Kristen i den yttersta tiden (del 2 av 2)

När kommer den yttersta dagen? Frågan som lärjungarna gärna hade önskat få svar på, förblev obesvarad, men de fick uppgifter.
Skriven av: Bengt Birgersson
Publicerad: 18 november, 2019

Läs den första delen av denna artikel: Kristen i den yttersta tiden (del 1)

När ska detta ske? (När kommer domens dag?)

Frågan som lärjungarna gärna hade önskat få svar på, förblev obesvarad, men de fick uppgifter. De fick veta en rad olika ting som hör med till tecknen på hans förestående ankomst. Men inte några antydningar om datum eller liknande. Nej, Jesus säger ju, att inte ens änglarna i himlen vet något om detta. Och tillägger, att inte ens Människosonen vet detta, eftersom Fadern, som ensam vet, inte då ännu uppenbarat det för Sonen. Men Sonen visste om den historia som låg framför dem.

Låt mig nu få peka på några av de uppgifter som en kristen i den yttersta tiden särskilt har och som vi kan hämta fram av det som vi i den förra artikeln har delat med varandra. Kristen – det är ju naturligtvis detsamma om man lever på 100-talet i urkyrkan eller man lever i 1800-talets Skandinavien eller man lever i det postmoderna 2000-talet. Låt mig peka på tre huvudsaker:

Uthållighet

”Men den som håller ut till slutet ska bli frälst.” Att stå fast kan vara tungt, när många andra börjar glida med strömmen. Jesus sade att det var många som skulle låta sig förvillas. Inför de olika former av förvillelser så finns det ofta någon som är särskilt lockande. En låter sig dras med in karismatikens mera känslomässiga gemenskap fylld av nya upplevelser. En annan dras med in i den Romersk-katolska kyrkans fasta, trygga famn. Där tar kyrkan hand om bekännelsen. Där behöver man inte oroa sig för att man inte skulle bli frälst. Visserligen kan det bli någon tid i skärselden. Men det går ju över. En annan drar sig mer ut i den kristna gemenskapens periferi. Och besöken i gudstjänst blir mindre och mindre.

Men Jesus sade ju: ”… den som håller ut till slutet ska bli frälst.” Alltså är det möjligt, och han vill det. Och han vill hjälpa. ”Herre, hjälp mig att hålla ut, hela vägen!” Det är en viktig bön. Kallelsen till uthållighet när det blir tungt att vara kristen vill Jesus plantera tydligt i våra hjärtan. Det handlar om att vara ståndaktig på olika sätt. Jag vill peka på några områden.

Var rädd om läran!

Var rädd om Guds ords lära. Detta handlar om att vara rädd om evangeliet i ditt liv. Läran är Guds ords budskap till oss. Låt allt Guds ord vara Guds ord. Också det som du inte förstår.

Var rädd om läran om Guds Son. Han är Guds allra största gåva till oss människor, också till dig. Detta, att Gud själv, Skaparen av himmel och jord, blev människa, en ibland oss, Sonen, sänd av Fadern, för att bli vår Räddare. Var rädd om läran att vi behöver en Frälsare. Guds ord avslöjar oss som syndare. Så var det för Paulus, så har det varit för alla trons människor genom tiderna. Detta är saken fortsatt: i min belägenhet, en syndare, behöver jag en Frälsare. Och Gud har i sin kärlek sänt en sådan. Min Herre Jesus Kristus – honom behöver jag, därför att ända fram i den yttersta tidens sista dagar är min synd en verklighet, och ända till min dödsdag – och han är där. Också dagen innan han kommer på himlens skyar.

Lärans innersta och heligaste centrum, det är det som Herren Jesus gjorde på Golgata kors. I en ställföreträdande död, i mitt ställe, han dog för mig, han dog för dig. Din skuld blev betald, du vann försoning med Gud. Ordet om syndernas förlåtelse sträcker sig fram genom århundraden, och därför är källan med syndernas förlåtelse öppen för oss också den sista dagen på jorden. Var rädd om läran om Jesus, Guds Son, som gick i vårt ställe i döden på korset.

Var rädd om läran om tron. Det är inte genom att du blir en frommare människa, får flera goda gärningar på ditt konto, får göra fler andliga upplevelser, så du blir rättfärdig inför Gud och stå upprätt i domen. Nej, håll fast vid läran om tron, som griper om Guds ord. Och Guds ord säger:

Den som tror och är döpt han ska bli frälst. Vad betyder det? Hur dopet ihop med tron? Och tron med dopet? Så här förstår jag det: Det Jesus gjorde för alla på Golgata kors räckte han till mig i dopet. När jag tror att Jesus gav sitt liv för mig, så griper jag tag i det på det här sättet: I dopet lade han sin sårmärkta hand på mig och sade: allt mitt är ditt, och allt ditt är mitt! All din synd tog jag på mig. Och hela min rättfärdighet ger jag åt dig. Detta byte kallas för det saliga bytet. Jag vänder tillbaka till vad Jesus gjorde på korset – men också vad han gjorde med mig i dopet. Där blev det mitt. Och med tron griper jag om båda dessa saker. Och när jag kommer tillbaka till Jesus och frågar: gäller det som du gjorde med mig i dopet svarar han att han inte kan ångra sin gåvor och sin kallelse. Om han vill att jag ska vara ståndaktig och trofast, så är han det mycket mer. Den som tror och är döpt han ska bli frälst.

Nu står det i det sammanhanget också: att den som inte tror han ska bli fördömd. Det är allvarsord, som också de gäller, ända fram till den sista dagen. För min egen del vet jag ingen bättre plats att komma tillbaka till än till det heliga nattvardsbordet, för att bli stärkt i denna tro och förvissning: Jesu blod renar också mig från alla mina synder. Tänk att få äga denna förvissning: Jesus är min, alla mina synder är borta, glömda, kastade i glömskans hav. Denna förvissning vill Jesus ge mig. Och jag behöver den inte minst i den sista tiden andliga villervalla.

Var också rädd om läran om Guds folks liv tillsammans med andra. Det betyder: Var rädd om kärleken!

Var rädd om kärleken!

Jesus sade ju att när laglösheten tilltar, kallnar kärleken. Vi är kallade till ett liv i kärlek till de människor som Gud på olika sätt låter finnas i vår närhet. ”Älska din nästa som dig själv!” är Herrens bud. Var rädd om kärleken till Guds barn, särskilt kärleken till dem som du har i den gemenskap där du normalt firar din söndagsgudstjänst. Johannes kan faktiskt skriva:

”Vi vet att vi har övergått från döden till livet, ty vi älskar bröderna.”

Det är ett särskilt kännemärke på dem som Jesus fått ge den levande tron. Denna kärlek ska vi vara mycket rädda om. Vi ska vara rädda om de andra, och om vår kärlek till dem. Den visar sig särskilt i två saker: i den regelbundna förbönen, där du nämner de vid namn, ofta, och tar upp deras särskilda behov om du vet om det. Och om du anar att det är något som Jesus vill att du ska göra, så gör du det. Du ringer, besöker, sänder ett kort – eller vad som Guds Ande leder dig till.

Kärleken till Guds barn har ett särskilt område som handlar om kärleken till Guds lidande barn. Jag tänker på den förföljda kyrkan. Om tusentals kristna blir martyrer i år, så finns kring dessa en lång rad kristna trossyskon som har det mycket svårt. Hustrur som förlorat sina män, barn som förlorat sina pappor, föräldrar som förlorat sin söner eller döttrar – för Jesu skull. Den skändning av kvinnor och unga flickor som Jesu fiender utsätter dem för, den är så förfärlig. Kärlekens medlidande med dessa är en sida av denna kärlek, i bön, i hjälpsändningar.

Var rädd om kärleken till dina närmaste! Några av dina närmaste är kanske inte bekännande kristna. Det kallar på en särskild kärlek, där du i respekt för dem ger av dig själv, samtidigt som du ber Herren öppna deras hjärtan. För det är svårt att härda ut i den tanken att någon av dem som du har så kär och finns så nära dig, skulle gå miste om det eviga livet.

Var rädd om kärleken till Guds gamla egendomsfolk, judarna. Vi nämnde i den förra artikeln om Guds egendomsfolk, som fått tillbaka sitt land. Men de har ju inte tagit emot sin egen Messias till frälsning. Detta är ett böneämne som varje kristen församling skulle hålla högt. I kärlek till vår Frälsare ska vi älska det folk som är hans släktingar. Herren väntar på deras omvändelse, när och hur det nu än ska ske. Men våra hjärtan bör vara brinnande i helig längtan efter deras frälsning.

Vi ska nu till sist hämta en uppmuntran först från profeten Daniel och sedan från de allra första kristna i Jerusalem. Profeten Daniel levde ett mycket långt liv under den babyloniska fångenskapen. Han hade fått tjänst vid hovet och tjänade under flera olika världshärskare som Nebukadnessar, Belsassar, Darius och kung Koresh. Han höll ståndaktigt fast vid Israels Gud samtidigt som han tjänade sin jordiske kung på bästa sätt.

Låt oss lägga märke till en viktig detalj: han hade som vana att gå upp på övervåningen i sitt hus, där han hade fönster vända mot Jerusalem. Där brukade han falla på knä tre gånger om dagen i bön till Israels Gud. Han hade en vana, en mycket god sådan. En vana, som hjälpte honom inte minst i några av de mest kritiska ögonblicken i hans liv. Vi minns fällan, som hans avundsjuka kolleger hade lagt ut för honom genom att få kungen att fastställa en lag som sade att under en månad fick man bara be till kungen – annars skulle man kastas i lejongropen. Här var Daniels stora tillgång, att han hade goda vanor. Varje dag lade han undan vad han hade för händer och gick inför Herrens ansikte – tre gånger. Det är betydelsefullt att vi både i våra församlingar och i våra hem och i våra personliga liv har goda vanor.

Hos Daniel kan man också lägga märke till att han studerade Guds ord. Man hade flera av böckerna som vi nu i vår Bibel. Att han hade tillgång till Moseböckerna är nog ställt utom tvivel, liksom Jesaja och Jeremia. Hans bibelläsning blev till bön. En av de innehållsrikaste och märkligaste böner i Bibeln finner vi i Daniels bok kapitel 9. Där ber han för sitt folk. Sitt olyckliga folk, som befann sig i sådan nöd och olycka, med det egna landet ödelagt. Många var döda, och mängder av hans landsmän befann sig i trakterna kring Babel. När Daniel i sin läsning av profeten Jeremia lagt märke till att fångenskapen skulle vara 70 år, gick han ner på knä och bad för sitt folk. I den bönen kan man lägga märke till att han bekände folkets synd som sin egen. Delaktig i folkets synd. ”Vi har syndat … vår skuld …” så delaktig i sitt folks synd – fastän det inte står något om personlig synd hos Daniel – att han bekänner: ”Vi har syndat!” Detta har något att lära oss när vi ber för våra nordiska folk. Och vi ser svärdet hänga över Norden: ”Vi har syndat, jag och mitt folk, vi har syndat.”

Om de första kristna i Jerusalem står det i Apg 2:42 de kända orden: Dessa höll fast vid

  1. Apostlarnas undervisning – man samlades kring Guds ord
  2. Gemenskapen – man höll fast vid gemenskapen Guds barn emellan, hjälpte varandra, tröstade varandra
  3. Brödsbrytelsen – man samlades regelbundet till nattvardsfirande
  4. Bönerna – det betyder mest sannolikt att man hölls fast vid böneordningarna från synagogan – de ordningar som i hög grad gömmer sig i våra lutherska högmässoordningar

Medan vi väntar på att Herren kommer – och medan vi märker att snaran dras åt kring Guds folk på jorden – så gör vi som de första kristna: håller fast vid det apostoliska ordet om vår Herre Jesus, vi håller fast vid gemenskapen med alla Guds barn, vi samlas flitigt vid det heliga nattvardsbordet och firar gudstjänst.

0 kommentarer

Skicka en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *