Christian Braws stora bok Augustinus: Vägen och målet är en tungt vägande teologisk tegelsten på nästan 450 sidor. I två delar uppdelade på sjutton kapitel behandlar han olika aspekter i Augustinus mångfacetterade tänkande och teologi.
Augustinus är den västkyrkliga teologiens Mount Everest som ingen kan undgå. Han finns där och inte bara i teologin utan i Västerlandets utveckling överhuvudtaget. Det har sagts att alla västkyrkans teologer i någon mening står på hans axlar och att han ännu talar genom dem vare sig de är medvetna om det eller inte.
I sin framställning visar författaren att de problem och frågor den store kyrkofadern ställs inför och brottas med ingalunda tillhör det förflutna. De har aktualitet också i dag: Vad är och hur får man sann kunskap, hur kan man finna något stabilt och förblivande i en sinnenas värld som befinner sig i ständig förändring, finns det något som är verkligt gott och hur når man det, vad är en människa, hur skall förhållandet mellan Gud och Guds skapelse, den fallna människan förstås, hur gestaltar sig kristen tro och kyrka i den politiska praktiken, var finns den sanna kristna kyrkan mitt i alla kyrkliga strider?
Författarens tillvägagångssätt är att pedagogiskt presentera ämnet eller frågan det gäller, ställa in den i sitt idéhistoriska sammanhang och efter analysen ge en sammanfattning av resultatet och sina egna reflexioner för läsarens vidare reflexion. Det är värdefullt och stimulerande.
I den första del analyseras fyra verk som är av betydelse för att teckna utvecklingen i Augustinus tänkande och därmed också hans teologi. De sker i tre dialoger: Contra academicos, De ordine, De beata vita, samt i en monolog: Soliloqia. Dessa är av mer filosofisk karaktär, vilket tidigare svensk Augustinusforskning koncentrerat sig på (Nygren, Hultgren, Holte). Christan Braw lägger i sitt arbete huvudvikten vid teologin.
Augustinus livsväg är en formidabel andlig resa: från hedonism (artonårig får han en son – Adeodatus [”Given av Gud”] – med sin sambo, vilken hans mor Monica får honom att överge för ett mera ståndsmässigt gifte som dock aldrig blir av), materialism (den då fashionabla manikeismen), idealism (nyplatonismen) och slutligen övergivandet av den tilltänkta karriären och giftermålet och ofamnandet av den katolska tron, när han låter döpa sig tillsammans med sonen och med några likasinnade vänner och den högt begåvade och teologiskt medvetna modern drar sig tillbaka till en typ av konvent eller college för filosofiska och teologiska samtal och studier.
Augustinus duglighet märks snart när han från karriären i Milano återkommit till sin fädernebygd, och han prästvigs för att rätt snart bli vigd till biskop. Här börjar på allvar hans kyrkogärning som också innebär kollisioner och konfrontationer med samtidens frågor och problem:
Donatus och donatismen – hur skall man hantera situationen när förföljelsen av de kristna avklingar och det finns båda sådana som stått fast och sådana som i den kyrkliga hierarkin i varierande grad gett efter och anpassat sig – gäller deras ämbeten, deras ämbetshandlingar? Ja, säger Augustinus: ämbetet är större än personen, därför att det oupplösligen är relaterat till Kristus – ett ställningstagande som blivit vägledande för den kristna kyrkan i gemen.
Eller Pelagius och pelagianismen – här gäller det människosynen och synen på syndafallets konsekvenser för människan och således ytterst hur man förstår Kristi verk och frälsningen. Är synden bara en dålig vana som kan brytas genom upplysning eller uppfostran som Pelagius menade? Nej, säger Augustinus: Synden är något ofrånkomlig i den mänsliga existensen, varje människa har del i den första människans fall – det är hennes öde och arv. Detta synsätt präglar hela Augustinus syn på frälsningen som ett Guds verk från början till slut. Gud bestämmer suveränt vem Gud vill frälsa – predestinati, de predestinerade – och vem Gud vill lämna åt sitt öde i de icke utvaldas massa damnata, fördömda massa. Den visar på den gudomliga nådens suveränitet, men som också ställer frågor och eggar till gensaga, något som också skett i den kristna idéhistorien: frågan om den dubbla predestinationen. Och därmed också frågan om frälsningstillägnelsen i det som brukar benämnas semipelagianismen, det vill säga om och i så fall vad människan själv kan göra för sin frälsning.
Eller ytterligare ett annat område – förhållandet mellan kyrkan, Gudsriket och det jordiska riket, hur en kristen skall förhålla sig till staten. Platon hade sin uppfattning, Augustinus skriver om Civitas Dei och civitas terrena. Detta med tanke på att han lever i en tid då det romerska riket håller på att gå under och de kristna får skulden. Augustinus fick uppleva Roms fall och dog själv i en av västgoterna belägrad stad. Mitt i all denna turbulens befinner sig den kristna kyrkan, själv plågad av inre strider. Hans gudsrike är inte det jordiska riket utan det himmelska. Historien får sin fulländning inte i tiden utan i evigheten: Guds stad, som är den sanna inre kyrkan, som inte sammanfaller med den yttre, utan är den kyrka som består av de av Gud utvalda, predestinati.
Av särskilt intresse med ekumeniska konsekvenser för förhållandet mellan den romersk katolska kyrkan med dess tolkning av Petrusämbetet, påven, är bokens sista kapitel, i vilket relationen mellan den yttre synliga kyrkan och den inre, osynliga tas upp. Den sanna kyrkan är Kristi kropp, den gemenskap i vilken Kristi liv, som är den självutgivande kärleken, blir synlig. Denna gemenskap omfattar både de levande på jorden och de i himmelen. Det stabila och förblivande i kyrkan i en värld av ständig förändring är inte dess yttre former, institutioner, ämbeten – de finns där som den materiella sidan – utan den konkreta Kristusnärvaron i den inre kyrkan. Det är inte på personen Petrus som Kristus bygger sin kyrka, inte ens på Petri bekännelse utan på honom själv. Kristus är klippan.
Christan Braw har ett brett ämnesperspektiv i sin omfångsrika bok, och han redogör illustrativt för omständigheter och djupdimensioner till vad saken gäller i de olika kyrkliga och teologiska ställningstagandena som Augustinus gör, liksom de konsekvenser hans tankar och handlingssätt fått i den senare kyrkohistorien, exempelvis den brutala hanteringen av hugenotterna. ”Tvinga dem in i kyrkan” hade Augustinus sagt om de motsträviga donatisterna. Att detta tas till intäkt för senare tiders handlingssätt kan inte Augustinus lastas för, vilket gäller i flera avseenden, men det visar hur stor hans auktoritet och hans inflytande har varit genom kyrkohistorien. Författaren visar på de stora sammanhangen. Detta är ett exempel. Det finns många flera.
Särskilt värdefullt för en evangelisk läsare är i fråga om det som i den evangeliska teologin är en hjärtefråga: rättfärdiggörelsen och helgelsen. I bokens omfångsrika näst sista kapitel, det som behandlar De Spiritu et littera med rubriken ”Om människans godhet” möter en framställning som hjälper till att fördjupa förståelsen för olika tolkningar av denna åtminstone tidigare konfessionellt kontroversiella läropunkt.
Författaren har gett läsaren en omfångsrik bok med vida perspektiv, stor kunskap och djupa insikter. Det är emellertid ett område som gärna hade kunnat beträdas, även om det kanske är det allra svåraste: Augustinus syn på Treenigheten. Detta stora och höga ämne som sysselsatte honom i årtionden. Det märkvärdiga med Augustinus teologi till skillnad från Platon, som ju kan kalla den högsta idén för gud, är ju det intima sambandet mellan skapelse och frälsning, om Gud såsom Skapare och Frälsare, vilket blir uppenbart och tydligt i hans syn på inkarnationen, Guds människoblivande i Kristus, något som för Platon vore en absurditet, och i människans skapelsegivna konstitution.
Även om människan är en i sig själv förtappad syndare, oförmögen att av sig själv göra det goda, är hennes skapade konstitution sådan att den återspeglar något av det gudomliga. Här finns något paradoxalt. Fallen syndare men ändå Guds tydliga avbild. Genom introspektion av vad en människans är, hur hon är ”funtad” med minne, intellekt, vilja, memoria, intellectus, voluntas (Augustinus använder även andra triader), kan människan analogiter ana något om vem Gud är.
Det hade varit givande om författaren hade tagit upp och något utvecklat detta viktiga spår. Detta inte minst med tanke på den augustinska synen på den Helige Ande som han uppfattar som föreningsbandet, amor, kärleksrelationen mellan Fadern, den älskande, amans och Sonen, den älskade, amatus. Visserligen säger Augustinus med hänvisning till Paulus att Anden, amor, är utgjuten i den kristnes hjärta och ger honom eller henne andlig kraft. Men frågan kvarstår efter en närmare kontakt med Augustinus treenighetslära, huruvida han gör Anden rättvisa, om han inte banar vägen för en uppfattning av Guds verk genom en ”opersonlig” andlig kraft, gratia, snarare än genom den personligt verkande Anden, vilken av evighet utgår från Fadern och i tiden av Fadern och Sonen sänds in i världen på Sonens förbön.
Detta är ingen kritik men snarare en en önskan att få veta mer, eftersom synen på Treenigheten är en mycket viktig teologisk fråga. I synnerhet som den är grundad på övertygelsen att dogmhistoriska insikter relativerar konfessionella åsikter.
Christan Braws stora Augustinusbok, frukten av trettio års studier, vilket påminner om den danske Augustinusforskaren och sognepresten Helga Haystrups gigantiska arbete, vilket författarn refererar till och harangerar, är inte en bok man läser rakt igenom i ett svep. Det är en rik bok att återvända tid för eftertanke, repetition av gamla kunskaper, fördjupning, stimulans och vidare reflexion. Detta i synnerhet för en läsare som en gång under studietiden läste Bengt Hägglunds Teologiens historia, och genom den upplevde hur ett stort fönster slogs upp mot den kristna kyrkans historia, ett öppnat fönster med frisk luft som strömmade in, ett fönster som öppnade nya större vyer, utsikter, insikter, och som i tid och rum på ett avgörande sätt vidgade den kristna familjekretsen. Riktiga teologer skall läsa teologi av viktiga teologer!
Christian Braws stora Augustinusbok hör till den kategorin. Den pekar på vägen och målet. •