Skillnaden mellan ett filosofiskt och ett teologiskt synsätt på människan är grundläggande för Luthers människouppfattning (antropologi). Teologin talar om människan som skapad av Gud och bestämd för det eviga livet, filosofin betraktar henne endast som själslig och kroppslig varelse. I filosofin bedöms människan utifrån iakttagelse och erfarenhet, i teologin utifrån det frälsningshistoriska sammanhang som möter henne i den heliga Skrift.
Filosofin har enbart att göra med människan i detta livet, så som dödlig varelse. Denna bestämning av den filosofiska kunskapen avgränsar den på ett avgörande sätt från den teologiska, som talar om människan så som skapad för det eviga livet.
I filosofin kan man inte utifrån förnuftet eller utifrån vetenskaplig kunskap med säkerhet ta reda på om själen är odödlig. Om man enbart håller sig till det som man kan se och konstatera, framstår människan som en dödlig varelse, liksom djuren. Detta kan jämföras med det som sägs i Predikaren:
Det går ju människors barn som det går djuren, det går dem alla lika. Den enes död är som den andres. Alla har samma livsande. Människan har inte mer att komma med än djuren. Allt är förgängligt. Alla går till en och samma plats. Alla har kommit av jord, alla vänder åter till jord. Vem vet om människans ande stiger uppåt eller om djurens ande går ner till jorden? (Pred 3:19f.)
Människan är enligt Luther odödlig till sin själ oavsett om hon tror eller inte, men filosofin kan inte komma till någon säker kunskap om själens odödlighet.
Filosofins sanning och begränsning
Filosofin har alltså att göra med människan som hon framträder i världen, så som kroppslig-själslig varelse. Den frågar efter hennes natur och egenskaper, det som utmärker människan i hennes nuvarande tillstånd och som kan iakttas eller upplevas. Den filosofiska betraktelsen är inriktad på människan som ett kunskapsobjekt i de synliga tingens sammanhang och frågar efter hennes väsen. En sådan kunskap om människan ingår som ett naturligt led i vetenskapens tolkning av tillvaron.
Luther betraktar detta som en i och för sig helt berättigad synpunkt. Men om den blir det enda sättet att se på människan och utger sig för att vara en totalbetraktelse, förbises det viktigaste som finns att säga om människan. I förhållande till teologins kunskap blir den filosofiska människosynen blind och dåraktig. Om människan utifrån den viktigaste aspekten, alltså den varelse som är skapad av Gud och bestämd till ett evigt liv, vet filosofin ingenting.
Förnuftet
Filosofins grundläggande bestämning av människans väsen finns i den tes, som inleder Luthers bok Disputatio de homine (1536): ”Filosofi, mänsklig visdom, definierar att människan är ett förnuftigt, kännande, kroppsligt djur.” På ett sätt skiljer sig människan till sin yttre tillvaro inte från djuren. Hon lever under samma livsbetingelser som dessa i organiskt och kroppsligt avseende.
Luther accepterar också den filosofiska uppfattningen av förnuftet som människans förnämsta del och det som skiljer henne från djuren. Det är hennes utmärkande egenskap, vad som gör henne till det hon är. Han framställer förnuftet som det högsta i tillvaron, det förnämsta i hela skapelsen, förutsättning för alla konster och vetenskaper och för allt vad mänsklig vishet, makt och ära heter.
Han talar om människans herravälde över naturen. Liksom Gud är skapelsens herre och styresman, så gör också förnuftet människan i viss mån till herre över den henne underlagda naturen. Förnuftet är det som ger människan hennes överordnade ställning i relation till den övriga skapelsen. Denna ursprungligen filosofiska tankegång förknippas med det som i skapelseberättelsen sägs om människan som herre över naturen: ”Råd över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som rör sig på jorden.” (1 Mos 1:28). Denna ”dominans” möjliggöres enligt Luther genom att människan är förnuftig. I detta finns något gudomligt, något som ger människan en särställning i skapelsen.
Genom fallet har förnuftet försvagats och förblindats men ändå inte berövats det majestät, som tillkommer det i förhållande till naturen.
Filosofin definierar människan som ett ”förnuftigt djur”. Däremot kan filosofin inte förstå vad förnuftet är. Det viktigaste hos människan är förnuftet, och detta kan filosofin endast känna och förstå utifrån dess verkningar i det yttre. Det kan i filosofin endast beskrivas utifrån dess verkningar hos människan.
Filosofin kan alltså inte ens när det gäller människans egen natur eller hennes tillvaro i detta livet förstå vad människan är. Den kan endast förmedla en ytlig, objektiverande kunskap. Själen är en underbar skapelse, som man inte förnuftsmässigt kan begripa och vars natur inte fullt ut kan beskrivas genom objektiva, vetenskapliga kategorier. Även om människan framträder för våra ögon, och hennes gärningar och yttre egenskaper kan uppfattas av oss, är det ändå omöjligt för förnuftet att förstå människan själv, liksom det inte kan fatta sitt eget väsen.
Därför är den filosofiska kunskapen om människan utan större värde. Inte ens på sitt eget område (d.v.s. i fråga om den psyko-fysiska människan, människan i detta livet) kan den äga någon verklig insikt om vad människan är.
Teologins kunskap om människans relation till Gud
Filosofins okunnighet om människan består framför allt i detta att den inte känner människan så som ande. Den skillnad mellan människan och djuren som ligger i att människan är skapad för det eviga livet och står i relation till Gud, känner förnuftet inte.
Den teologiska uppfattningen om människan utgår ifrån att hon står i relation till Gud. Hon är skapad av honom och bestämd till det eviga livet i gemenskap med Gud.
I detta finns ett större sammanhang som filosofin inte känner, eftersom det är otillgängligt för förnuftets iakttagelse och erfarenhet.
Här ligger utan tvivel det avgörande skälet till att Luther uttalar sig så ringaktande om den filosofiska människokunskapen. Därför säger han med ett tillspetsat uttryckssätt: ”Vi säger att filosofin inte vet någonting alls om människan.” I den filosofiska kunskapen saknar han det viktigaste som är att säga om människan.
När Luther säger att filosofin inte känner människans ”ursprung” och ”slutmål”, avgränsar han den filosofiska kunskapen gentemot den teologiska. Teologin har nämligen i motsats till filosofin bestämda utsagor att säga om människans ursprung och mål. Filosofin däremot känner inte Gud som den som skapat människan, eftersom den är helt okunnig om Gud som Skaparen. Inte heller känner filosofin till det eviga livet som människans verkliga mål.
Teologin har därför ett större område, den ser människan inställd i ett större sammanhang än vad som är möjligt inom förnuftskunskapens ram. Filosofin sysslar med den människa, som kan iakttas och göras till föremål för en allmän definition, teologin sysslar med det som endast kan förstås i tron: att människan är skapad av Gud och bestämd för ett evigt liv, att hon är en syndare och rättfärdiggörs genom nåden i Kristus.
Allt detta har sin förutsättning i att teologin har en annan källa till sin kunskap än filosofin. Den senare utgår från det som kan iakttas och erfaras, medan teologin utgår från Bibelordet, som vittnar om osynliga, eviga ting, från det som är uppenbarat och inte känt genom erfarenheten.
Filosofins förvanskning av evangelium
En annan bild av relationen mellan teologisk och filosofisk människosyn (antropologi) framträder i de sammanhang, där filosofin inte längre enbart representerar ett avgränsat område utan sammanblandas med trosutsagorna rörande människan. Då har själva begreppet filosofi undergått en förändring; det syftar då inte bara den vetenskapliga, förnuftsmässiga kunskapen om denna världen och dess ting, utan har övergått till vad man idag kallar en världsåskådningsfilosofi. Filosofins insikter har med andra ord dragits över på det religiösa eller världsåskådningsmässiga planet. En sådan filosofi, eller snarare en sådan användning av den filosofiska kunskapen, finns i vissa filosofier som utnyttjar dess begrepp och tankegångar för att göra teologiska resonemang. I en sådan sammanblandning av filosofisk och teologisk kunskap finner Luther grundorsaken till förvanskningar av evangelium.
Människans rättfärdighet
Teologin betraktar människan som en helhet i hennes relation till Gud. Från denna utgångspunkt blir det grundläggande omdömet om människan, att hon efter fallet är fördärvad till sin natur, står under djävulens herravälde och är hemfallen åt döden. En nödvändig konsekvens av detta är att hon inte genom vad hon själv är kan bli rättfärdig. Gud är den ende som rättfärdiggör.
Det andra omdömet om människan, som ligger till grund för teologins antropologi, blir alltså att hon rättfärdiggörs genom tro utan gärningar.
De båda nämnda förutsättningarna för teologins människouppfattning – människan som syndare och att endast Gud kan rättfärdiggöra – sätts åt sidan inom sådan antropologi som utvecklas ur en filosofi som övergått till världsåskådningsfilosofi. Där utgår man nämligen från att människan till sin natur oskadad. En konsekvens blir då att hon av egen kraft tänks kunna utföra det goda. Om hon handlar efter de förutsättningar hon har, kan hon också förtjäna Guds nåd. Hon blir rättfärdig genom att handla rättfärdigt.
På denna punkt blir beroendet av filosofin tydligt. Den definition av begreppet ”rättfärdighet” filosofin utgår ifrån är den som hämtats från filosofen Aristoteles (300-talet f. Kr.): justitia (rättfärdighet) betecknas som en egenskap hos människan, vilken kommer till stånd därigenom att hon handlar rättfärdigt och så, genom upprepade viljeakter av detta handlande, utbildar en läggning för att även i fortsättningen handla på samma sätt.
Tillämpas detta rättfärdighetsbegrepp i teologin, blir konsekvensen en frälsningslära utan Kristus.
Denna gärningslära betecknar alltså en falsk sammanblandning av teologisk och filosofisk antropologi och en felaktig tillämpning av den filosofiska kunskapen om människan. Det är utifrån sådana sammanhang vi ska förstå Luthers kamp mot filosofin och hans krav på en gränsdragning mellan teologi och filosofi.
Teologisk kunskap
Den fråga som här sysselsätter oss är inte bara en fråga om hur teologisk och filosofisk människosyn förhåller sig till varandra med avseende på kunskapens innehåll och räckvidd, utan även om hur de förhåller sig till varandra med avseende på själva kunskapstillägnandet, med andra ord om kunskapens art.
Vi kommer då in på den allmänna gränsdragningen mellan tro och förstånd. Filosofins innehåll utgörs av sådant som är föremål för förnuftsmässig insikt, teologin däremot sysslar med sådant som uppfattas i tro. Luther säger:
Filosofi och teologi är olika. Filosofi handlar om saker som det mänskliga förnuftet känner till. Teologin handlar om sådant som är trovärdigt, det vill säga sådant som uppfattas av tro.
Vad är det då som utmärker troskunskapen till skillnad från förnuftskunskapen? Även om trons föremål inte kan infångas i filosofins kategorier och uppfattas begreppsmässigt, är tron ändå en art av kunskap. Den omfattar sitt föremål och ”förstår” vad det talas om i det uppenbarade Ordet.
Den är emellertid ett ”praktiskt förstånd” eller ”upplevt förstånd” i motsats till förnuftets ”objektiva förstånd”. Teologin talar om människan som syndare och om Gud som den som rättfärdiggör. Detta är inte något som kan uppfattas spekulativt eller på ett objektivt, rationellt sätt – det måste upplevas. Det är något som uppfattas av Anden, i människans innersta, och bara rätt kan förstås av den som i det egna hjärtats kamp och anfäktelser upplever sig själv som syndare och Gud som den som i nåd förlåter. Dessa saker blir snarare föremål för bekännelse och bön än för en rationell insikt.
Det som utmärker detta trosinnehåll i kunskapsavseende är att den teologiska kunskapen om Gud och om människan kommer oss till del endast genom uppenbarelsen i Ordet. Den föds inte i våra hjärtan, den finns inte som en mänsklig vishet eller en förnuftig insikt. Vidare är den av sådan art att den inte kan helt tillägnas annat än i erfarenheten, i prövningens och upprättelsens påtaglighet.
Utsagor som ”jag är en syndare” eller ”Gud förlåter synd”, är visserligen fullt förståeliga, det vill säga att de kan bli föremål för kunskap eller visshet, men de förstås eller tillägnas inte på samma sätt som vi tillägna oss en rationell, objektiv utsaga. Först när en människa känner ”den outhärdliga tyngden av Guds vrede”, förstår hon vad arvsynden är. Endast den som hos sig själv till någon del upplever syndens börda och skuld kan sägas veta vad synd är, äger kunskap om synden. Och först genom en sådan insikt känner en människa sig själv. Luther: ”Att ’veta’ är att känna sig själv som en syndare.”
Luther påpekar att ordet för ”ha kunskap om” i hebreiskan (yada) har en mera innehållsrik betydelse än motsvarande ord i andra språk. Det betecknar inte enbart en objektiv förståndskunskap, utan snarare ”förnimma” och ”erfara”.
Den kunskap hos människan som väcks genom det som Guds ord säger om synden och döden är inte en metafysisk kunskap om syndens eller dödens väsen, det är en ny insikt i fråga om hela hennes situation så som människa. Det ligger i sakens natur att en sådan insikt inte enbart är en föreställning om ett objektivt faktum utan även en för henne själv engagerande erfarenhet.
Den teologiska argumenteringen är inte primärt ett objektivt konstaterande av vissa fakta, utan talar till människan i hennes totala situation (inte bara till kunskapssfären utan till hela personen), som anklagande eller upprättande. Guds ord talar till exempel om döden inte bara som ett allmänt faktum, utan framställer just den som hör Ordet så som underkastad döden för syndens skull. Denna tilltalskaraktär eller personliga adressering hos bibelordet är inte något vädjande tillägg till de objektiva utsagorna – ungefär som då man gör en personlig tillämpning på slutet av en sakframställning – utan finns i de konstaterande utsagorna som sådana.
En konsekvens av det sagda är att den teologiska kunskapen, för att kunna uppfattas till sin fulla innebörd, måste motsvaras av en viss erfarenhet. Den bedömning av människan, som ges i Ordet, måste också bli hennes egen bedömning av sig själv, vilket i sin tur kommer att inverka på hela hennes sätt att uppleva sig själv och sin tillvaro i världen.
Denna skillnad mellan en filosofisk och en teologisk människosyn, mellan en objektiv och en praktisk kunskap om människan, får inte fattas så att de teologiska utsagorna enbart skulle visa på en subjektiv verklighet. Att människan är en syndare kan bara förstås i erfarenheten och i trons bekännelse; men detta innebär inte att människan i och med bekännelsen producerar denna realitet, att hon är syndare, så att detta äger sin sanning enbart i tron. Det är en objektiv kännedomen om synden som väcks genom Ordet.