Profeten Johannes gärning är mycket betydelsefull. Han är gamla förbundets siste profet. Han får stå närmast den fulländning som alla GT:s profeter har talat om. Johannes får inte endast genom sina profetord tala om Messias utan han är den som med sitt fysiska finger pekar på Messias och säger: ”Se Guds lamm”, ”Se Guds lamm, som tar bort världens synd”. Guds Messias har kommit med frälsning åt Israel och åt alla jordens folk och profeten Johannes pekar ut honom och gör honom känd människorna.
Petrus skriver i 1 Pet 1:10-12:
Det var denna frälsning som profeterna sökte och forskade efter, de som profeterade om den nåd som ni skulle få. De undersökte vem eller vilken tid Kristi Ande i dem visade på, när han förutsade Kristi lidanden och den härlighet som skulle följa. Och det blev uppenbarat för dem att det inte var sig själva utan er de tjänade med sitt budskap.
Profeterna är tjänare som tjänar människorna med sitt budskap. Men bland profeterna är Johannes den störste för han tjänar oss på ett sätt som de andra inte gör. Han ger den klaraste bilden av Messias. Johannes pekar på Jesus och säger att det är han som skulle komma, det är honom som vi har väntat på.
”Vi har funnit Messias”
Det är Andreas som uttalar orden. Andreas vet vi inte så mycket om. I lärjungaskaran verkar han inte vara lika pratglad och framfusig som sin bror Petrus. Han är en rätt så tyst lärjunge. Kanske är det därför som Andreas inte nämns så mycket i Nya testamentet. Evangelietexten lyfter ändå fram en viktig händelse där just Andreas är inblandad. Den är av helt avgörande betydelse för Andreas fortsatta liv och händelsen bär med sig en uppmaning till alla sökande människor.
Andreas lyssnade till profeten Johannes ord och fann Guds Messias. Guds ord spelar alltid en avgörande roll när Gud kallar människor till gemenskap med sig själv. Vår Gud är en Gud som uppenbarar sig genom profeternas ord. De har talat och verkat genom Guds Ande. Därför har profetordet en auktoritativ ställning. En människa som lyssnar och tar del av profeternas ord, lyssnar i själva verket till vad Guds Ande vill säga. För människan kan det framstå som att det är hon som söker och är aktiv, men i själva verket är det Herren Gud som är verksam. Han arbetar ss bakom kulisserna men i och genom sitt heliga ord. Paulus utrycker det på följande sätt i episteltexten ”dem som han har förutbestämt har han också kallat.” I Andreas fall gick det till på följande vis ”När Johannes såg Jesus komma sade han: ”Se Guds lamm!” De båda lärjungarna hörde vad han sade och följde Jesus”.
En liten stund med Jesus var allt som behövdes. Andreas blev förd från klarhet till klarhet. När han var överbevisad kunde han inget annat än berätta sanningen för sin bror ”vi har funnit Messias”. Andreas den tyste, gav ett kraftfullt och överbevisande vittnesbörd åt sin bror Petrus. Johannes beskriver fortsättningen med orden ”Och han förde honom till Jesus”. Andreas förde Petrus till Jesus. Det finns något paradigmatiskt över det hela. En människa kommer inte ensam och själv, utan alltid är det en människa som leder en annan till Jesus. Barnen som upptas i Guds rike blir förda av sina föräldrar till dopet, någon för sina syskon till kristna samlingar och gudstjänster, en annan för sina vänner, osv. Även i Guds rikes arbete använder Herren sig av människor. Sanningen om Jesus Kristus överbevisar och man blir utrustad av Gud med en ny frimodighet.
”Kom och se”
En ung man undrade vad jag jobbade med. När jag berättat att jag är pastor i en luthersk församling, frågade jag honom om han själv är kristen. Han svarade bestämt nej. Han hade lämnat kyrkan och sade öppet att han är hedning och att han vill vara som ursprungsfolket i Finland. När jag frågade vad det finns i det här som tilltalar honom, svarade han något i stil med att han söker att vara som den sanna ursprungliga finska människan, och den människan är inte kristen. Hans uppfattning var att kristendomen blev påtvingad det finska folket och han sökte därför meningen med livet utanför kristendomen.
Det lär vara så att kristendomen inte alls blev påtvingad det finska folket utan kristendomen spreds sakta i landet under flera århundraden. Fastän många misstag och övertramp har skett i kyrkans namn har Jesus aldrig utrustat sin kyrka med makt i världslig mening och inte har han heller uppmanat till svärdmission. Istället har han utrustat sin kyrka med budskapet som hörs i evangelietexten ”kom och se”. Det är Filippus som säger orden till sin vän Natanael. Det är en vänlig inbjudan. Det finns ett innanför och ett utanför. Det finns en gåva och ett hot. Men alla människor får inbjudan ”Kom och se”.
Det är mänskligt att högt värdera gemenskapen med andra människor. Men den kristna församlingens gemenskap är inte endast en gemenskap med andra människor, utan den är en gemenskap med Herren Jesus Kristus själv. Johannes skriver i 1 Joh 1:3 ”Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus”.
Kallelsen är inte att komma och se på den fina och trevliga gemenskapen. Församlingen förblir en samling av svaga, bristfälliga och syndiga människor ända till slutet. Både för nya och gamla besökare är kallelsen den samma: kom och se på den korsfäste och uppståndne Kristus. Kallelsen är att komma och äga nåd och syndernas förlåtelse, de himmelska gåvorna som Jesus Kristus skänker sin församling i ordet och sakramenten. ”Den som har Sonen har livet” (1 Joh 5:12). •
