Mer murslev än svärd

Kyrkan skulle nå folket genom att låta folket forma kyrkan. Det skulle visa sig att det inte var en god idé.
Skriven av: Fredrik Sidenvall
Publicerad: 31 oktober, 2019

Efter Andra världskriget började en ny kyrkopolitik formas: kyrkan skulle nå folket genom att låta folket forma kyrkan.

De som tänkte strategiska för att rädda Svenska kyrkan som institution och som säkert många gånger ärligt ville nå alla med evangelium började forma sina favoritbilder av den vanliga mannen och kvinnan på gatan. Kyrkans ärende bestämdes vara ett folk som kunde beskrivas i ganska enkla schabloner. Hela tiden förutsatte man att det fanns en uppsättning av attityder, preferenser och värderingar som majoriteten hade gemensamt.

Undersöker man saken närmare ska man nog finna att folkkyrkoteologin hade en mer förenklad syn på folkets enhetlighet än de politiska partierna hade. Dessa visste ju vilka särskilda grupper de kunde finna sin väljare ibland men Svenska kyrkan förutsattes nå den stora majoriteten. Under fyrtio- och femtiotalet var det yrkesverksamma arbetare och tjänstemän man ville nå. Från sextiotalet och framåt är det prästernas generationskamrater vid universiteten som står modell för svensken i gemen.

Några som aldrig räknades med i den bild av folket, majoriteten, som kyrkan skulle rikta sig till var de troende och trogna gudstjänstbesökarna. Dem hade man ju ändå! Skulle man i församlingsblad och verksamhet rikta sig till de redan vunna fanns ju en stor risk att den stora majoriteten skulle känna sig främmande.

Den här grundtanken tycks också ha format varje förändring, varje teologiskt vägval som Svensk kyrkan har gjort. Dilemmat med detta blir att kyrkokristna och väckelsegrupper inom Svenska kyrkan allt mer känner sig oönskade och utstötta. Därmed blir det också svårare att finna miljöer där nyvunna kan finna och växa in i en äkta kristen gemenskap. Så formas den sekulära aktivitets- och aktivistkyrkan.

När Missionsprovinsen bildades kunde en del av biskoparna välkomna detta genom att de nu helt kunde slippa att sträcka sin herdevård till traditionella kristna grupper. Nu kunde verksamheten likriktas.

Svenska kyrkan hade ju under 1900-talet fått kritik och förmaningar från en mängd kyrkokampsorganisationer som ville värna den kristna tron. Kyrkliga Förbundet för evangelisk-luthersk tro, Kyrklig Samling kring Bibeln och bekännelsen, Lutherstiftelsen, Svenska kyrkans fria synod. Till sist samlade biskop Bertil Gärtner kyrkfolket till möten i Linköping under temat ”Grund och gränser”.

Kamporganisationernas verksamhet kom att präglas av uppbyggelse inåt och kyrkokritik utåt. Ibland märktes det att enigheten vid sidan om de aktuella stridsfrågorna inte alltid var så stor. Den som upplevt arbete i de kyrkokampsorganisationer som drev oppositionen i Svenska kyrkan vet hur tröttande det arbetet kunde bli vid sidan av arbete i församlingarna.

Missionsprovinsen genomförde sitt provinskonvent i Solna den 18 och 19 oktober och Kyrka och Folk hade möjlighet att närvara och därmed också få intryck. Kring ombudens stadgeenliga förhandlingar genomfördes också en kyrkodag med gudstjänster och uppbyggliga föredrag.
På ett sätt som inte är helt lätt att sätta fingret på var intrycket att Missionsprovinsens möte präglades av frid och sämja. Även om det nu inte var någon stor samling stod det klart att en rad olika fromhetstraditioner var företrädda.

Det var också uppenbart att det inte var några kyrkliga stridsfrågor som stod i fokus och som drev folket samman. Snarare var känslan den att det i grunden fanns en gemensam insikt att saken gällde inget mindre än den andliga överlevnaden. Därför använder man nu Andens murslev till att bygga upp församlingar på den grund som Jesus själv att lagt: Guds ord och sakrament.

Det kan ju i praktiken se olika ut i olika församlingar beroende på andlig tradition. Men just genom att man bygger från grunden för att kristna i stabila former ska få näring till sitt andliga liv, så finns det en vila i det Gud gör för oss i stället för en hets kring stormande stordåd som kunde uträttas i kyrkokampen.

Känslan var också att det finns en outtalade insikt om att alla är lite sårade och trasiga från kyrkokampen. Därför finns det också ett djupgående ansvar och omtanke om varandra att tillsammans söka den helande helhet som finns där Jesus verkar med sin Ande och sitt ord. Den nya missionsbiskopen Bengt Ådahl personifierar genom sin värme, vishet och helt integrerade fromhet denna helhet.

I denna helande helhet hos Jesus, i små men växande församlingar, så händer det att också de människor som folkkyrkan famlade efter finner vad de söker: trons vila hos Jesus.

0 kommentarer