hjälper oss att gå från yta/ytlighet till djupet och växten i tron på Jesus och livet med honom och i hans kyrka. Inte som lag eller krav, utan ett erbjudande.
Vad tar tid från ditt liv med Herren? Vilka prioriteringar gör du? Låter du Guds Ord bli läst? Hur är det med ditt böneliv? Kämpar du med att bryta med dina synder, eller hittar du fortfarande på ursäkter, som om du skulle kunna lura vår Herre? Hur brukar du sociala medier, vad ser du på och vad tar det tid ifrån? Kan du avstå något för att hjälpa en medmänniska? Dessa frågor (och många andra) kan en kristen ställa sig under fastan. Vad har tagit över och vad tar bort tiden med Jesus, eller i värsta fall leder bort från Jesus. Även våra gudstjänster fastar liturgiskt. Ingen lovsång, inget halleluja, det får vänta till påskens översvallande glädje och överdåd. Fastan är en tid att leva nära
Den Helige Ande, hans Ord och hans kraft, så att Han kan lysa på just det område som du behöver få syn på.
Men det kraftigaste medlet för kristen botgöring är inte våra egna gärningar, tvärtom. Det är att samla sig kring Kristi gärning för oss. Ja, vi kan proklamera de goda nyheterna i de dåliga nyheternas tid, därför att Jesus är Herre och sitter på sin tron ”Se, Lejonet av Juda stam, Davids rotskott, har segrat” (Upp 5:5). Allt är fullbordat. Jesus har gjort det på korset, för dig.
Före festen kommer alltså fastan. Askan är en kraftfull påminnelse om detta. Att få korsets tecken tecknat på sin panna blir ett yttre tecken på en inre hållning. Vi påminns om att livet och vi själva är förgängliga. Askan är det slocknade livet, den falnade elden, den kallnade kärleken. ”Kom ihåg o människa att du är stoft, och stoft skall du åter bli. Omvänd dig och tro evangelium.”
Men askkorset på våra pannor vittnar också om dödens förgänglighet besegrad av Kristus. Korset är vår segersymbol, det eviga livets tecken.
Och i en tid som denna, vet att Herren är nära, både i ditt liv och i kampen mot djävulen och ondskans andemakter. Vi är på väg mot den återkommande Jesus Kristus, de dödas uppståndelse och ett evigt liv. Också för en tid som denna har Kristus dött och uppstått. I en tid som denna är han nära, som han lovat. Om en tid ska han komma åter i härlighet.
Barmhärtighetens Gud, du som inte har lust till syndarens död utan vill omvända oss och så få oss leva, ge oss botfärdiga hjärtan så att vi i bön och fasta vandrar korsets väg till påskens glädje. Genom din Son, vår Herre.
Amen •