”Om tider och stunder, bröder, behöver vi inte skriva till er. Ni vet själva mycket väl att Herrens dag kommer som en tjuv om natten. När folk säger: ’Fred och trygghet’, då drabbas de av undergång lika plötsligt som smärtan kommer över en kvinna som skall föda, och de slipper inte undan. Men ni, bröder, lever inte i mörker, så att den dagen kan överraska er som en tjuv. Ni är alla ljusets barn och dagens barn. Vi tillhör inte natten eller mörkret. Låt oss därför inte sova som de andra utan hålla oss vakna och nyktra. Ty de som sover, de sover om natten, och de som berusar sig är berusade om natten. Men vi som hör dagen till, låt oss vara nyktra, iförda tron och kärleken som pansar och hoppet om frälsning som hjälm. Ty Gud har inte bestämt oss till att drabbas av vredesdomen utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus. Han har dött för oss, för att vi skall leva tillsammans med honom, vare sig vi är vakna eller insomnade. Uppmuntra därför varandra och uppbygg varandra, så som ni redan gör.”
1 Tess 5:1-11
”Jaså, så du ser inte fram mot domedagen – vad är det med dig?”
Vad är det rätta sättet att förhålla sig till Jesu återkomst?
Vi vet nog att vi bör vara förväntansfulla och glada – och det är kanske de flesta av oss också är, i vart fall ibland. Det är ju de som är meningen med det hela – det är det ämne som brukar avsluta mötesserier, bibelcamping och missionsveckor med.
Det är det alla sånger och psalmer handlar om: ”Ack, saliga dag, som i hoppet vi bidar” (Sv.ps. 314), och uppmaningar om att lyfta våra huvuden eftersom vår förlossning närmar sig och liknande uttryck.
Men om man måste gräva ganska djupt för att hitta fram till några förväntningar och någon glädje – om man för sin egen del tänker: Ja, det blir nog fint, det blir det; men jag är faktiskt också ganska glad över livet här. Det behöver inte komma så fort och för min egen del så kan det gärna dröja lite; det finns helt enkelt några saker som jag först vill uppnå: min examen, att få en livskamrat, att få sex, att se mina barn växa upp, se dem ta examen, få se deras livskamrater och se deras barn …
Det kan vara svårt att hitta sånger, psalmer och lovsånger som ger uttryck för det perspektivet eftersom alla sångerna är så väldigt glada.
Och ännu värre, om man nu faktiskt är lite nervös över talet om Jesu återkomst – men vet kanske att man inte borde vara det, och alla de andra omkring en sjunger så fint om den ”saliga dag”. En och annan kanske sitter med och känner sig lite ensam eftersom de inte upplever det på samma sätt, man sitter bara med där bland de andra …
Ja, hur är det man bör tänka och känna kring Jesu återkomst?
Vi kan lätt hitta sånger som ger uttryck för tvivel, sorg och fruktan på alla andra områden än just det som rör Jesu återkomst. Just när det rör det kanske mest skrämmande ämnet av alla – där uttrycker alla sånger, psalmer och lovsånger glädje.
Jag frågade en gång Asger Højlund om han kunde komma på en endaste sång eller psalm som uttryckte nervositet vid tanken på Jesu återkomst.
Det kunde han först inte. Där satt vi en stund och tänkte.
Så kom han likväl att tänka på 269 i Den Danske Salmebok:
Jag väntar dig, Herre Jesus, till dom,
vart ögonblick jag ser mig om.
Snabbt och plötsligt du komma kan
i varje stund båd dag och natt.
Låt brinna mitt hjärtas lampa beredd
i tro, i hopp och i kärlek.
Jag sover eller vakar, då vare jag din,
jag lever eller dör, då vare du min!
Och när du kommer, kom mild och blid,
och gör mig salig till evig tid!
Detta handlar likväl inte om rädsla – men det är vördnad, något sunt allvar i den. Det är inte den avskyvärda domedagens åskknallar som hotar och skrämmer människor till omvändelse och låter oss leva i evig ångest; men det finns en hälsosam vördnad och allvar över det.
Samma tro, olika sinnen
Så bör man egentligen förhålla sig till Jesu återkomst?
Jag tror att vi reagerar väldigt olika. Några av oss är helt enkelt mera optimistiska av naturen. Andra är så konstruerade att de är mera inriktade på det eviga – och har det helt enkelt lättare att glädja och vara förväntansfull.
Det kan finnas många anledningar till detta. De kanske har det lättare att föreställa sig det eviga livet hos Gud – eller också har livet helt enkelt varit så tungt för dem att de ser fram emot att det en dag ska sluta, och de kan lägga allt bakom sig och varje tår torkas ur deras ögon.
Andra är mer jordtillvända och jordnära – det kan de också finnas många orsaker till: De håller kanske av livet mycket – eller har svårare att se något evigt och osynligt framför sig.
Och det är okej. Det där: ”Så du är ser inte med glädje fram mot domedagen – vad är det med dig?” håller inte. Guds barn har alltid varit mycket olika i detta avseende, liksom inom alla områden.
Och just så olika vi är vill Gud lära oss att samtidigt leva med sinnet riktat mot denna värld och med sinnet riktat mot den kommande världen. För några av oss kommer det att fylla oss mer, andra mindre. Den fråga som förenar oss är: ”Hur tjänar jag bäst Gud och andra med det sinne som jag har fått som gåva?”
Fruktan och avsaknad av fruktan
Både Jesus och Paulus skildrar Människosonens återkomst i fruktansvärda bilder, och det är säkert att denna text i 1 Tess 5 inte är till för att ge en mysig atmosfär.
Det är en grundton av varning i både Jesus och Paulus tal om återkomsten. Detta på grund av att återkomsten både är förlossningens dag och domens dag. Det finns en högersida och en vänstersida om Människosonens tron.
Inre Mission [en dansk missionsorganisation, över. anm.] har varit kända för att lägga vikt vid domen. Jag tvivlar på att det någonsin var sanningen om IM. Det är det i alla fall inte idag. Faktum är att många av oss måste anstränga oss hårt för att överhuvudtaget komma in på det som rör domen och förtappelsen.
Saken är den att om vi skäms över förtappelsen och inte vill komma in på det kan vi därmed bli medskyldiga till att människor går förlorade. Guds ord har inte talat så varnande för att vi ska smyga undan och förtränga det utan för att vi med fruktan och bävan ska tala, som han själv talar om den.
Utanför Kristus härskar fruktan; men den är inte avsedd för oss. Den är avsedd för de människor som inte känner Kristus för att de ska lära känna honom.
Därför: I Kristus upphör rädslan. I Kristus börjar miraklet ske som kallas frihet från fruktan genom tron. Just eftersom vi vet att rädslan härskar utanför blir tryggheten hos Kristus ett under. Det blir till en trygg vördnad.
Trygghet och tröst
Försök att se hur Paulus avslutar sin text:
”Ty Gud har inte bestämt oss till att drabbas av vredesdomen utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus. Han har dött för oss, för att vi skall leva tillsammans med honom, vare sig vi är vakna eller insomnade. Uppmuntra därför varandra och uppbygg varandra, så som ni redan gör.”
Han går från trygghet till tröst! I bibelns tal om återkomsten får trösten alltid det sista ordet.
De kristna förväntningarna av återkomsten är glädje. Och den är styrka. Den kan få en att bära och tåla saker som man annars aldrig skulle kunna uthärda. Den kan få en att leva vidare med förluster som annars hade varit outhärdliga.
Det är nog så att så länge vi inte har någon glädje av evigheten, har vi inte heller mycket styrka här i livet. Då tror man att man går under, och att livet upphör, när man lider nederlag.
Jag vill därför önska att frasen ”En dag kommer Jesus igen, en dag är detta liv förbi, en dag bryter evigheten in på den nya jorden” blir en av de gladaste och starkaste tankarna hos oss. Det är nämligen så vi slår rot på den nya jorden. Varje gång du med glädje kan tänka: ”En dag kommer Jesus igen, en dag är detta liv förbi, en dag bryter evigheten in på den nya jorden” så kastar vi hoppets ankare in i den nya världen där Jesus redan bygger ett hem för oss.
översättning Gabriel Skilling