Vi har alla hört berättelsen om Noa och hans ark sedan barnsben och i dag har vi läser vi ett litet stycke av den.
Låt oss försöka lyfta fram några lärdomar ur denna uråldriga berättelse från Bibelns stora svep över historien i de första 11 kapitlen, från det som brukar kallas urhistorien, och som på ett fascinerande sätt kastar ljus över hela vår existens och de villkor vi lever under.
Upptakten till berättelsen om Noa sker med orden. Gud sa till Noa: ”Jag har bestämt att jag skall göra slut på alla människor, ty de har fyllt jorden med våld.” Denna kommentar är långt ifrån den som Gud ger i början av 1 Mosebok: ”Och Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott.”
Gud skapelse var god – vi skapades till ett paradis men nu befinner vi oss långt från Edens lustgård. Det som berättas fram till vår läsning beskrivs som en neråtgående ond spiral. Gränser överskrids hela tiden. Människan sätter sig upp emot Gud, mot själva skapelsen mot sina medmänniskor, människan förgriper sig på människan. Orden klingar vemodigt sakligt och beskrivande: Människan ”har fyllt jorden med våld”.
Det är då som Bibeln berättar hur Herren Gud låter kaosmakterna få ta överhanden för att förgöra allt. I Bibelns första kapitel berättas det att Gud satt en gräns för vattnet, som i Bibeln ofta står för just kaosmakterna). I skapelseberättelsen säger Gud: ”I vattnet skall ett valv bli till och det skall skilja vatten från vatten … Vattnet under himlen skall samlas till en enda plats så att land blir synligt.”
Men nu ska allt brista – vattnet ska övertäcka jorden på nytt. Det onda ska få sitt straff. Allt ser ut att gå mot sin undergång. Ja, det står till och med att Herren Gud sa: ”Människorna som jag har skapat skall jag utplåna från jordens yta, jag ångrar att jag gjort dem.” Detta går inte att bortförklara. Så skildrar Guds ord konsekvensen av det onda. Det kunde tagit slut där. Uppror mot Gud leder till undergång.
I varje tid har berättelsen om floden fått stå som en påminnelse om att Guds tålamod kan ta slut. Vem kan trotsa Gud? Vem kan stå emot Guds vrede?
Detta tema upprepas i hela Gamla testamentet. Mönstret går igen. Hos alla profeterna möter vi samma budskap.
Gång på gång berättar Gamla testamentet att skulle vi människor lida som vår gärningar förtjänande så skulle allt vara slut. Det skulle inte finnas något hopp. Ondskan skulle kulminera och leda till död och undergång. Det kunde tagit slut!
Men vare sig i Noa-berättelsen eller någon annanstans i Gamla Testamentet tar det slut. I stället leder varje berättelse fram till att den som läser eller få höra att Gud förbarmar sig och räddar i sista stund.
Vi läser att Gud räddade Noa vid domens rand. Han får befallning att bygga sin ark. Så blir Noa bäraren av hopp – mitt i kaoset står han som en förmedlare av hopp, till en ny början och en ny framtid. Noa skiljer sig från mängden och beskrivs som rättfärdig, som en som lever i gemenskap med Gud och gör det Herren befaller. Därför för Gud honom i säkerhet tillsammans med hans familj och de räddade djuren i arken.
Gud tänkte på Noa! Gud räddar även om det bara är en liten rest kvar – det lär vi oss i dag. Men den resten är början till det nya.
Så kan berättelser som skildrar fruktansvärda händelser rymma hopp. Vattnet symboliserar kaos, död och lidande – och det är ju inte utan obehag vi läser dessa berättelser.
Det väcker svåra frågor: Vem är egentligen Gud? En sak är säker – när människor ibland uppgivet säger att de inte kan tro på Gud – så skildrar Bibeln att Gud vill tro på människan. Han vill förbarma sig, han vill rädda innan det är för sent. Den helige rättfärdige Guden är också den barmhärtige och frälsande Guden som låter sig bevekas
Så blir berättelsen om Noa med allt sitt allvar och med alla sina varningar bärare av hoppets budskap. För över Noa vilar löftets ord från hans fader Lemek som utbrast när Noa föddes: ”Denne skall ge oss lättnad.”
Noa visar oss att det finns hopp för den som vill vandra med Gud. Guds vrede kan stillas när människor vaknar upp och vänder sig till Gud och ber om förbarmande.
Men det finns en annan djup innebörd i Noa-berättelsen. Vi läser lite senare att Gud lovar att aldrig mer släppa kaosmakterna lösa över mänskligheten i syfte att utplåna den. När kaosmakterna släpps lösa är det Gud själv som drabbas när Gud för att rädda sin skapelse sänder sin son Jesus Kristus för att försona världens synd och skuld. Honom drabbade all ondska för att vi ska få leva.
Gud har inte övergett eller glömt oss. Noas räddning pekar fram mot Jesus och frälsningen i honom. Han är vår framtid och vårt hopp – i hans Kyrka finns en ark som inte kan gå under utan för oss till frälsningens hamn – när Gud skapar allting nytt. •