”Gräs torkar bort, blomster vissnar, men vår Guds ord förblir i evighet.”
Sommaren går nu mot sitt slut på ett mycket påtagligt sätt. Skörden är bärgad, sommarloven slut och semestern är slut. Vi går in i en ny tid och måste förhålla oss till det på olika sätt. På samma sätt förändras våra liv ständigt genom åldrande och erfarenheter. Varje tid har sin egen logik som vi måste förhålla oss till. Inom samhällslivet gjorde den progressive kanadensiska premiärministern Justin Trudeau tiden självt till ett argument när han försvarade sammansättningen av sin nya regering med orden: ”Because it’s 2015” (eftersom det är 2015). Ett sådant uttryck blir minst sagt snart daterat även om det upprepas om aldrig så många årtal.
För kyrkans del går också tiden och märks mycket påtagligt. och samtidigt tillhör kyrkan evigheten som är oföränderlig. Här på jorden finns den kämpande kyrkan och i evigheten den segrande kyrkan. Det betyder att kyrkans liv på jorden måste förhålla sig till tiden och till evigheten. I det sammanhanget finns det anledning att stanna upp inför tre viktiga lärdomar som kyrkan gör gott i att ta vara på.
Om kyrkan ska bestå måste allting förändras
I Hebreerbrevet står det att ”Jesus Kristus är densamme igår idag och i evighet”. Han förblir densamme men samtiden förändras ständigt. För oss kristna känner vi till detta väldigt väl som en sanning i den andliga kampen. Vi kan inte stå stilla i vår andliga kamp. Vi måste förändras efter Guds vilja, annars finns det ingen framtid för oss. Vi människor är också ständigt i förändring, antingen befinner vi oss i en deformation eller en reformation. Vi förändras i lära och liv; till det bättre eller det sämre. Samtidigt som tiden förändras står evigheten kvar.
Men det betyder också att om Guds ord förblir på den plats det alltid har varit så kommer kyrkans sätt att agera och tala behöva möta samtidens förändring. Faktum är att förändringen kommer oavsett om man vill det eller inte. För om vi försöker (och lyckas) konservera kyrkans liv kommer man förflyttas i jämförelse med samtidens utveckling. Man kan försöka stanna på vägen, men samtidens tåg kommer fortsätta rulla.
Vill vi vara trogna mot Gud och hans ord måste kyrkans liv därför ständigt anpassas till sina former, sitt tilltal, sina metoder och de platser där vi träder upp i tid och otid för att vittna om evangelium. Detta är särskilt sant när det gäller organisationer och traditioner inom kyrkan. Dessa har inget egenvärde om de inte vittnar om Jesus och måste ständigt vara beredda att förändras och omprövas med tiden. Men, den enda grund för att pröva förändringar mot är Guds ord som förblir den enda regel för kyrkans liv som bryter gränsen mellan tid och evighet. Många är det som bara har försökt stoppa klockan, ännu har ingen lyckats. Ska kyrkan bestå måste därför allting förändras.
Öppenhet och tydlighet är inte motsatser
Kyrkan har under århundraden kämpat med frågan om öppenhet och tydlighet. Hur tillvänd mot samtiden och hur principfast ska man vara. Detta har i mångt varit en källa till kyrkans bekymmer. När tiden förändras möter kyrkan ständigt nya företeelser och människor. Människor med olika erfarenheter av sorger, glädje, synd och nåd. Det är ofta en svår balansgång att vara öppen eller tydlig i mötet med människorna. Eftersom vi alla är i förändring innebär det också att vi ständigt måste omvärdera vårt bemötande av människorna och anpassa det efter dem och deras situation. Ett föredöme i detta är hur vår Herre Jesus Kristus mötte människorna. Tydliga kontraster uppstår i hans bemötande av kvinnan vid Sykars brunn och mötet med Nikodemus. Hans budskap är detsamma, men hans bemötande vitt skilt. Syftet är tydlighet, men det är ett öppet möte där han förkunnar evangelium. Ett annat exempel är Paulus som visar hur han anpassar sitt sätt att vittna efter mottagarna till hans budskap. Hans tal på Areopagen är inte likt den förkunnelse som sker i synagogan. Han skriver själv:
”För judarna har jag blivit som en jude för att vinna judar. För dem som är under lagen har jag blivit som de som är under lagen, fast jag själv inte är under lagen, för att vinna dem som är under lagen. För dem som är utan lag har jag blivit som en utan lag för att vinna dem som är utan lag, fast jag själv inte är utan Guds lag utan lyder under Kristi lag. För de svaga har jag blivit svag för att vinna de svaga. För alla har jag blivit allt, för att i alla fall frälsa några. Allt gör jag för evangeliet, för att även själv få del av det.”
Menar jag att Paulus gjorde avkall på läran? Nej, visst inte och det ska inte heller vi göra. Vi måste vara öppna för samtiden och samtidens människor och samtidigt drivna av den tydlighet som finns i Gud uppenbarade kärlek.
Det bästa får inte bli det godas fiende
De två inledande lärdomarna som vi nu har tagit upp är inte lätta att omsätta i praktiken. När man försöker tillämpa dem kommer man ofta att misslyckas och inse att man borde gjort på ett annat sätt. Det hör till sakens natur. Det finns också gott om personer som kommer ha starka åsikter om allt kyrkan och dess företrädare gör. Ibland som råd – ofta som kritik. Allt som oftast motsäger de dessutom varandra. Skulle man tagit varje sådant råd så skulle man inte få något gjort alls! Man när man trotsar alla kritiska röster inser man ofta att någon eller många av dem faktiskt hade rätt. Det vi gjort hade kunnat göras bättre eller annorlunda. För att illustrera med de angivna lärdomarna ovan: vi hade kunnat förändras på ett sätt som var bättre och vi hade kunnat vara både öppnare och tydligare i mötet med medmänniskorna och samtiden. Men det finns bara ett sätt att upptäcka detta: genom att ta risken att lyckas eller misslyckas. Sedan får vi anpassa oss efter erfarenheterna och ständigt förändras. I annat fall blir idén om det bästa alltid det godas fiende. Om vi ingenting gör så kommer ingenting bestå.
Det är den utmaningen som ligger för varje person som lever i kyrkan, för dem själva. Man måste våga misslyckas om man ska lyckas. Det gäller för alla som vill ta ansvar i samhället och det gäller dem som har uppgiften att rå kyrkans liv i tiden. •