Avslöjad! Beroende på situation kan ett avslöjande ge olika associationer. I dagens språkbruk ofta inte ett positivt. Om Janne Josefsson står på andra sidan dörren, vem vill då bli avslöjad?
Men på Kristi förklarings dag handlar det just om ett avslöjande, men ett gudomligt sådant. Det grekiska ordet ”apokalypsis” betyder just dra slöjan av, uppenbara. Det avslöjande som sker när Den Helige Ande drar bort slöjan från våra hjärtan och vi ser vem Jesus Kristus verkligen är. Det avslöjande som sker i varje kristen genom dopet och tron. Att få se Jesus och Jesus allena, det är allt vi behöver. Som Schartau säger i sin välkända och mäktiga predikan (som Giertz använder i Stengrunden) på just Kristi förklaringsdag med titeln, Jesus allena: ”Det är saligt när en troende själ i Ordet ser efter Jesus allena. Jesus är Ordets medelpunkt och huvudsak.”
Jesus tar med sig kärntruppen apostlar upp på ”ett högt berg”. Det finns några berg som pekas ut i Israel som berget där det hände till exempel Tabor. Hermon (ca 3000 över havet) långt upp i norr är kanske det troligare alternativet. För inte länge sedan hittade man också en kyrkoruin där på Hermons topp, på detta svårtillgängliga ställe. Så är det ju med Guds Ord, det är skrivet i sten i Israels land och på Bibelns blad. Oavsett vilket berg det var är det vad som hände där som är det intressanta.
S:t Petrus och de andra glömde de aldrig denna händelse. Petrus skriver i sitt andra brev:
”Det var inga utstuderade myter vi följde när vi förkunnade vår Herre Jesu Kristi makt och ankomst för er, utan vi var ögonvittnen till hans majestät. Han fick ära och härlighet från Gud Fadern när rösten kom till honom från den majestätiska Härligheten: ’Han är min Son, min Älskade.
I honom har jag min glädje.’ Den rösten hörde vi själva från himlen när vi var med honom på det heliga berget.” (2 Pet 1:16-18)
Och Johannes fyller i ”och vi såg hans härlighet, den härlighet som den Enfödde har från Fadern. Och han var full av nåd och sanning” (Joh 1:14).
Så är det ju i våra liv att de händelser och erfarenheter som är av stor betydelse. De sätter sig i själen, på gott och ont. Dessa män, som sedan blir den apostoliska grunden för Kristi kyrka, och skriver klart den heliga Skrift vägledda och inspirerade av Den Helige Ande, är inget undantag. De glömde aldrig.
Så sker ett kärt återseende. ”Elia och Moses” är där. ”Hade ni trott Mose så skulle ni tro på mig, för det är om mig han har skrivit.” (Joh 5:46) Så säger Herren, och han hade mött Mose och Elia många gånger förr under Gamla testamentets frälsningshistoria. Det är Kristus som talar med Mose från törnbusken, han är härligheten som Mose får se på ryggen, och hela händelsen vid Sinai berg när Mose är med Herren och får Lagtavlorna är en Gammaltestamentlig bakgrund till vad som sker där den dagen på förklaringsberget.
Men Jesus förblir inte i härligheten på berget. Han gick med sina apostlar ner från berget, mot lidandet och korset, och han går med oss i på vår vandring.
Petrus ville stanna kvar, ”det är gott att vi är här”. Bibel 2000 översättning är lite vagare, ”bra”. Men Petrus talar ”paradisiska” här. Samma ord har vi i den grekiska översättningen av Gamla Testamentet, när Mose rapporterar om Skapelsen, och på svenska framgår ju poängen klart och tydligt: ”Och Gud såg att det var gott.” Och efter människans skapelse mycket gott! Petrus vill inte gå ner, och det förstår vi.
Petrus, mannen med de starka känslorna vill hålla kvar ögonblicket. Här är gott att vara. Vi ser att frestelsen lurade även här. Inte ens på förklaringsberget var den frånvarande.
Frestelsen att glömma de andra. Glömma de andra lärjungarna, glömma alla människor i nöd och i främlingskap från Gud. Tänk om Jesus gjort som han sade och stannat kvar? Hur skulle det då gått för dig och mig? Det var ju för att frälsa oss förtappade syndare som han kom!
Om inte Kristus återvänt från berget ner till oss människor, om han inte gått till Jerusalem? Jo, inget kors, ingen försoning och på tredje dagen ingen uppståndelse. Men uppståndelse blev det …
När allt lägger sig ser de ingen utan endast Jesus. ”Jesus allena.” (1917 övers.)
Det är huvudsaken för en bekännande kristen. Med detta står och faller det kristna livet. Lärjungar kan falla bort från Herren, ur dopets nåd, till förtappelse, men då är det vi som lämnar, inte Jesus. Han är kvar när alla jordiska stöd faller. Han är kvar när människor försvinner. Han är kvar när frestelserna och Den Ondes attacker är legio. Han är kvar när sorgen och tårarna gör blicken grumlig. Han är kvar när vi jublar i obeskrivlig glädje över att vi har en Frälsare och ett himmelskt arv. Jublar över den oförställda bibelglädjen och Ordets sanning i alla delar. Jublar över sakramenten. Jublar över att få tillhöra Kristi kyrka.
Han är kvar när vi läggs i graven i väntan på kroppens uppståndelse och hans återkomst och vi får vara ”hemma hos Herren” (2 Kor 5:8).
Huvudsaken är att hålla fast vid Jesus och vandra i hans sällskap.
Hur det än växlar i livet så har vi Jesus allena, det är huvudsaken. Då behöver vi inget mer. Då får vi också en dag tala som Petrus, med himmelsk dialekt och säga ”Herre, det är gott för oss att vara här” (Matt 17:4). Då får vi se ansikte mot ansikte.
”När de då lyfte upp sina ögon, sågo de ingen utom Jesus allena.” (Matt 17:8, 1917 övers.) •