Om någon inte erkänner detta

Så här lyder Paulus undervisning i 1 Korinthierbrevet 14:36-38:

”Var det kanske från er som Guds ord gick ut? Eller var det bara till er det kom? Om någon anser sig vara profet eller andlig, ska han inse att det jag skriver till er är Herrens bud. Om någon inte erkänner detta, är han själv inte erkänd.” (Folk­bibelns övers.)

Anledningen till att han tar upp detta är att han i versarna precis innan (v. 33-35) måste tillrättavisa församlingen i Korinth för att de låter kvinnorna undervisa i gudstjänsten.¹

Frågeställning

Utifrån 1 Kor 14:36-38 finns det fyra svårigheter vi måste utreda om vi ska kunna förstå vad det är som Paulus vill säga:

1. När Paulus använder orden ”profet eller andlig”, vilka syftar han på?

2. Vad syftar han på med orden ”Herrens bud” – ”det jag skriver till er är Herrens bud”? Syftar han på ett specifikt ord från Jesus själv angående kvinnors undervisning i gudstjänsten, ett ord som inte är nedtecknat i evangelierna? Eller menar han att allt det han skriver är detsamma som om Herren själv befallde det?

3. Vad vill han ha sagt med att någon ”inte är erkänd” – ”om någon inte erkänner detta, är han själv inte erkänd”? Menar han att man inte är kristen överhuvudtaget, alltså inte erkänd av Gud; eller menar han att man inte är erkänd som ”andlig och profet”, det vill säga som ledare i församlingen?

4. Är det Gud som inte erkänner eller är det den kristna gemenskapen som inte erkänner?

Slutligen kommer vi som överkurs titta på problemet med en grundtextvariant som finns för detta bibelord.

Problem i Korinth

Jag ska börja med att lyfta fram vad som verkar vara ett problem hos församlingen i Korinth, nämligen att de i församlingen försökte ändra etablerade och skapelsegivna könsroller i gudstjänst- och församlingsliv.

Detta kan vi se utifrån två avsnitt av brevet:

1. Utifrån kapitel 14 kan vi se att kvinnorna i Korinth inte underordnade sig männen under gudstjänsten utan talade på ett sätt som inte var tillbörligt.

2. Utifrån kapitel 11 kan vi se att det fanns en problematik kring könsrollerna. Kvinnorna i Korinth klädde sig inte under gudstjänsten utifrån de normer som visade på skillnad mellan män och kvinnor.

I kapitel 11 undervisar Paulus att det är viktigt att genom yttre markörer visa att det är skillnad på män och kvinnor. Grunden för denna skillnad är ”att mannen är kvinnans huvud” (11:3).

I kapitel 14 undervisar Paulus att kvinnorna ”ska underordna” sig i gudstjänsten. Detta är troligtvis (se not 1) samma undervisning som han ger i 1 Tim 2: 

”En kvinna ska i stillhet ta emot undervisning och helt underordna sig. Jag tillåter inte att en kvinna undervisar […] utan hon ska vara i stillhet, eftersom Adam skapades först och sedan Eva.” 

Enligt Paulus ges alltså utifrån skapelsen en ordning för skillnad i undervisningsansvar mellan män och kvinnor.

På något sätt visade sig strävan efter könsutjämning i Korinth i att kvinnorna inte följde den bibliska ordningen ”att underordna sig” (14:34) i gudstjänsten. Kanske hade de börjat ställa kritiska och undervisande frågor under gudstjänsten, och genom frågorna som ställdes delvis styrde undervisningen (därav ­Paulus avslutande förmaning ”om kvinnorna vill veta något ska de fråga sina män hemma”)? Kanske hade korinthierna tillåtit kvinnorna att delta i bedömning av profetior (14:29)? Den grundläggande tankegången för detta avvikande från normer kan ha varit åsikten att kvinnorna inte är annorlunda än män och därmed skulle få undervisa i gudstjänsten på samma sätt som män. 

Paulus går kraftigt emot detta och har ett trefaldigt argument för sin tillrättavisning: Det är vad lagen säger, vad alla andra församlingar praktiserar, och slutligen till att han själv – inte korinthierna – är den som förmedlar Herrens bud.

Ett ännu större problem hos de kristna i ­Korinth var att de inte förlitade sig på rätt kunskapsgrund. De litade mer på sitt eget förnuft eller på karismatisk ”upplysning”, och höll sig inte till uppenbarelsen i Guds ord. Det är kanske därför Paulus tidigare i kapitel 1–4 undervisar om vad som är grunden för rätt kunskap: Apostlarna är ”förvaltare av Guds hemligheter”, och ”det vi fått av Gud … måste bedömas på ett andligt sätt” där bara ”den andliga män­niskan kan bedöma allt” och apostlarna ”förklarar andliga ting med andliga ord”, det vill säga det vi nu har i Bibeln.

Korinthiernas självhävdelse tvingar ­Paulus att i våra verser tillrättavisa dem kraftigt och inskärpa att Guds ord inte kom från dem i Korinth: ”Var det kanske från er som Guds ord gick ut? Eller var det bara till er det kom?” (v. 36) Han hävdar sin egen apostoliska auktoritet och lägger till den kraftfulla varningen i vår text: ”Om någon tror sig vara profet eller andlig, ska han inse att det jag skriver till er är Herrens bud. Om någon inte erkänner detta, är han själv inte erkänd.” (v. 37-38)

Texten är mycket aktuell i dagens svenska kyrklighet då samma självhävdelse råder hos oss, särskilt när det gäller manligt/kvinnligt.

Men nu går vi in på vad Paulus säger i våra versar och försöker reda ut de fyra svårigheterna.

1. Anser sig vara profet eller andlig

”Om någon anser sig vara profet eller andlig, ska han inse att det jag skriver till er är ­Herrens bud. Om någon inte erkänner detta, är han själv inte erkänd.” Vad menar Paulus med ”­profet eller andlig”?

Paulus tar, enligt mig, sikte på de personer i församlingen som anser sig ha förmåga till andlig urskiljning eller förmåga att på ett särskilt sätt höra Guds ord. Det vill säga formella eller informella lärare, eller sådana som åtminstone själva ansåg sig vara lärare/ledare. I det här fallet personer som ansåg sig ha en förmåga att till de andra förmedla avvikande sanningar.

Begreppet ”andlig” används även tidigare i brevet i betydelsen andligt mogna personer: ”Jag kunde inte tala till er som till andliga människor, utan bara som till köttsliga människor, spädbarn i Kristus.” (3:1) 

Han använder alltså inte här ordet ”andlig” i betydelsen alla kristna, även om vi alla är ”andliga” (3:16). Då hade han inte heller sagt ”de som anser sig vara”, eftersom alla kristna i den bemärkelsen är andliga genom tron. Hade Paulus syftat på alla kristna hade han också kunnat skriva något liknande, ”alla ska inse att det jag skriver är Herrens bud” eller ”det jag skriver är Herrens bud, och den av er kristna som inte erkänner detta …”. Istället skrev han ”om någon som anser sig vara profet eller andlig”.

Även ordet ”profet” för tanken till någon som anser sig på ett särskilt sätt förmedla sanningar från Gud.

Paulus riktar sig inte heller enbart mot en grupp av erkända profeter eller ledare; då han inte hade behövt säga ”anser” eftersom de för hela församlingen skulle varit en klart uttalad grupp.

Paulus riktar sig alltså mot de människor som har som självuppfattning att de är andliga ledare och profetiska röster bland de andra kristna.

Karl XII:s översättning visar detta tydligare: ”Eller är Guds ord utkommet från eder? Eller är det allena kommet till eder? Der nu någor låter sig tycka att han är en Prophet,  eller andelig, han besinne hvad jag skriver eder; ty det äro Herrens bud. ”

Ett exempel på detta från svensk kristenhet på den sortens människor ser vi hos dem som anser sig genom modern jämlikhetsupplysning och politisk korrekthet ha en bättre förståelse av Guds vilja än Guds ord självt.

2. Bibelsynsfråga

Vi har ovan konstaterat att Paulus vänder sig mot de andliga ledare/lärare som inte vill acceptera att det han skriver är Herrens bud. Nu går vi vidare och försöker utforska vad exakt han menar med orden ”Herrens bud”: ”Om någon anser sig vara profet eller andlig, ska han inse att det jag skriver till er är Herrens bud.”

En mer bokstavlig och korrekt översättning av versen är följande: ”Om någon anser sig vara profet eller andlig ska han inse att de saker jag skriver till er är Herrens bud.”² Så New King James Version (1982), ”Let him acknowledge that the things which I write to you are the commandments of the Lord”, samt flera andra översättningar.³

När Paulus säger ”de saker jag skriver är Herrens bud”, har det sin motsats i den precis föregående frågan, ”har Guds ord utgått från er?”.

Korinthierna hade som vi såg ovan bristen att de inte förlitade sig enbart på Bibeln för kunskap (Paulus brottas med det i kap 1-4); korinthierna ansåg sig i stället ha överlägsen insikt i Guds vägar, antingen genom profetiskt tilltal eller genom högre utvecklade normer och moral (”världens visdom”, 1:20). Nu hade de gjort en egen regel för kvinnors roll i gudstjänsten. Så som han även tidigare inskärpt adresserar Paulus utifrån denna villolära den viktigare frågan om uppenbarelsen: ”Utgick Guds ord från er i Korinth? Nej, de saker jag skriver är Guds ord!”. Han inskärper alltså att Guds uppenbarade ord är den enda rätta kunskapsgrunden och den egna visheten måste läggas åt sidan, ”den här världens visdom är nämligen dårskap inför Gud” (3:19); samt att korinthierna måste sluta tro att de själva är källan till Guds uppenbarelse, det är bara apostlarna som är befullmäktigade sändebud.

Paulus hävdar att alla de saker han skriver – i brevet till Korinth, och i förlängningen allt aposteln skrivit och som är bevarat i Bibeln – är Herrens egna bud. Det handlar enligt denna bokstavliga översättning om allt han skriver, till exempel om äktenskapsbrott, nattvard, nådegåvor med mera, och inte bara det han tre verser tidigare skrev om kvinnors tystnad i gudstjänsten (även om det naturligtvis också är inräknat).

Det Paulus vill säga i vers 36-37 är: ”Har Guds ord utgått från er i Korinth? Nej, det har det inte, utan ni ska veta att de saker jag skriver till er är Guds ord. Och den som inte erkänner detta är inte heller erkänd.” Det är bara Paulus som är befullmäktigat ombud för Gud, inte korinthierna. Detta stämmer med en korrekt Bibelsyn, att allt som står i vår Bibel är Guds eget ord. Det Paulus i egenskap av apostel förkunnar i skrift (som vi nu har i NT) är detsamma som Jesus egen undervisning.

En del bibelutläggare (bl.a. Giertz) kopplar samman orden ”Herrens bud” med på­budet tre verser tidigare om kvinnors tigande i ­gudstjänsten. De funderar på om Paulus har tillgång till ett konkret ord från Jesus under dennes tid på jorden, ett bud som inte är nedtecknad någon annanstans men som Paulus fått del av genom tradering från någon annan apostel, eller genom en egen särskild uppenbarelse från Jesus. Eller så menar de att Paulus hänvisar tillbaka till det han sagt innan, ”kvinnorna ska vara tysta i gudstjänsten”, men att han tänker sig det i en vidare mening av kvinnans respektive mannens roll i gudstjänsten som framträder genom hela Guds ord, exempelvis genom prästtjänsten i Gamla testamentet som bara var för män eller att Jesus bara valde manliga apostlar.

Men i stället för att hoppa tillbaka tre verser är det mer naturligt att koppla samman det med frågan i versen som finns precis innan: ”Var det kanske från er som Guds ord gick ut? Eller var det bara till er det kom?” Med denna fråga syftar han inte på ett enstaka bud om kvinnors roll som korinthierna anser sig förmedlat, utan på detta att korinthierna själva anser sig förmedla Guds sanningar generellt.

Det finns ytterligare några argument för denna förståelse:

A) Eftersom ordet ”bud” i vers 37 (”ska han inse att det jag skriver till er är Herrens bud”) används i singular skulle man ha kunnat argumentera att Paulus syftar på det enskilda föregående budet om kvinnors tystnad. Men att använda singular för att egentligen beteckna en helhet av undervisning är inte främmande för Bibeln. I Mark 7:7-8 finns denna blandning av plural och singular: ”Deras vördnad för mig är meningslös, för lärorna de lär ut är människobud (plural). Ni överger Guds bud (singular) och håller er till människors stadgar.”  (Se även Joh 12:50.)

Det är även naturligt att förstå det Paulus säger i versen innan, ”har Guds ord (singular) utgått från er?” (v. 36), som att han syftar på uppenbarelse i plural – ”Tror ni i Korinth att ni är de som får uppenbarelser från Gud som ni kan hävda emot oss apostlar?!”.

Det starkaste argumentet för att Paulus inte syftar tillbaka på ett bud i singular är ändå den mer exakta översättningen: ”De saker (plural) jag skriver till er är Herrens bud.”

Noterbart är också att det finns en relativt stark grekisk textvariant (men ändå svagare) som faktiskt har plural på ordet ”bud” i v. 37.⁴

B) Om Paulus hade tillgång till ett annars inte nedtecknat konkret Jesus-ord, så syftar han antagligen på ett bud kring kvinnornas roll i gudstjänsten. Men jag uppfattar det som långt utanför de undervisningsteman från evangelierna som Jesus faktiskt hade. Det vore underligt om Jesus kommit med sådan undervisning och att evangelieförfattarna då inte skrev ner det.

C) Om Paulus hade ett konkret Jesus-ord för att backa upp sin undervisning om kvinnorna i gudstjänsten, är det besynnerligt att han först hänvisar till ”lagen” och ”alla andra församlingar”; det skulle också vara en överdriven argumentation, det hade räckt att säga att han hade ett ord från Herren själv.

D) Lockwood säger i sin kommentar (se not 1, s.­ 512) att ”Herrens bud” skulle kunna syfta tillbaka på ”lagen” i vers 34. Det Paulus skriver i vers 37 skulle då ha betydelsen ”det jag tidigare skrev (i v. 34) är Herrens lag”.

Mot detta talar att Paulus (troligtvis) alltid med begreppet ”Herren” syftar på Jesus, och det skulle vara okaraktäristiskt för Paulus att kalla den gammaltestamentliga lagen för ”Herren Jesus lag”.

Det skulle också vara okaraktäristiskt för Paulus att kalla den gammaltestamentliga lagen för ”Herrens lag” i bemärkelsen ”Herren Guds lag”, lagen kallas nästan alltid ”Guds lag”, eller ”Moses lag” (se ex. 1 Kor 9:9).

Att Paulus skulle syfta på den gammaltestamentliga lagen skulle också innebära en besynnerlig och överflödig argumentationslinje eftersom han redan i vers 34 säger att det är lagen som föreskriver att kvinnor ska vara tysta; argumentationen skulle bli ungefär som följande: (v. 34) kvinnan ska vara tysta i gudstjänsten som den gammaltestamentliga lagen säger … (v. 37) och det jag precis skrev är den gammaltestamentliga lagen.

Summering: Paulus syftar inte med ”Herrens bud” på det han tre verser tidigare skrev om kvinnors tystnad; han säger det i stället i kontrast till det som står precis innan, att Guds ord inte kommer från korinthierna. Han hävdar att allt det han skriver är detsamma som om Herren själv sagt det. ”Om någon anser sig vara profet eller andlig, ska han inse att de saker jag skriver till er är Herrens bud.”

3. Inte erkänd för vad?

Det står, ”den som inte erkänner detta, är inte erkänd.” Men exakt för vad det är personen inte erkänns om denne inte accepterar att det bara är apostlarna som förmedlar Herrens bud? Det finns två alternativ: 1. Inte erkänd som kristen (alltså en frälsningsfråga) eller 2. Inte erkänd som andlig ledare.

Det starkaste argumentet för att det inte handlar om en frälsningsfråga (alt. 1) är följande: 

A) Evangelium säger att enda kravet för frälsning är att tro på Kristus. Det krävs mer än att ha fel bibelsyn för att tappa frälsningen.

Men det finns fler argument:

B) I kapitel 3 skriver Paulus att man kan vara en köttslig kristen, men likaväl en kristen. Där vänder han sig emot splittring och strid, men även mot felaktig bibelsyn: man inte ska ”gå utöver vad Skriften säger” genom att hålla sig till mänsklig vishet.

C) En liknande text till vår är 2 Tess 3:14-15: ”Om någon inte rättar sig efter det vi säger i detta brev, ge noga akt på honom och umgås inte med honom så att han får skämmas. Men betrakta honom inte som en fiende, utan tillrättavisa honom som en broder.” I denna text säger Paulus att det inte är frälsningskrav att ha rätt förhållningssätt till Guds ord. Man kan vara ett syskon i tron även om man inte rättar sig efter Paulus undervisning.

För att vara helt korrekt måste det sägas att ”rättar sig efter” från Tessalonikerbrevet och vår texts ord i ”erkänner” är lite olika saker. Men eftersom de saker Paulus skriver till tessalonikerna exempelvis berör tidsramar för Kristus återkomst, måste det de saker de ska ”rätta sig efter” också vara de teoretiska sakerna. Alltså vill Paulus att tessalonikerna ska tro att allt det han säger är Guds egen undervisning. Man kan också se att det i Tessaloniki precis som i Korinth fanns ett problem med att hålla fast vid Paulus muntliga och skriftliga undervisning (2 Tess 2:15).

Alternativ 1 stämmer alltså inte. Att man ”inte är erkänd” innebär alltså inte att man inte är erkänd som kristen. 

Då finns bara alternativ 2 kvar: Den som inte accepterar att det bara är apostlarna som förmedlar Herrens bud är inte erkänd som andlig ledare.

När Paulus säger att man ”inte är erkänd” syftar han tillbaka på de personer som ”anser sig vara andliga eller profeter”, alltså de som anser sig vara ledare. ”Om någon anser sig vara profet eller andlig, ska han inse att det jag skriver till er är Herrens bud. Om någon inte erkänner detta, är han själv inte erkänd.” Om dessa ”profeter eller andliga” inte bejakar rätt bibelsyn erkänns de inte som ledare.

Detta rimmar med Paulus krav på en församlingsledare i brevet till Titus: ”Han ska hålla sig till lärans tillförlitliga ord.” (Tit 1:9) I samklang med detta varnar också Paulus tidigare i brevet (kapitel 3–4) alla korinthier att använda sig av världslig förnuftsvishet, en varning som i ännu större grad gäller ledarna. 

Summering: I Korinth finns det ”profeter och andliga” som utifrån sina egna tankar och ”uppenbarelser” skapar sin egen teologi när det gäller bland annat könsroller, och den står i motsats till Paulus teologi. Men ”denna världens visdom är dårskap inför Gud” (3:19). Den som inte bygger med rätt material – det vill säga inte har rätt bibelsyn – kommer bli frälst, men ”som genom eld” (3:15), men de är inte längre ledare i Guds församling.

4. Vem erkänner inte?

Då till den sista av våra fyra frågor: Vem är det som inte erkänner? ”Den som inte erkänner detta, är inte erkänd [av vem?].” Är det Gud som inte erkänner, eller är det församlingen som inte erkänner? 

Det är i mitt tycke svårt att avgöra vad Paulus menar. Men jag lutar åt att det är Gud som inte erkänner, annars borde Paulus skrivit något liknande: ”Den som inte erkänner detta ska ni inte erkänna.” Texten verkar syfta på ett fullbordat faktum av den Gud som redan innan dömt utifrån sin kunskap om varje människas hjärta, ”han är inte erkänd”. 

Men oavsett om det är Gud eller församlingen som inte erkänner, blir den praktiska konsekvensen densamma. Om Gud inte erkänner som ledare är det omöjligt att denne tillåts fungera som andlig ledare i församlingen. Om det är församlingen som inte erkänner denne person fungerar denne inte som andlig ledare. I båda fallen ska denne persons undervisning och ”andliga” visdom inte erkännas, eftersom dennes kunskapsgrund är fel.

Överkurs: Textvariant

När det gäller andra delen av vår text, vers 38 (”den som inte erkänner detta, är inte erkänd”), finns det två starka textvarianter. Det vill säga att det finns en viss osäkerhet vad Paulus faktiskt skrev i originaltexten. Vår förutvarande kyrkbibel (1917 års översättning) följde en annan textvariant: ”Vill någon icke inse detta, så vare det hans ensak.” Denna textvariant används inte längre av några moderna översättningar utan nu används den variant som finns i vår översättning från Folkbibeln: ”Den som inte erkänner detta, är inte erkänd.”

Det rör sig bara om en liten skillnad i grekiskan, agnoeito kontra agnoeitai, där det förra ordet har betydelsen ”låt honom vara, ignorera honom” och det andra ”erkänns han inte”.

I den mest använda och erkända text­variantbedömningen Nestle-Aland väljs vår variant som den mest troliga, ”den som inte erkänner detta är inte heller erkänd”.⁵ Denna variant anses numera av alla experter vara den korrekta texten, det vill säga vara det som Paulus faktiskt skrev.

Sunt förnuft säger oss att om det finns två textvarianter måste vi använda vårt kunnande till att bedöma vilken läsvariant som är den mest troliga; för en lekman innebär det oftast att följa den variant som experterna anser vara den ursprungliga.

Om de olika textvarianter förespråkar två motstridiga handlingssätt, måste vi också välja det handlingssätt som följer den troliga textvarianten. Vi kan inte välja att handla utifrån den variant som är minst trolig. Vi vill inte ha ett samtal med Gud som går på följande sätt: ”Gud frågar: ’Varför handlade du på det sättet?’ Jon svarar: ’Jag tänkte att eftersom det fanns två olika möjliga handlingssätt enligt de två textvarianter jag hade, så handlade jag så.’ ’Men’, frågar då Gud, ’av dessa två, varför valde du att följa det jag troligen inte sagt istället för det jag troligen sa?’” Det samtalet vill ingen ha.

När det gäller vår text finns det ingen teoretisk kompromisslösning. Man kan inte följa båda textalternativen. Antingen erkänner man dessa personer som ledare eller så gör man det inte. Om vi ställs inför frågan om vi ska erkänna eller inte erkänna dem som förkastar bibelord, kan vi då välja den minst troliga läsvarianten och utgå från den i våra liv och vår församling? Det vore ett kardinalfel.

Men om vi ändå ska försöka kommentera det som Paulus antagligen inte skrev, att ”om någon inte erkänner detta, så vare det hans ensak”. Det borde innebära ungefär att Paulus och kyrkan bara ska ignorera den ledare som har fel och låta denne själv svara för sin okunnighet. 

Det är ett helt annat förhållningssätt än vad den troligtvis korrekta textvarianten säger – att personen som felar inte kan accepteras som ledare/lärare i församlingen. 

För att ta ett exempel, Paulus skulle då hävda att om någon inte vill acceptera hans bud att kvinnorna inte får undervisa så ska denne bara ignoreras, situationen ska inte åtgärdas, utan denne ledare får själv svara för sin okunnighet. Eller för att följa hur jag tror stycket ska förstås: Om någon ledare i församlingen inte vill tro att det Paulus skriver verkligen är Guds ord så ska situationen inte hanteras, utan denne ledare får själv svara för sin okunnighet. Möjligtvis tänker sig Paulus någon form av passiv aggressivitet – ”om du inte tror detta så lyssnar jag inte på dig när du undervisar”.

Jag tvivlar på att Paulus skulle menat någonting av detta. Att någonting bara ska ignoreras låter inte samstämmigt med hur Paulus tänker och arbetar. Det är till och med i mitt tycke en rätt så otrolig utsaga från Paulus, att den som inte håller med honom eller vill följa ”Herrens bud” och ”vad lagen säger” helt enkelt kan låta bli och att ­Paulus inte tänkte ägna energi åt att tillrättavisa eller styra upp situationen. Jag tycker att det är tydligt i alla Paulus texter att han är mån om att alla ska förstå och följa det han säger i både stort och smått.

Detta i sig talar då också emot denna textvariant. Men, som sagt, en kristen bör följa textexperternas bedömning, inte göra tvärtom och välja den minst troliga.

Giertz tolkning

Bo Giertz utlägger i sin bibelkommentar till 1 Korinthierbrevet att ”Herrens bud” syftar på att kvinnorna inte ska undervisa vid gudstjänsten.⁶ Detta är enligt mig, som jag utrett ovan, en feltolkning – ”Herrens bud” syftar på ”alla de saker som Paulus har skrivit”, inte på ett specifikt Jesus-ord om kvinnor i gudstjänsten. 

Dessutom gör Giertz ett värre misstag och sätter åtlydnad för just det budet om kvinnors talande som krav för frälsningen: ”Här rör det sig alltså för Paulus om en ’frälsningsfråga’.” (S. 402) Man måste alltså enligt Giertz ha rätt syn i kvinnoprästfrågan för att bli frälst. Också detta menar jag är en feltolkning. Orden ”är inte erkänd” ska inte tolkas att man inte blir erkänd som kristen, utan att man inte blir erkänd som ”andlig och profet”, det vill säga lärare/ledare.

Jag skulle också säga att denna Giertz feltolkning, att synen på kvinnliga präster är en frälsningsfråga, är omöjlig att praktisera i kyrkan, och jag kan inte heller se att Giertz själv faktiskt praktiserade den. 

Det kan också vara så att han gjorde det som jag ovan hävdar vara ett kardinalfel när det gäller textvariant-behandling. Giertz ansåg att Nestle-Alands variant (som alla översättningar nu följer) var den korrekta, men i praktiken följde han den mindre troliga. Han tyckte att förekomsten av denna textvariant skapade en osäkerhet kring hur man skulle handla (s. 402). Men eftersom de två varianterna är ömsesidigt uteslutande kan man inte följa båda i praktiken utan bara den ena. Och då måste man följa den man tror är den korrekta.

Sammanfattning

På våra fyra inledande frågor har vi svarat följande:

1. När Paulus använder orden ”profet eller andlig” menar han att det gäller dem som själva anser sig vara andliga ledare.

2. Med orden ”Herrens bud” menar ­Paulus att allt han skriver är detsamma som om Herren själv befallde det.

3. När någon ”inte är erkänd” är det att man inte är erkänd som ledare i församlingen.

4. När det gäller om det är Gud eller den kristna gemenskapen som inte erkänner är det troligtvis så att det är Gud som inte erkänner. Men i vilket fall blev konsekvensen densamma, personen som inte har rätt bibelsyn kan inte vara ledare i kyrkan.

Så här lyder bibeltexten med sammanhang (Folkbibelns övers.):

”Liksom i alla de heligas församlingar ska kvinnorna vara tysta i era församlingar. De får inte tala utan ska underordna sig, som också lagen säger. Vill de veta något ska de fråga sina män därhemma, för det är en skam för en kvinna att tala i församlingen. 

Var det kanske från er som Guds ord gick ut? Eller var det bara till er det kom?

Om någon tror sig vara profet eller andlig, ska han inse att det jag skriver till er är Herrens bud. Om någon inte erkänner detta, är han själv inte erkänd.”

Nu har vi en utläggning av texten som är förnuftig och relevant: 

”Kvinnor ska inte undervisa i gudstjänsten. Ni i Korinth har försökt ändra på detta, men ni måste inse att Guds ord inte kommer från er utan från oss apostlar. De av er som anser sig vara andliga ledare/lärare och anser sig ha särskild insikt i hur Gud tänker, måste inse att alla de saker jag som apostel skriver till er ska ni behandla som om det var Herren själv som sa det. Om ni inte erkänner detta sätt att se på Guds ord kommer ni inte bli erkända som lärare, varken av Gud eller oss andra kristna.” •

NOTER

1. Undervisning i v. 33-35 om ”kvinnans tigande” är komplex och det finns några olika tolkningar. De två troligaste tolkningarna är (1) att kvinnan inte ska undervisa i församlingens gudstjänst (så bl.a. Giertz, 1985), eller (2) att de inte ska bedöma profetior för det medför ett undervisande. 

Jag lutar åt att alternativ 1 är den korrekta tolkningen. 

Jag är relativt säker på att de har fel som säger att 1 Kor 14 ska tolkas som ett totalt talförbud för kvinnor under gudstjänsten (som hävdas av bl. a. Lockwood, Concordia commentary, 1 Corinthians, år 2000). Men oavsett val av tolkning blir det samma tolkning av våra följande versar, så vi behöver inte här göra en djupare analys.

2. Giampa och Rosner, Pillar New Testament Commentary, 2010, s. 732.

3. Eftersom svenskan har samma form för ”bud” i plural och singular kan det vara bra att notera att ”Herrens bud” står i singular i grekiskan. Så om vi hade översatt grekiskans entole med ordet ”förmaning” istället, hade det blivit ”Herrens förmaning”, inte ”Herrens förmaningar”. ”Commandments” i plural i New King James översättning kommer från en svagare textvariant, men ger större överensstämmelse med att det är plural innan i ”de saker”. 

4. Pillar New Testament Commentary, s. 732.

5. Novum Testamentum Graece, 28 uppl., 2012.

6. Förklaringar till Nya testamentet, 1985, s. 400-402.