Anders Chydenius – en vägvisare för 2000-talets kyrka

Det hör inte till vanligheten att präster från det svenska 1700-talet nämns med gillande i svenska press; i vart fall denna tidning undantaget. Men en sådan präst som inte bara nämns med gillande utan också hyllas är Anders Chydenius. Han framhålls idag av ledande debattörer som Johan ­Norberg och Mattias Svensson som en förebild för vår tids liberaler. 

Chydenius föddes 1729 i Sotkamo i ­Kajanaland, i nuvarande Finland, prästvigdes 1754 och blev teol. doktor i ­Uppsala 6 juni 1779. Han var från 1770 fram till sin död i februari 1803 kyrko­herde i ­Gamlakarleby i Österbotten. I sin samtid var han känd både som en bibeltrogen präst, en innovativ bonde och riksdagsman. Utanför liberala politiska kretsar är ­Chydenius i det närmaste okänd i Sverige även om han haft mycket stort inflytande över vår historia. Det finns anledning för vår kyrka att ta fasta på arvet från Anders Chydenius och reflektera över om det hos honom finns tankar som kan hjälpa oss i mötet mellan bibeltroget kyrkoliv och ett senmodernt samhälle. Kanske kan han rentav vara en vägvisare för 2000-talets lutherdom i en allt brokigare samtid? 

Anders Chydenius gärning – präst, bonde, vetenskapsman och politiker

Chydenius kom från en gedigen prästsläkt. Han var son, sonson och dotterson till kyrko­herdar och härstammade på sin mammas sida från köpmanssläkter i Stockholm och Åbo. Efter sin far ärvde han en ansenlig förmögenhet och efter sin svärfar ett omfattande bibliotek med över 800 titlar. Med rätta kan man säga att han tillhörde det svenska österlandets prästaristokrati. På samma sätt som många samtida universalgenier visade han både intresse och fallenhet för flera olika discipliner. Han disputerade för magistergraden vid både Åbo och Uppsala universitet på uppsatser om så exotiska ämnen som navigation och amerikanska näverbåtar. Enligt muntlig tradition, som får betraktas som tillförlitlig, försökte han som präst med sådan ihärdighet förmå bönderna att tillsammans med honom förfärdiga sådana båtar att han fick epitetet ”Näver-Anti”. Med samma iver genomdrev han, vid sin först tjänstgöring som prästvigd vid en kapellförsamling under Gamla Karleby (1761), ett framgångsrikt arbete för koppympning till bekämpandet av smittkoppor.

Som bonde var han omvittnat skicklig och nydanande och presenterade skrifter med stark praktisk prägel, såsom Om bästa sättet att uppodla mosslupna ängar (1763) och Om kärrors förbättring (1764).

Från 1765 var Chydenius representant för prästeståndet vid flera svenska riksdagar både under frihetstiden och Gustav III:s restaurerade envälde. Under dessa riksdagar var han med om införandet av Gustav III:s toleransedikt och den svenska tryckfrihetsförordningen. Socialt drevs han av en stark solidaritet med tjänstefolkets dåliga villkor och stora ofrihet. På detta sätt kan man uppfatta honom som en mycket progressiv riksdagsman. 

Vid sidan av detta uppbars han av ett starkt vetenskapligt intresse. Som vetenskapsman är han idag mest känd för sin nationalekonomiska skrift Den nationnale winsten (1765), som avhandlar ekonomisk liberalism och den sociala nyttan av denna och skadan av sin tids ekonomiska ofrihet. I boken presenterar Chydenius en nationalekonomisk teori som påminner om Adam Smiths ”den osynliga handen”, en teori som Smith först beskrev i Nationernas välstånd (1776). Om Chydenius bok blivit översatt och spridd hade han mycket väl kunnat ta Adam Smiths plats i historieböckerna. 

Så långt förefaller Chydenius kanske för samtiden som arketypen för en 1700-tals präst under neologiskt inflytande. Men studerar man Chydenius kyrkliga läggning närmare kommer sådana fördomar på skam. I sin postilla och andra efterlämnade texter framträder han inte bara som bibeltrogen och renlärig predikant, mer specifikt framträder en bild av en präst som blandade samma ortodoxa teologi och pietistiska nit som återfinns hos den svenska gammalkyrkligheten. Som kyrkoherde var han dessutom tämligen sträng och mätte ut straff för ­nattlöperi, ohörsamhet mot mässplikten och försummelser vid husförhör. Som själavårdare var han tvärtom tålmodig, ömsint och resonerande.

För våra samtida liberala debattörer kan denna blandning av förhållningssätt verka motsägelsefull. Men det säger sannolikt mer om dem än om Anders Chydenius. Som det anförts om honom:

”Sammanhanget var otvivelaktigt i stället det, att den ekonomiska liberalismens statsuppfattning, som en gång har karakteriserats med uttrycket: anarkien plus poliskonstapeln, dvs. oreglerad ekonomisk verksamhet inom en fast byggd rättsordning, hos denne sin prästerlige apostel hade fått poliskonstapeln tillökad med kyrkan; gudsfruktan lika väl som rättssäkerheten måste enligt hans uppfattning båda vara säkerställda i ett samhälle, som skulle kunna vara fritt. Säkerligen medverkade det också till Chydenius teologiska orientering, att tvivel på alla områden var honom främmande.”

Anders Chydenius teologi

Det skulle vara osant att säga att Anders Chydenius skiljer sig radikalt från sin samtid när det kom till hans teologi. Svenska litteratursällskapet i Finland har gett ut samtliga skrifter som han lämnat efter sig i fem band som man också kan ta del av på deras hemsida. I det femte bandet som bland annat innehåller hans teologiska produktion kan man bland annat läsa hans vinnande bidrag till en skriftlig predikotävlan arrangerad av Theologico-homiletiska sällskapet i Uppsala. För tävlingen skrev Chydenius sammanlagt tre långa predikningar över den apostoliska trosbekännelsen. 

Rent teologiskt är det tydligt att han närmast tillhörde den tradition som stod Johan Jakob Rambach, Johan Möller och Erik Pontoppidan nära. I ett brev skrivet till sin systerson Jacob Tengström, ställde ­Chydenius fram Erik Pontoppidan som ett ideal. ­Pontoppidan var biskop i Bergen, välkänd för sina herdabrev och sin pastoralteologiska handbok Collegium Pastorale Practicum (1757) som handlade om det rätta förvaltandet av det heliga predikoämbetet. Ett verk som Chydenius flitigt citerade. Långt senare skulle Jacob Tengström bli Finlands första ärkebiskop. 

Predikningarna är på sitt sätt tidstypiska, men välbekanta till sin form; sprungna ur samma källa som den schartauanska. Men det är inte bara formen som är välbekant, också deras självprövande och själavårdande anslag känns igen och har tillämpningarna med en klar tredelning med särskilda tilltal till säkra syndare, uppväckta syndare och de ”trogna”. Av särskild betydelse kan vara att framhålla hur han (likt Schartau) hamnade i skotthålet för angrepp från herrnhutare för sin pastoralpraxis. I skriftväxling med den herrnhutiske centralgestalten i ­Gamlakarleby Anna Kristina Silahka framhöll han mot hennes syn på nådens ordning sin egen bekännelse. 1) Människan är av naturen Guds fiende och död i sina synder men kan genom lagens förkunnelse lära känna sitt tillstånd och behov av nåd. 2) Genom förkunnelsen av evangeliet kan hon lära känna Jesu kärlek och sättet att finna nåd. 3) När syndaren tar emot sin frälsare får hon del av försoningen, blir löst från synden och förklarad rättfärdig inför Gud. Chydenius stannade inte där utan betonade vikten av en daglig bättring och helgelse utifrån lagens tredje bruk. Det är därför en prästs uppdrag att fortsätta att predika lagen som Jesus själv gjorde, så att människan dels får tydlig vägledning, dels får syn på sina egna synder. Han menade att det är sant att kärnan i salighetsläran består i att man förkunnar läran om syndarnas rättfärdiggörelse genom tron. Men Guds barn behöver inte bara en förkunnelse av evangeliet utan också en uppmuntran till ett heligt liv. 

Någon anhängare av neologi var han bestämt inte. I sina, i riksdagen framförda, kommentarer över 1767 års provpsalmbok framhöll Chydenius bland annat att även om flera av psalmerna var ”rätt vackra” fanns det flera som helt eller delvis borde strykas. Rimslut, stavelser i ordning och ren lära var inte tillräckligt. Psalmerna skulle vara ”rika på tankar och fulla med eld och anda” så att de kunde väcka kyrkan. Den själlösa vanan skulle ruckas så att försoningsläran fick bli central för kyrkans sånger. Chydenius varnade samtidigt för socinianismen, en unitarisk riktning som starkt ifrågasatte läran om treenigheten och försoningen. Socinianismen omfattade en människosyn med pelagianska drag, där betydelsen av goda gärningar betonades och arvsynden förnekades. Den framhöll människans fria vilja och möjlighet att lyda Gud. Chydenius angelägenhet var helt klart att angripa de neologiska tendenser som han såg i kyrkans reformarbete. 

Hans specifika kyrkopolitiska åsikter inkluderade en djupgående kritik av sekulariseringen av prästämbetet. Han insisterade på att ingen borde få tillträde till ämbetet genom politiskt inflytande eller förmåner av något slag, då detta endast skulle leda till att opassande individer trädde in i prästerskapet och fördärvade kyrkan. Chydenius gick så långt att han ifrågasatte den enväldige ­Gustav III:s rätt enligt 1772 års regeringsform att ensam bestämma över att ”göra Nåd, återställa Ära, Liv och Gods”, vilket innebar rätten att utnämna sina egna favoriter till kyrkoherdar. Detta stod i strid med Chydenius uppfattning om kyrkorätt. Han ansåg att kyrkoherdar borde utnämnas baserat på deras kompetens och hur de bidrog till kyrkans väl, inte av politiska skäl. Om detta inte följdes menade han att lagstiftningen behövde ändras.

Anders Chydenius och yttrandefriheten

Som riksdagsman var Chydenius en stor förespråkare för tryck- och yttrandefrihet.
I riksdagsprotokollen och i hans verksamhet som skriftställare blir hans tankar på flera områden särskilt tydliga.

Riksdagen höll på att medverka i skapandet av Sveriges äldsta och fortfarande gällande grundlag, Tryckfrihetsförordningen. ­Chydenius argumenterade för att yttrandefrihet och tryckfrihet är två oupplösligt sammanlänkade principer. Redan vid ett möte i december 1775 fungerade Chydenius som sekreterare för kommittén. I mars 1776 var kommittén redo att avskaffa censuren. Adeln försökte motarbeta förslaget, men med stöd från de övriga tre stånden lyckades ­Chydenius driva igenom den historiska lagen. Tretton år innan den franska revolutionen betonade Chydenius att alla är lika inför lagen och att varken staten eller andra myndigheter får begränsa yttrandefriheten. En öppen debatt krävde att alla offentliga handlingar, inklusive riksdagsprotokoll, var tillgängliga för allmänheten. Detta blev verklighet då och är det fortfarande idag.

För Chydenius var det inte något i strid med hans bekännelse. Tvärtom, det var hans övertygelse att yttrandefrihet och tryckfrihet skulle leda till fördjupad bibeltro och väckelse. Chydenius menade att sanningen alltid skulle vinna om det fria ordet fick göras gällande. Och visst fick Chydenius rätt i detta. I takt med att grundläggande friheter som mötesfrihet, yttrandefrihet och tryckfrihet blev allmänt gällande kunde den kyrkliga väckelsen flamma upp. Ska man klandra vår svenska kyrka för något är det att man inte i tillräcklig mån försökt utnyttja tryck-, yttrande- och mötesfrihet för att vägleda väckelsens uttryck sedan Chydenius tid, och att kyrkan behållit sin vilja till att missbruka den andliga makten genom censur och förbud.

Stöd torde Chydenius ha haft i vissa (men inte alla) tankar hos Luther. 1542 såg Luther till att ge ut och sprida Koranen. Men anledningen var inte den man kunnat tro. I sitt förord skrev han bland annat följande.

”Därför […] har jag också börjat motbevisa Muhammads fördärvliga övertygelser, och jag kommer att fortsätta göra det mer utförligt. Men för att kunna göra detta är det också användbart att noggrant studera Muhammads skrifter själva. Därför har jag velat få en inblick i en fullständig text av Koranen. Jag tvivlar inte på att ju fler fromma och lärde personer läser dessa skrifter, desto mer kommer felen och Muhammads namn att motbevisas. Precis som dårskapen […] så kommer när Muhammads bok har blivit offentliggjord och noggrant undersökt i alla dess delar, alla fromma personer lättare förstå djävulens vansinne och bedrägeri och lättare kunna motbevisa dem. Detta är anledningen som har fått mig att önska att publicera denna bok.”

Följer vi Chydenius och Luther i tankens spår är det alltså inte risken för villolära i tal och skrift som är det verkliga hotet mot sanningen. Då skulle den saken bekämpas genom censur. Det är tvärtom risken att sanningen inte görs känd och igenkänd genom censuren som är den stora risken. Men om en verkligt fri debatt fick föras skulle sanningen kunna skiljas från osanning. Detta med tillägget att Chydenius knappast tyckte att ­Luthers polemiska anslag var eftersträvansvärt.

Anders Chydenius och den sociala rättvisan

Nästa sak som ska aktualiseras i denna artikel är Chydenius sociala patos. Denna var originell så att han talade mot sina egna materiella intressen. I skriften Tankar om husbönders och tienstehions naturliga rätt (1778) skriver han själv:

”Jag kan ej härutinnan tala för eget interesse, ty jag är själv årligen behövande av 12 eller 13 lagstadda tjänstehjon och borde därför snarare sjunga utur samma pipa med en stor del andra husbönder.” 

Ofriheten för tjänstefolk var omfattande. Inte bara var man bunden till sin herre och förhindrad att lämna vederbörande annat än vid specifika tidpunkter. Därtill kom rätten att utsätta tjänstefolken för husaga eller att spärra in dem i tukthus. Inte ens lönen kunde man förhandla. För vår tid framträder snarast bilden av en livegenskap än ett anställningsförhållande.

Chydenius synsätt var inte bara en relativt förmögen mans medlidande med de mindre bemedlade. Tvärtom var det en konsekvens av hans kristna människosyn. Det är från naturrätten han härleder kraven på social rättvisa. För honom spelade det också roll att han såg ofriheten som ovärdig och ett hinder för den sanna kristendomens spridande bland tjänstefolket. Ja i själva verket var ofriheten som ledde tjänstefolk i landsflykt ett hot mot gudsfruktan som behövde bekämpas.

Anders Chydenius och religionsfrihet 

Till sist ska Chydenius uppfattning kring religionsfriheten beröras. Sedan Chydenius uppfattning i yttrande- och tryckfrihetsfrågor blivit allmän lag gick han vidare med en annan hjärtefråga för honom; religionsfriheten. Denna lyfte han under riksdagen åren 1778–1779 när det gällde religionsfriheten. Denna åtgärd välkomnades inte av prästeståndet. I försvaret av sitt förslag framhöll han bland annat följande mening. 

”Rörd av mina medmänniskors olyckor och öm om min fosterbygds tillväxt och styrka, har jag yttrat mina tankar […] De fördomar, att genom samvetstvång och förföljelser söka utrota villomeningar äro, Gudi lov, längesedan skingrade.” 

Med detta avser inte Chydenius fördragsamhet med villoläror i kyrkan, utan i samhället. Chydenius ansåg inte att religionsfriheten skulle föra med sig någon risk för den rena evangeliska tron. I debatten anförde han flera exempel som skulle verka lugnande: ”Icke är Danmark judiskt, fast detta osälla folket där lever i fred och besöker sina synagogor offentligen.” 

Efter att Chydenius hade läst upp sin promemoria för riksdagen utbrast kung ­Gustav III ”Nog är jag dock något dristig, men jag hade aldrig vågat, det Chydenius vågade”. Två år senare utfärdade kungen sin religionsfrihetsförordning som följde ­Chydenius förslag. Därmed gavs frihet för mosaiska bekännare att bosätta sig i Sverige. Något som han i icke ringa grad har fått äran för.

Det speciella för Chydenius är inte ­fördragsamhet med villolära utan hans insikt att det är med mildhet, tålamod, upplysning och en saktmodig undervisning som man kan omvända människor. Ett exempel på hur Chydenius tänkte att sanningen skulle segra framträder i skriftväxlingen med Anna Kristina Silahka som han inte bannar utan milt tillrättavisar, undervisar och förmanar. Därmed visade han sig själv följa den linje han själv betonat i sin politiska gärning. Om inte sanningen togs emot i stillhet skulle den inte tas emot med tvång.

Vad kan Anders Chydenius lära oss i vår tid?

Det Sverige som Anders Chydenius levde i var väsentligt annorlunda än det Sverige som vi lever i idag. Men också under Anders Chydenius livstid genomgick Sverige stora omvälvningar som inte minst kyrkoherren själv var med att driva igenom. Även om vi inte känner igen oss i hans tid kan man fråga sig: känner vi igen vår tid? 

De senaste 40 åren har vårt land och vår kyrka genomgått dramatiska förändringar. Det är inte konstigt att kyrkan och de kristna inte själva hänger med i svängarna. Inte minst gäller detta vår självbild och hur vi uppfattar sådant som vi tidigare uppfattat som politiska, kulturella och religiösa självklarheter. Vi har lämnat den politiska och kulturell monokulturen med en statskyrka som alla självklart tillhörde men få tog på allvar. Den tekniska utvecklingen har tydligt brutit ner den gemensamma kulturella verkligheten. Den stora invandringen och EU-inträdet har gjort oss till ett land präglat av stor etnisk, kulturell och religiös mångfald. Det har lett till stora politiska omvälvningar där konsensus förvänts i mycket starka motsättningar. De senaste tio åren har den långa marschen mot mitten förbytts i tydlig ideologisk konfrontation och splittring. Tydligare blir knappast förändringarna än när man tittar på bilder från ­Sverigedemokraternas första demonstrationer där skinheads med nazistiska attribut figurerar och föreställer sig hur detta parti reformerats och vunnit sådant inflytande att det numera har en ­dominerande ställning i den regeringskonstellation som styr vårt land.

I den uppväxande generationen märks denna snabba förändring mycket tydligt. I samband med det statligt organiserade skolvalet, vid senast riksdagsvalet, framträdde en tydlig långsiktig trend. Om gymnasisterna fått välja skulle de konservativa och nationalistiska partierna kunna bilda en stark majoritetsregering med en svag socialistisk och närmast utraderad liberal opposition. I den så kallade Generationsrapporten som varje år sammanställer och analyserar attityder hos ungdomar kunde man läsa att 20 procent av unga killar tar avstånd från påståendet ”Demokrati är i alla lägen det bästa systemet för att styra ett samhälle”. I SOM-undersökningen från Göteborgs universitet kunde man 2022 notera att andelen som menade att samhället skulle präglas av kristna värderingar ökat till 20 procent. Under 2023 ­framfördes krav på hädelselagar efter en våg av offentliga koranbränningar. Den före detta ­statskyrkan har knappt hunnit komma ur sitt yrvakna tillstånd som förhånad statskyrka och nu måste helt nya frågor besvaras i mötet med överheten, det uppväxande släktet och samtiden.

En bibeltrogen samhällssyn

Sverige idag är ett mycket annorlunda land, och på vissa sätt skiljer sig vår situation minst lika mycket från förhållandena i början av 1990-talet som från början av 1790-talet. Men detta konstaterande räcker knappast för att argumentera för att Anders Chydenius inte har något att lära oss och den evangelisk-lutherska kyrkan om hur vi ska se på samhället idag. Med de förändringar som skett är det inte konstigt att kyrkans samhällssyn kan upplevas hopplöst för­legad. Men var ska man då leta för att börja en sådan reflektion? 

För den som söker ett evangeliskt-lutherskt perspektiv på vår samtid eller en sammanhållen samhällssyn får man säga att det är skralt i våra bekännelseskrifter. De utgår från en situation där överheten är bestämd till en furste eller ett fast traditionellt styrelseskick. Den lutherska samhällssynen som den traditionellt har presenterats i hustavlan och i treståndsläran är visserligen god och nyttig men svarar knappast fullt ut på alla vår samtids utmaningar. Luther skriver exempelvis själv i stora katekesens förklaring till fjärde budet: 

”Till detta bud hör också ytterligare att tala om allt slags lydnad mot överhetspersoner, som hava att befalla och styra […] Ty när en fader icke förmår ensam uppfostra sitt barn, så tager han till hjälp en skolmästare […] går han hädan, så överlämnar han herraväldet och myndigheten åt andra, som därtill förordnas.”

Detta ger emellertid föga ledning för vår samtid. Lydnad mot en överhet och fullständig underordning under denna kräver ju en återgång till ett närmast förmodernt ­samhälle. Många av vår samtids utmaningar som religiös pluralitet, socialt och ekonomiskt ­utanförskap och yttrandefrihetens gränser kan svårligen besvaras av de evangeliska furstarnas bekännelse inför Karl V. Guds ord förbliver emellertid evinnerligen och svaren på hur vi ska förhålla oss till vår samtids frågor finns naturligtvis där. Embryona till dessa frågor började formuleras under Anders Chydenius livstid – därmed kan självklart också hans gärning ge oss trådar för den fortsatta reflektionen över vår samtid.

I grunden handlar det om skapelsetro och synen på människan och dess okränkbara värde och värdighet. Det är tankar som aldrig hade kunnat formuleras och än mindre drivas av andra än Anders Chydenius och hans samtida kristna. Det var den sortens tankar som under 1800-talet gjorde att den transatlantiska slavhandeln utplånades av det brittiska imperiet. Tolerans för oliktänkande och stort mått av mänsklig och ekonomisk frihet kan förenas med solidaritet med de utsatta och ett starkt försvar av rättsstaten. Det kristna livet kan fortgå i ett samhälle där den kristna kulturen inte är ensam om att kontrollera det offentliga samtalet. Tillsammans med försvaret för ett ödmjukt men tydligt och bibeltroget kyrkoliv, kan detta vara mönster för en evangelisk-luthersk samhällssyn för varje tid. För gudsfruktan likaväl som rättssäkerheten måste båda vara säkerställda i ett samhälle, som skulle kunna vara fritt. •

Den väsentliga källan till denna artikel är Anders Chydenius stiftelses hemsida (https://anders.chydenius.fi/sv) där åtskilligt mer finns att läsa om denne sällsamme präst, tänkare och statsman och hans samlade skrifter finns där utgivna och kommenterade av experter.