I slutet av augusti brände företrädare för det danska högerextremistiska partiet Stram kurs en Koran i Malmö. Detta utlöste upplopp i delar av Malmö och en kyrka i närheten vandaliserades. Veckan efter inleddes rättegången mot medhjälparna vid terrorangreppet mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo i Frankrike. Satirtidningen valde att återpublicera de karikatyrer av profeten Muhammed som var orsaken till angreppet. Attentatet mot Charlie Hebdo fick västvärlden att manifestera för yttrandefrihet och mot terror.
Händelserna i Malmö medförde att Stram kurs’ partiledare belades med inreseförbud och att polismyndigheten avslog demonstrationstillstånd för hans åsiktsfränder. Samtidigt inleddes en förundersökning om hets mot folkgrupp. De offentliga reaktionerna på Stram kurs’ aktioner har primärt varit starkt kritiska. Som allra mest har någon mot kritiken rest invändningen att också det osmakliga måste vara tillåtet inom ramen för yttrandefriheten.
Vid attackerna mot Charlie Hebdo tog både ärkebiskopen och statsministern ställning för tidningen och yttrandefriheten och mot våldet. Nu är reaktionerna från samma ledare det motsatta. Här finns en paradox som kan tyckas svårförståelig men den är central för att förstå vad som driver samhällets eliter i deras ställningstaganden.
Än märkligare blir det när man jämför detta med förhållningssättet med händelser som har udden riktad mot kristendomen. När halvnakna Femenaktivister stormade den katolska domkyrkan under nattvardsfirande i Stockholm 2014 inledde åklagaren en förundersökning; men inte mot de som begått brottet störande av förrättning utan mot de gudstjänstfirare som ingrep och släpade bort inkräktarna.
När SVT under 2018 återpublicerad en sketch där en komiker höll ett krucifix framför sitt kön demonstrerade östligt-ortodoxa kristna och ville ha dialog med statstelevisionen men fick till svar ”SVT skämtar om allt, och det är viktigt för yttrandefriheten […] Vi är medvetna om att humor kan uppröra, men vi kan inte begränsa oss utifrån vem som kan tänkas bli upprörd – det är en ytterst farlig utveckling om SVT skulle censurera sin humor”.
I februari i år släppte Sveriges kristna råd rapporten Unga troende i samhället där det framkom att mer än hälften av alla kristna skolelever som tillfrågats i undersökningen hade blivit utsatta för kränkningar av andra elever och av lärare i skolan. Nyheten spreds i många nyhetsmedier men det fanns också andra reaktioner. I Sveriges största podcast Alex och Sigge raljerade man över nyheten och menade att kristna elever fick tåla kränkningar och kritik. Det är helt uppenbart att rapporten tagits emot på ett helt annat sätt om det rört sig om andra minoriteter.
Sammantaget tecknas en paradoxal bild som illustrerar en sorts dubbel måttstock i svensk offentlighet som är synnerligen besvärande. Men man måste också se att det innebär en frestelse för de som får ögonen på hyckleriet, att okritiskt ta ställning för den sortens agerande som Stram kurs gjort till sin marknadsföringsstrategi. Det finns även en frestelse att vilja ta till gatorna och protestera.
Ingen av dessa diken är förhållningssätt som är konstruktiva eller utgör en god kristen samtidsanalys. Kristendomen i allmänhet och den evangelisk-lutherska bekännelsen i synnerhet har en lång historia av skarp men saklig religionskritik. Läser man Luthers skrifter och den samtida katolska propagandan framstår språket ofta som mycket grovt. Den reformatorisk kritiken av den romersk-katolska kyrkan och av islam är sprängfylld med både invektiv och skärpa. Vore religionskritik en tävling skulle vi inte leda loppet – men vi var med och skrev regelboken! Den reformatoriska religionskritiken bröt på ett retoriskt dramatiskt sätt mot tabun. Därigenom drog man – bildligt talat – byxorna av auktoriteter som inte levde som de lärde och inte hade fog för sina maktanspråk. Kejsaren var naken och man var inte rädd för att ropa ut det på gatorna. När vi ser elitens dubbla måttstock är det alltså denna orättvisa dubbelhet som ska kritiseras.
En bärande princip är att vi som kristna måste kunna göra skillnad mellan vad som är vår uppgift och vad som är samhällets. Luther framhöll att enskilda kristna hade martyriet att välja hellre än att göra motstånd mot kyrkans fiender. Samtidigt hade de kristna furstarna inte bara rätten utan också skyldigheten att skydda de kristna.
Detta kan överföras på dagens förhållanden. Som personer ska vi bära korset. Vi blir hånade eftersom vår frälsare blev hånad. Förföljelsen är den kristna kyrkans kännetecken. Vi ska ta vårt kors och be för dem som förföljer oss. Men denna kallelse gäller inte samhället. Sverige är inte längre ett land där kungens bekännelse är normen för folkets. Kristendomen har ingen särställning. Den har ingen maktposition och därför har vi också rätten att kräva att överheten – som inte bär svärdet förgäves – både skyddar oss och andra från angrepp på våra personer och behandlar olika trosföreställningar lika.
Det betyder inte att vi ska acceptera Koranen och dess budskap som vore den en helig bok, höjd över kritik. Det är anstötligt när människor bränner Koranen. Men Koranen och islam är också anstötliga. De är företeelser som ska kritiseras. Men de ska kritiseras av rätt anledning. Här har vi anledning att läsa Koranen, förstå den och kritisera den skoningslöst, hårt och sakligt. Där är en av de viktigaste sakerna som finns att kritisera är Islams anspråk på särbehandling i vårt samhälle. Ett krav som ytterst vilar på islams anspråk att få härska över andra.
Ännu mer angeläget är det att avslöja hyckleriet hos det världsliga och andliga ledarskap som både menar sig ha, men också faktiskt har, rätten att härska i vårt land. De som tillämpar olika måttstockar för olika grupper i samhället. Vi måste visa hur deras förmenta neutralitet och sekularism alltid sammanfaller med makt för dem själva, särbehandling för några och tvång för oss som blir över. För märkligare än så är inte anledningen till att våra ledare intar motsägelsefulla ståndpunkter när det gäller kränkningar av olika religioner och deras bekännare. Det handlar om vad som ger dem makt. Detta hyckleri visar hur deras sekulära trosåskådningar om frihet, jämlikhet och broderskap är tomma fraser när det kommer till kritan. Med luthersk nit måste deras trosåskådning kritiseras och utmanas oavsett om det rör sig om danska extremister, svenska statsministrar eller kyrkliga potentater.