Det fanns icke rum för dem i härbärget 

Det finns ett område på Ödevret, som man inte gärna besöker. Det är ruinen av Höglandets kristallglasbruk och området däromkring. Glasbruket var ett av unge patrons många industriella projekt. 

Han kallades unge patron eftersom han var son till gamle patron, häradsdomare Lindén. Unge patrons industrier var kortlivade. Driften på glasbruket upphörde 1933 och hyttan brann 1947, Under de år som driften var igång hävde man ut alla avfallsprodukter i backen utanför hyttan, och den är än idag rikligt kontaminerad med bly, arsenik och andra otrevligheter, som man inte bör komma i närheten av. 

De som nu bor i Hyttmästarvillan kan berätta att vid snösmältningen är vattnet i brunnen gulslemmigt. När unge patron startade bruket 1913 uppförde han också tre längor med arbetarbostäder, som i folkhumorn fick namn efter kungliga slott – Sofiero, Solliden och Ulriksdal, Så småningom tog sig namnen in i själva kyrkobokföringen, det var på kyrkoherde Ottossons tid. 

När fröken Helga övertog gården efter sin far, unge patron, hade arbetarbostäderna stått tomma eller hyrts av myndigheterna som förläggning för koncentrationslägerfångar som kom med de vita bussarna och därefter för baltiska flyktingar. Ni kanske minns att Mikaela Sandman-Lunds mor var född av estniska föräldrar i Sverige, och de hade faktiskt bott på Solliden ett halvår – ­Solliden på Ödevret, förstås. När fröken Helga tog över Ödevret, lät hon plocka ut kaminer, köksspisar och kakelugnar. Därefter brändes arbetarbostäderna ner. 

På hembygdsgården i kyrkbyn finns en särskild monter med glas från kristallglasbruket. Den mest kända produkten var vattenkaraffen till SJ:s personvagnar, men just den finns inte i montern, det borde vi tala med Bengt Nilsson om, han är numera ordförande i hembygdsföreningen. Järnspisarna, kaminerna och kakelugnarna från bostäderna ligger sedan fröken Helgas tid orörda i den långa byggnad, som förr var lager och packavdelning, men som av folkhumorn fick namnet Långholmen. Det har gett upphov till många missförstånd.

Det var egentligen Hyttmästarvillan vi skulle tala om. När major Carl Wilhelm Sundin tillträdde Ödevret satte han alla byggnaderna i stånd. Men inte Hyttmästarvillan. Där lät han endast lägga om taket och mura om skorstenen. Ni undrar varför? Det var givetvis för att brunnen var oduglig. Så stod Hyttmästarvillan i många år utan hyresgäster, men nu bor där en tysk familj, Hans Hermann Buchhalter med fru och tre barn. Själv har mannen varit riksdagsledamot för De Gröna i Hessen, och den nuvarande familjen är den tredje i ordningen. Han har postorderloppis och trädgården är fylld av olika projekt med anknytning till denna verksamhet. Vattenfrågan har han löst med regnvattenstank för hygien samt dunkar med vatten från Stora Byggningens brunn till matlagning. Buchhalter har också gått med i hembygdsföreningen och förser varje år Långarydskrönikan med mycket långa artiklar, grundade på grundliga arkivstudier. Enligt egen uppfattning talar och skriver han svenska ”nästintill perfekt”, vilket ger Elin Sandman – krönikans korrekturläsare – en grannlaga uppgift.

Det ligger i sakens natur att han särskilt intresserar sig för Hyttmästarvillans historia. Det var så hela historien med Anton Ek kom upp. När unge patron hade börjat investera till allt som behövdes för ett glasbruk insåg han att det allra viktigaste och allra svåraste var att skaffa glasarbetare. Tro oss, det tar tio år att få fram en duktig glasarbetare, och de är eftertraktade överallt, också därför att de har en benägenhet att själva börja nya hyttor. De bruk som har duktiga glasarbetare håller hårt i dem, och ofta är just bostaden ett sätt att hålla kvar glasarbetarna på bruket. Ett annat sätt är att få dem att själva bygga egnahem, men det kom unge patron inte på. Han trodde i sin enfald att man kunde hantera glasarbetare som han gjorde med sina statare och torpare. Men han fick lära om, och det gjorde han. När han lyckats att få Anton Ek från Stora Hultsjö glasbruk att skriva på kontraktet skattade han sig lycklig. 

Anton Ek hade arbetat i glashytta sedan han var fjorton år och han hade blivit mästare på sin 27-årsdag. Unge patron hade sett några av hans pjäser på industriutställningen i Jönköping 1926. Det var ingen tvekan om saken. Här hade han en verklig mästare.

Men Anton Ek hade en hemlighet. 1909 hade han bildat en fackförening på Björka glasbruk i Närke. 1909 var – som ni minns – storstrejkens år – och Björka glasbruk stod stilla i åtta veckor. Ni kan ana vad det kostade att få igång driften igen. Dessutom hade strejkkommittén stoppat alla leveranser till bruket. Det var tomt på ved, tomt på sand, tomt på bly, tomt på arsenik, tomt på allting. När man till sist fick igång driften gick allt mycket sakta. Elva av bönderna som blivit hindrade med sin vedleveranser gjorde polisanmälningar om olaga hot, i sju fall med misshandel och skadegörelse som krydda. Under rättegången kom det dessutom en anmälan om övergrepp i rättssak. 

Nu blev det inte så mycket av det, för stämningen var både upphetsad och utmattad efter åtta veckors strejk, men brukspatron på Björka hade sina blickar riktade på Anton Ek, och mot honom blev det verkligen rättegång. Häradshövdingen var lika utmattad och upphetsad som alla andra och ville helst av allt få till stånd en förlikning mellan bruket och Anton Ek, och det lyckades också. Anton Ek fick sluta med avgångsvederlag, men knappt hade domarklubban fallit förrän de blev klart att Anton Ek nu var svartlistad på alla glasbruk i hela Mellansverige.

Men det är långt från Närke till Norra Långaryd, och om detta visste unge patron ingenting, och Anton Ek teg med sin hemlighet. Det var alltså 1926 som Anton Ek kom till Höglandets Kristallglasbruk. Att han var en verklig mästare var det ingen tvekan om. Folk kom från långt håll för att stå i dörren och se honom hantera den glödande massan till skålar, vaser, karaffer, assietter, vinglas, ölglas, champagneglas, seltersglas och allt vad ni vill. Det var lysande tider, och det gick lysande bra för Höglandets ­Kristallglasbruk. Aktierna steg rekordartat och pigor och drängar från halva Ydre tog ut sina små sparpengar från postsparbanken och köpte aktier. Redan bygge de i drömmen egnahem eller köpte sig egna gårdar.

I Norra Långaryds kyrka predikade kyrko­herde Alfred Ottosson. ”Förliten eder icke på furstar”, var ett återkommande tema. De som lyssnade till honom – och de var inte få – fick uppleva nästan profetiska framtidssyner. En gång sade han: ”Västerlandet kommer att bli vansinnigt av vinningslystnad.” Före världskriget hade han besökt London en vinter, och han kunde målande beskriva den giftiga, gula smogen över världsstaden. Han kunde säga: ”Jag anar att de gula giftmolnen kommer att blåsa hitåt.” ”Samla skatter i himmelen, inte på jorden”, var ett annat tema, och det levde han verkligen själv upp till. På sin 60-årsdag inbjöd han till en subskriberad middag, och efteråt kallade han in kyrkvärdarna på expeditionen för att räkna insamlingen. När det var färdigt lade han själv dit lika mycket ur egen kassa. Det blev så mycket att man kunde köpa en liten gård för summan. Alltsammans gick till Svenska Kyrkans Mission. När han avled åtta år senare visade det sig att han var helt medellös. Då tog sig unge patron an änkan, som fick bo som gratialist på Ödevret så länge hon levde. Då var det ingen som klagade på Alfred Ottossons predikningar mer. Men det fanns mer än en som sade: ”Minns ni vad Ottosson sade om att samla skatter i himmelen? Minns ni vad han sade om att inte förlita sig på furstar? Minns ni att han sade att världen kommer att bli galen av vinningslystna? Minns ni när han talade om de gula giftmolnen i London?!”

Vad var det som hade hänt? Det var börskraschen i New York 24 oktober 1929. Blixtsnabbt spred sig depressionen över världen. Vem ville nu ha kristallkaraffer och champagneglas? Lagret på Höglandets Kristallglasbruk växte alltmer. Unge patron införde varannanveckasdrift, men bokföringen blev alltmer dyster. En dag i mars, när unge patron satt med räkningar på kontoret kom bokhållaren in utan att knacka. Det syntes att han var rädd.

– Patron, viskade han, hyttmästar Ek är här.

Unge patron såg upp. För två månader sedan skulle han bjudit Ek på en cigarr. Men nu var det en annan tid. Och nu kom sanningen i dagen. Hyttmästare Anton Ek hade bildat en fackförening! Med sig själv som ordförande dessutom! Och nu krävde Ek som företrädare för fyrtio arbetare – utom gravörerna, som hade egen förening – en återgång till drift varje vecka. Unge patron blev förstummad. Detta hade han ingen aning om. Hans egen hyttmästare hade alltså gått bakom ryggen på honom och hetsat upp de anställda. Plötsligt kom han på en utväg.

– Ge mig listan med era medlemmar. Annars kan jag inte veta om Ek har stöd av alla.

Ek såg konfunderad ut. Detta hade han inte väntat. Med onda aningar räckte han över listan.

Unge patron läste hastigt igenom namn. Sedan fuktade han pennan i bäckhornet och strök ett streck över vart tionde namn.

– Nu kan Ek tala om för dem att de är uppsagda.

Det var så strejken på Ödevret började. Till att börja med var det bara eldarna som strejkade, men unge patron svarade med lockout, som drabbade även gravörerna. Dessutom blev Ek uppsagd, och unge patron begärde handräkning vid vräkningen av länsman, som gav order till fjärdingsman Kvick att biträda vid förrättningen. Nu ska vi veta att allt detta skedde i slutet av november det året. Signalerna nådde fram till Alfred Ottosson första söndagen i advent. När han kom in i sakristian före söndagens gudstjänst stod alla fyra kyrkvärdarna i ett hörn och talade lågt. Han fäste inget avseende vid det utan öppnade sin portfölj och tog fram pålysningsboken. Då hostade den äldste kyrkvärden och sade:

– Vi har stått här och talat om något som vi alla har varit med om i den gångna veckan. Vi har alla levererat ved till glasbruket sedan 1923, men i onsdags fick vi alla ett brev från unge patron, där han säger att han inte längre köper ved från oss om vi upplåter bostad till Anton Ek, hyttmästaren. Ek är uppsagd och skall vräkas på lillejulafton, men kyrkoherden skall ju döpa hans minste nästa söndag.

Ottosson stod tyst ett slag. Så skakade han huvudet och sade:

– Nu knäpper vi våra händer och ber ett Fader vår för detta.

På måndagen kom fjärdingsman Kvick till prästgården. Han bjöds att sitta ner i soffan och Ottosson frågade:

– Får vi bjuda på kaffe?

– Nej tack, idag behöv det något starkare.

Det var ett oväntat svar, men Ottosson fann sig.

– Då tar vi konjak istället.

Konjaken blev serverad och Kvick svepte glaset. Det var tyst en stund. Kvick vred på glaset.

– Kyrkoherden var mig till stor hjälp. Han sade att världen håller på att bli galen av vinningslystnad. Därför köpte jag inga aktier när alla andra gjorde det, så nu har jag min lilla slant i gott behåll. Det där ordet hjälpte mig och nu vill jag hjälpa honom. Jag har fått order av länsman att biträda vid vräkningen av hyttmästar Ek på lillejulafton. Han har en nyfödd, och alla brukets vedleverantörer har fått brev om att de är avstängda om de upplåter bostad till Ek och hans familj. Det är fem till som är uppsagda och skall vräkas, men det vet jag inget mer om. Ottosson vet vad som är rätt och fel.

– Och vad tänker Kvick mera?

– Att Ottosson vet vad han skall göra … nej, nu får jag tacka för konjaken och ge mig hemåt.

De som bodde i kyrkbyn såg kyrkoherden gå in i sakristian den eftermiddagen. Alla visste att det var isande kallt därinne, men han blev länge kvar. Det mörknande över trädkronorna, när han gick hem till ­prästgården sent på eftermiddagen.

Dagen efter gick kyrkoherde Ottosson med sin kraftiga käpp – närmast en herdestav – den kilometerlånga vägen till Ödevret. Det rök ur glasbrukets skorsten. Alltså måste lockouten vara slut. Vad han inte kunde se från vägen var att tre av de uppsagda hade lämnat fackföreningen kvällen innan.

På brukskontoret fanns bara bokhållaren, och han visste inte var patron fanns. Kanske var han på brukskontoret.

Så var det. Kyrkoherden visades in av Nilsson, kusken, som välvilligt tog av honom pälsen. Unge patron var på gott humör. Men prästen började direkt.

– Är det så att hyttmästar Ek skall vräkas på lillejulafton?

Patron lutade sig bakåt i stolen.

– Ja, käre kyrkoherden, låt oss kalla det en företagshemlighet. Vi vet ju så väl vad det står i katekesen: ”När var och en sin syssla sköter, då går det väl evad oss möter.” Kyrkoherden sköter himlen och jag sköter jorden.

– Och Gud är Herren över båda.

Den vändningen hade patron inte tänkt sig.

– Ja, jag är ju ingen teolog, bara en vanlig liten människa. Men sköt kyrkoherden sitt, så sköter jag mitt.

– Då är svaret givet. Patron vet mycket väl att Ek har en nyfödd son. Patron har dessutom förbjudit bönderna att upplåta bostad åt honom. Om detta sker kommer jag tre gånger på julottan att läsa evangeliets ord ”ty det fanns icke rum för dem i härbärget”. Och alla kommer att förstå.

Patron lutade sig fram. Hans röst var spänd.

– Och då kommer domkapitlet att på sitt bord ha en anmälan mot kyrkoherden nästa helgfri dag!

– En sådan anmälan fordrar att patron själv är på plats vid julottan och kan personligen intyga saken. Välkommen till julottan, patron Lindén!

Prästen reste sig och spanade efter pälsen. Kusken, som förstod att samtalet var slut, skyndade in. Prästen grep sin stav, stötte den tre gånger i golvet – och gick.

 *

Det blev ingen vräkning av hyttmästare Anton Ek, inte den gången. Men fyra år senare släcktes ugnarna på Höglandets Kristallglasbruk för att aldrig mer tändas. 1947 brann hyttan, och den var högt försäkrad, vilket gav Ödevret en respit på tio år. Vad som nu finns kvar är ruinen av ugnarna samt grunden och skorstenen. Området runt hyttan är starkt kontaminerat av bly och arsenik. Brunnen till Hyttmästarvillan är obrukbar. 

*

Det var väl sjuttio år senare – minst – och då hade major Carl Wilhelm Sundin ärvt Öderet efter fröken Helga Lindén, unge patrons dotter. Han var noga med att bevara traditionerna från fröken Helgas tid, och till dem hörde sedan att vid julaftonens middag läsa julevangeliet ur gamle häradsdomare Lindéns Bibel. Just den jul vi tänker på hade majorens barn och barnbarn kommit, så det var fullt i Stora byggningen, och kakel­ugnen i stora salen hade eldats i tre dygn. När middagen var färdig bar Mikaela Sandman – som då var husfru på Ödevret – fram den stora Bibeln och majoren började läsa, Men när han kom till orden om att det inte fanns rum för Josef och Maria i härbärget tystnade han, och svärdottern vid han sida anade en tår i ögat. Sonen lutade sig fram över bordet och tog hans hand.

– Vad är det, pappa, mår du inte bra? 

– Nej … det är bara det att jag blev så rörd.

– Men du har ju aldrig varit religiös.

– Kanske det, men det är något med det ändå. •

Berättelsen anknyter till Christian Braws roman Ödevret