USA är ett land som på kort tid genomgått en stark sekulariseringsprocess. Det som i Sverige gått relativt långsamt under längre tid, har i USA gått betydligt snabbare. Hur är det att vara kyrka i en miljö som, liksom den svenska, visserligen präglas av sekulära ideal, men där avkristningsprocessen pågår mitt för ögonen på kristna och inte endast handlar om att äldre människor ser utvecklingen i backspegeln?
Introduktion
Kyrka och Folk intervjuade pastor Peter Elliot, pastor i den lutherska församlingen Messiah Lutheran Church i Seattle på den amerikanska västkusten. Seattle är känt för sin fantastiska natur och möjlighet till utomhusaktiviteter, men området har också en med amerikanska mått svag kyrklig närvaro. Samtalet cirkulerar kring frågor om kristet vittnesbörd, församlingsliv och kristet familjeliv i en starkt sekulär kontext.
Berätta gärna om din uppväxt.
Mina föräldrar blev kristna i tonåren och jag var kristen från det att jag var barn. Det finns inte så många kristna i min större släkt, men den närmsta familjen är ganska nitisk i den lutherska kyrkan. Min fru uppfostrades på ett liknande sätt med mycket goda föräldrar. Hon hade en mer karismatisk uppväxt. Kristendomen fanns i hennes hem varje dag. Jag har alltid tänkt att jag vill bli pastor och uppmuntrades att bli pastor av min omgivning. Sedan gick jag på college med examen i latin, grekiska och hebreiska samt lite tyska. Efter det studerade jag på teologiskt seminarium i S:t Louis.
Hur vet du och församlingen att din pastorskallelse är från Gud?
Gud talar genom sin kyrka. Jag har alltid vetat inom mig att Gud kallat mig, även om jag förstår att min intuition kan vara fel. Man kan inte lyssna på den inre känslan i slutändan. Innan ordinationen trodde jag att jag skulle bli pastor, men från ordinationen visste jag. Det kan finnas en inre kallelse men denna kallelse kan vara fel. Men när du faktiskt kallats och ordinerats så vet du det säkert.
I vilka församlingar har du tjänat?
Min första kallelse var i norra Michigan i Mellanvästern. Det var ett trevligt ställe att bo på men den lokala församlingen där var inte särskilt luthersk. De hade haft dåliga pastorer, så jag var tvungen att undervisa dem i luthersk teologi och liturgi. Den förre pastorn hade varit där i nästan 30 år. Han gav dem fina moraliska lektioner varje söndag: ”Du bör dela med dig och vara generös. Jesus älskar dig, var snäll!”, och så vidare.
Anledningen till att jag kom dit var för att ordföranden i församlingen, som hade varit väldigt dominerande för liberal teologi, ville ha en liberal pastor. Han utgick från att det seminarium jag hade studerat vid och det faktum att jag var ung, säkerställde det. De ville också ha en pastor som var rolig så att ungdomarna ville gå till kyrkan. På en social nivå hade ordföranden och jag trevligt tillsammans, men till slut lämnade han församlingen. När han lämnade församlingen blev det bättre eftersom församlingen för övrigt ville tro på Bibeln. Jag tjänade där i sju år.
Därefter tjänade jag i Detroit-området i fem år i en unik församling med traditionell liturgi. En församling med 1400 medlemmar och omkring 600 gudstjänstfirare varje söndag, vilket är mycket i vårt kyrkosamfund Missourisynoden.
Efter några år kände jag att kyrkan var för stor för att man skulle lära känna församlingsmedlemmarna. Jag började längta efter en mindre församling. Min pappa försökte övertala mig att flytta till Texas, där mina föräldrar och även min syster bor. Texas har en stark kristen närvaro och pappa sa: ”Kom till Texas, här är det varmt och skönt.” Jag svarade: ”Pappa, du vet att det inte fungerar så.” Då frågade pappa: ”Var vill ni bo då?” Mitt svar var: ”Åtminstone inte Portland eller Seattle. Om det ska vara Seattle måste Gud göra det mycket tydligt för mig.” Jag ville inte bo i ett så sekulärt område. Men inom ett dygn ringde de från Seattle, helt utan att jag hade någon aning om det, och undrade om jag ville söka pastorstjänsten i Seattle. Jag hade tittat upp mot himlen och sagt att ”Gud, du måste göra det alldeles klart för mig om vi ska flytta till Seattle” som ett skämt. Och inom tolv timmar ringde församlingen till mig. Vi besökte staden och tyckte den var fantastisk. Människorna här är så snälla. Så Gud tog bort alla anledningar.
Är Seattle en av de mer sekulära delarna i USA?
Portland är värst. Därefter San Francisco och därefter Seattle. Seattle är känt för sina extremvänstergrupper.
Var det lättare att vara kristen och lutheran där ni hade bott tidigare?
En del skillnader beror på om det är landsbygd eller städer. Städer i Amerika är ganska långt vänsterut rent politiskt. Folk på landet och mindre städer har en helt annan syn på livet. I Chicago, där jag också bott, är det inte så stor skillnad mot Seattle, inte heller emot Detroit. Vi kanske har fler prideparader här i Seattle och en massa vänsterdemonstrationer, men annars är det ganska likt mot andra städer. I USA talar man om ”fly over country” (land som man flyger över). Eliten bor i städer på öst- och västkusten, och där emellan finns det en massa landsbygd och mindre städer som eliterna bara flyger över.
Men även de bästa delarna i vår kultur har en djup sjukdom. I Amerika talar man om att livet handlar om att följa sitt hjärta och sina drömmar: ”Omfamna dig själv, lita på dina önskningar!” Ungefär som budskapet i disneyfilmer. Även vissa konservativa i USA är egentligen ganska liberala i den meningen att de lever efter detta. Ibland kommer folk hit till västkusten och blir chockerade över att den liberala kulturen förekommer så öppet. Men jag tycker att det är bra för folk inifrån landet att komma hit och se det, för människor inne i landet ser inte alltid sina egna avgudar. De ser ingen konflikt mellan att följa Jesus och att ”följa sitt hjärta”. För dem kan Jesus ibland bara vara ett tillägg till den amerikanska drömmen: Tjäna pengar, sporta, titta på Netflix, och så hjälper Jesus dig med ditt psykiska mående. Det blir bara amerikansk kultur, och Jesus för det psykiska måendet.
Många kristna i Sverige tänker på sina barns kristna fostran. Hur gör man som familj på en plats om ens barn är de enda kristna barnen på en skola?
Det finns tre vägar genom vilka barn kan påverkas av sekularism eller politisk korrekthet. Den huvudsakliga vägen är genom skolan. Därutöver kan det ske genom media och underhållning som TV och film, och slutligen genom vänner och kompisar. Men skolan är den stora faktorn. Jag tror inte att jag hade flyttat till Seattle om jag inte hade kunnat hemskola mina barn. Tidigare har mina barn gått både i en offentlig och en luthersk skola. Nu när jag hemskolar barnen vill jag inte göra något annat. Barnen är till och med starkare i sin tro än när de gick i en luthersk skola.
Jag kollade upp förutsättningarna för hemskolning i Sverige och Sverige måste vara något slags diktatur i det avseendet. Regeringen går ju över sina gränser. Gud har inrättat stat, hem och kyrka, men den svenska regeringen tycks tro att den inte bara har rätt att styra staten utan även kyrkan och hemmet. Om jag bodde i Sverige hade jag definitivt övervägt att flytta utomlands.
Du måste spendera mycket tid med dina barn. Du måste spendera mer tid med dina barn än de spenderar tid i skolan. Så om barnen går i skolan måste man ta upp svåra ämnen relativt tidigt. Kanske måste jag börja tala om den kristna synen på sex och samlevnad redan när de går i första klass. Barnen måste höra förälderns syn på dessa frågor innan skolans syn förmedlas. Eftersom jag träffar mina barn så mycket känner jag att jag kan låta dem se på film och TV även om där finns budskap som är felaktiga. När barnen kollar på Disneyfilmer och någon utropar ”lyssna till ditt hjärta!” så suckar de och himlar med ögonen över det. Vi talar mycket om dessa frågor hemma, att filmerna förmedlar något helt annat än den kristna tron. Men vi kan gilla berättelserna utan att hålla med om livsfilosofin i dem. Liknande saker händer när barnen är iväg och tränar i sin löparklubb. De kommer tillbaka och frågar, ”varför pratar barn i min ålder om sådana här saker?”, så det är viktigt att ge sina barn en biblisk världsbild.
För att återvända till din fråga så tycker jag att det bästa vore hemskolning men jag förstår att det inte är möjligt. Eftersom även möjligheterna till att ha kristna skolor är så svår i Sverige skulle jag hellre låta barnen gå i en sekulär offentlig skola än i en skola som kallar sig kristen men där det inte får påverka undervisningen. Då blir skillnaderna mot det kristna alternativet tydligare.
Men det är en strid om tiden. Vi läser mycket högt för våra barn. C.S.Lewis böcker och Wingfeathersagan av Andrew Peterson. Böcker som ger möjlighet att tala om tron. Det är mycket viktigt att tala om hur andra människor tänker. Och då inte utifrån att attackera andras världsbild utan för att skapa medkänsla för dem. Även de som förföljer kyrkan och kristna tror själva att de är goda människor.
Finns det några aspekter av evangeliet som får större betydelse i en sekulär kontext?
Den frågan ställer sig många. För det första handlar det om identitet. Många idag finner sin identitet i sexualiteten, vilket kön man är attraherad av eller vilket kön man tillhör. Men jag försöker lära ut att man inte ska finna sin identitet i detta. Inte heller i sitt yrke och definitivt inte i sin hobby. Finn din identitet i dopet och Kristus: Identiteten finns i dina värderingar och ditt värde som människa, särskilt i Kristus. Många människor i Amerika lever enligt en ”normal-nihilism”, där folk i praktiken lever liv utan värde, det vill säga i så kallad nihilism, men där de inte inser det själva. De tror att det är normalt. De tror inte på absolut sanning så de tänker ”hey, jag gillar fotboll” och då handlar livet om fotboll. Eller anser de att livet handlar om golf eller fiske och det blir personens identitet och syfte. Om dessa människor samtidigt är kristna hoppas de att himlen ska vara en stor golfbana.
Lagens syfte är att avslöja att detta i grund och botten är meningslöst. Evangeliet säger att de har verkligt värde i livet: Att Jesus dött och uppstått för dem. Varje människa har ett stort värde, men värdet finns i Jesus Kristus. Att Jesus har helgat dem för ett syfte. Identiteten är att en kristen är Guds barn och att hon är en arvinge till det eviga livet. Detta ska man som kristen inte gömma undan.
För det andra: Rättfärdiggörelse genom tron. När det gäller liberalerna och social rättvisa-kämparna, så brinner de så starkt för rättvisa. Men de söker ju efter självrättfärdigheten, att känna att de är överlägsna andra människor. Även om mitt liv är meningslöst så har jag åtminstone detta meningsfulla syfte med mitt engagemang. Därför förföljer de idag de kristna. Liksom Paulus som stenade Stefanus, tror de att de gör det rätta. Lagen säger här att detta endast är självrättfärdighet. Men evangeliet säger att vi faktiskt är fria att älska andra människor. Vi behöver inte se ner på andra människor utan är fria att älska dem.
För det tredje: Förlåtelse. Många som lever efter den moderna sekulära filosofin lever utan förlåtelsen. Om du sagt något för 20 år sedan kan du förlora jobbet. Jag talade nyligen med en man som var gift med en kinesisk kvinna, en taoist som inte trodde på förlåtelse. När jag talade om förlåtelse grät han. Han längtade efter förlåtelsen. Han längtade efter att vara återlöst och leva i frid. En annan i vår församling var tidigare alkoholist – för honom var det något stort att han hade en ny identitet i vilken han var älskad och förlåten. 1 Kor 6:11 säger ”Sådana har några av er varit. Men ni har tvättats rena.” Detta att vi tidigare varit något är väldigt kraftfull i Seattle. Du kan vara någon utan att ha förtjänat det, det kan människor gråta över att höra. Ateisterna vill ha rättvisa och hämnd, men kristendomen handlar om förlåtelse.
När jag vittnar om min tro kan jag ofta frestas att kompromissa. Att jag inte riktigt vågar berätta om allt i tron, kanske för att behålla vänskap. Kan det finnas en risk att även pastorer mer säger vad människor vill höra än hela evangeliet?
Det finns alltid en frestelse att i första hand bevara vänskap och undvika förföljelse. Du behöver inte säga allt i varje konversation. Jesus berättade efter några år att, ”förresten mina kära lärjungar, jag kommer korsfästas och det kommer ni också!” Det var inte det första samtalet. Till exempel, om någon lever en homosexuell livsstil och de inte är kristna så är deras största problem inte homosexualitet, utan att de inte känner Jesus. Första målet måste då vara att låta dem få veta om Jesu förlåtelse. Jag vill komma till synden ganska snabbt, men vad bryr de sig om synden ifall de inte tror på Jesus?
I Sverige kräver biskopar att prästkandidater bland annat accepterar kvinnliga präster och att man är lojal med ordningen om samkönade äktenskap. Många är emot det men ingen vågar riktigt säga något. I en del konservativa kretsar säger man att man måste stanna i kyrkan så att missionsfältet inte förloras med många medlemmar och konfirmander och så vidare. Särskilt på landsbygden har den etablerade kyrkan en stark plats. Därför säger präster inte öppet vad de tycker och har också ibland dolt det när de ska bli präster.
Detta är inte bra. Lite surdeg syrar hela degen. Det kommer inte sluta väl. Om man kommer till den punkt där falsk lära accepteras och inte ifrågasätts öppet, så kan man inte förvänta sig Guds välsignelse. Det blir som i Gamla testamentet där folket öppet höll sig till Baal och där kung Jerobeam byggde två guldkalvar som han kallade för Israels Gud.
Jag tror inte riktigt på kompromiss när det gäller läran. I politiken kan man kompromissa i viss utsträckning men inte med tron. Luther gör en distinktion mellan tron och kärleken. Allra oftast i mötet med vår medmänniska behöver vi agera i kärlek. Kärlek kan alltid möta nästans preferenser. Men när det kommer till tron så viker den sig inte en tum. I en sådan situation kan man överväga att flytta någon annan stans eller starta någon ny församling. Men ska man gå till den kyrkan måste samvetet tvinga dig att aldrig vara tyst. Hela tiden protestera. Gör som Luther och bli utkastad i sådana fall.
Kan ett samvete göra att man håller tyst i en sådan situation?
Det är en intressant fråga men som pastor är det svart–vitt. Om din kyrka accepterar falsk lära måste du tala. Du får inte vara tyst. Profeten Hesekiel talar i tredje kapitlet om att den väktare som inte varnar själv är skyldig. En pastor måste tala, annars är han själv skyldig. Även som vanlig kristen måste jag göra samma sak. De får hantera mig på något sätt och kasta ut mig. Som lekman kan man fråga: Det är inte rätt att ordinera kvinnor i predikoämbetet, varför praktiserar vi ens kristendom om vi inte lyder Bibeln? Vilka är vi att uppfinna kristendom på nytt eller utveckla det efter våra egna önskemål? Om din trosuppfattning inte funnits under de första 1900 åren, varför skulle detta vara den heliga kristna tron? Om du fortsätter att gå i kyrkan måste du protestera mot det som är fel. Men kom ihåg att de första kristna träffades i hemmen.
Finns det ingen plats alls för att fortsätta i ett kyrkosamfund även om där finns falsk lära?
Det beror på. Kanske kommer pastorn till en församling där det har varit obiblisk lära under lång tid. Människor lever egentligen inte som kristna och tidigare pastorer har inte lärt rätt. Det är faktiskt inte helt ovanligt. Jag kan tycka att det är okej att verka i den församlingen om det finns en långsiktig plan att förändra. Man kan vara långsiktig för det går inte att förändra allt på en och samma gång. Låt säga att människor i en kyrka stödjer abort, homosexualitet eller annat. Jag kan tycka att det är okej om pastorn i en sådan situation säger att han har en tydlig plan att de närmsta tre-fyra åren förändra. Luther undervisade i två år innan han införde båda elementen i nattvarden. Innan dess hade den romerska-katolska kyrkan förbjudit lekfolket att ta emot vinet i nattvarden. Luther var en stark motståndare till detta men bytte inte praxis omedelbart. Han ville undervisa först.
Men den långsiktiga planen kan ju aldrig handla om att vänta i tystnad och se om tillfälle uppstår. Det tror jag inte på. Om jag träffade en sådan pastor skulle jag fråga: Så du anser att läran i kyrkan är fel, vad är din plan för att förändra? Hur ska vi kunna övertyga människor om vi inte har en plan? Och om det inte finns en plan så tror jag inte på tystnaden.
Har du någon avslutande hälsning till de kristna i Sverige som läser denna intervju?
Vänner, gläd er över att Jesus Kristus älskar oss. Han lovade att inget ska kunna rycka oss ur hans hand. Han lovade att vara med oss alla dagar intill tidens slut. Han kommer att segra. Fadern kommer att lägga alla fiender under hans fötter. Vi behöver inte vänta och se om vi vinner. Vi har vunnit, vi vinner och vi kommer att vinna. Inte ens helvetets portar kan segra mot Hans kyrka och Hans rena lära. När livet känns som Skärtorsdagen eller Långfredagen lyfter vi upp våra huvuden och ler eftersom vi vet att Påsken kommer. Nu lever vi under korset. Vi lever i glädjen över att känna Hans kors och vi lever till och med i glädjen över att bära våra egna kors. Det är gott att veta att jag har bröder och systrar i Kristus i Sverige. Jag ser fram emot att träffa er alla vid den stora bröllopsfesten i himlen, tillsammans med Abraham, Isak och Jakob i Guds rike. Gud välsigne er! •