Jens Liljestrand, Mannen i skogen: En biografi över Vilhelm Moberg, Bonniers 2019, 732 s.

ag var inte gammal när jag första gången hörde namnet Vilhelm Moberg (1898–1973). Det bör ha varit i början på 1960-talet, när jag var åtta-tio år. I många kristna kretsar, som i den prästgård i Småland där jag växte upp, var Moberg synnerligen ifrågasatt.

När jag nyligen stötte på en monumental biografi över Vilhelm Moberg, blev jag intresserad av att se hur han framställs där. Jens Liljestrand, kulturjournalist på Expressen, har disputerat på Moberg och lyckades 2019 ge ut en biografi på 732 sidor om honom, vilket väckte min nyfikenhet. Hur skildras detta författarskap, som var så ifrågasatt av kristna i min barndom?

Liljestrands monumentala bok har den träffande titeln Mannen i skogen: En biografi över Vilhelm Moberg. Skogarna, främst de småländska, spelar en viktig roll för Moberg. Många av de personer som han skildrar kommer ut ur skogen eller flyr in där. Skogarna i södra Småland var i århundraden gränsbygd mot Danmark och tillflyktsort för många människor, när de flydde kungens fogdar eller andra representanter för överheten.

På ett pedagogiskt sätt strukturerar Liljestrand upp Mobergs författarskap i olika epoker. Han är generös med att anknyta till andra forskares produktion; noterna i slutet är komprimerade men ger möjlighet att söka vidare i källor och belägg.

Däremot är det ett viktigt perspektiv i Mobergs författarskap som Liljestrand, enligt min mening, inte riktigt lyckas hantera: det andligt-etiska. Det handlar främst om att Liljestrand inte identifierat brottningsperspektivet, det som vi möter hos till exempel patriarken Jakob: Denne hade ett brokigt och syndigt liv bakom sig, men när han kom till Jabboks vadställe flydde han inte mer. Han gick in i en ”brottningskamp med Gud” (1 Mos 32). Det var en sådan brottning med Gud som Moberg själv aldrig ville eller vågade gå in i. (Däremot lyfte han i sin enda bibelbaserade text, Lea och Rakel, fram konflikterna mellan Jakobs hustrur!)

Det handlar om det försoningsperspektiv som Christian Braw, författare och präst, brukar betona: dels försoning människor emellan, dels försoning mellan människa och Gud.

Lars Furuland skriver (i Lönnroth – Delblanc, Den svenska litteraturen, V:121) att Moberg blev

”… den främste förvaltaren bland autodidakterna [de ’självlärda’ författarna] av en bibelinspirerad folklig språktradition. Den lutherska katekesen hatade han alltsedan han som konfirmand tvingades lära sig rabbla den utantill. Men Bibeln med dess kärnfulla språk och episka kraft blev hans bäste läromästare i konsten att skriva. Mormoderns exemplar av den gamla bibelöversättningen – före 1917 års urvattnade version – förde ateisten Moberg med sig genom livet. ’Det har varit långa tider i mitt liv, när jag slagit upp den varje dag’, skriver han i en återblick.”

Liljestrand nämner regelbundet Mobergs relation till föräldrarna och hans beundran för deras integritet och mammans religiositet: hon vägrade i princip, till sin död, att läsa sonens skrifter. Vilhelm själv förefaller systematiskt att ha väjt undan för en personlig jabbokskamp med Gud.

Mobergs personlighet ledde till att han hamnade i ett otal konflikter med andra människor, bland annat med de flesta av sina vänner, däribland Eyvind Johnson. Han kunde använda så hårda och föraktfulla ord att många relationer aldrig kunde repareras. Liljestrand kallar hans människosyn ”misantropisk”. Själv hävdade han: ”människorna äro för djävliga.” (s. 123)

Han var ofta skoningslös mot andra, men var han själv en mogen människa? Och hur hanterade han som författare etisk och existentiell problematik: blir de någonsin lösta på allvar i hans produktion?

Han hade en antisemitisk ådra; enligt hans mening var familjen Bonnier ovanligt schysta för att vara judar. Han gifte sig i unga år med tonåringen Greta; i deras äktenskap, som varade i nästan 50 år, föddes fyra döttrar som han älskade. Han längtade dock hela tiden efter ett barn av ”det rätta könet”. Så småningom föddes en son, som han fick en usel relation till.

Hans bok Mans kvinna (1933), som väckte uppmärksamhet på grund av sitt erotiska innehåll, tillkom när han blivit vansinnigt kär i en viss Eva och ville lämna sin fru. En annan långvarig förälskelse gällde en viss Kristina; hon gav inspiration till Brudarnas källa (1946), en roman som anknöt till gamla fruktbarhetsriter. Hon fick dessutom ge namn till Karl-Oskars fromma hustru Kristina i Utvandrarna. Han kurtiserade på äldre dagar en gift studentska i Lund vilket ledde till en kris i studentkåren! Utöver dessa tre fanns åtskilliga andra älskarinnor.

Mobergs skriftställarskap i stort (han var även en känd dramatiker) innehåller många religiösa referenser, men dessa går sällan på djupet. De trosmässiga och principiellt etiska frågorna spelar en underordnad roll medan moralismen är uppenbar. Kyrkans företrädare framställs ofta som hårda eller hycklande, till exempel i Utvandrarna.

Men existerar Gud och i vad mån agerar han? Dessa frågor gick han sällan i närkamp med. Själv var han influerad av Schopenhauer och Freud och han trodde mer på dödens omutlighet än på Gud. Han avslutade sitt liv med att begå självmord, en utväg som han diskuterat under en stor del av sitt liv.

Intressant nog var det under sin Alvesta-tid, tidigt 1930-tal, som Moberg valde att inte bara kritisera en kultur som dominerades av materiella världen utan han efterlyste faktiskt ”andliga värden” – men vad skulle de baseras på? Eftersom Bibeln för honom var stor litteratur men ingen reell auktoritet, fanns det ingen objektiv grund som han kunde basera sina etiskt-moraliserande ställningstaganden på. Han glorifierade småländskt bondeliv men hatade dess armod och skitighet, han bejakade svensk kultur så mycket, att vissa trodde att han var influerad av nazismen (vilken han hatade).

De genuint andliga perspektiven lyser oftast med sin frånvaro hos honom, möjligen bortsett från Utvandrar-serien. Hans språk var indränkt i Karl XII:s bibelöversättning (1703), samtidigt som han förkastade dess innehåll, inte minst den kristna sexualsynen. Därmed kom hans etik att bli godtycklig och sväva fritt i luften.

Han verkar aldrig ha insett att hans uttalade moralism var en sekulariserad (och godtycklig) variant av den kristna etik som han, sig själv ovetande, förutsatte – men som han med förtjusning gärna attackerade. Att den svenska kultur han lyfte fram hade växt fram i en kristen/luthersk kontext verkar han aldrig ha insett eller vågat erkänna. Och märkligt nog: en av de få fromma kvinnor som förekommer i hans författarskap har samtidigt blivit den mest populära av alla hans litterära gestalter – Kristina i Utvandrarna!

Moberg var alltså inte mannen från skogen som ”glömde bort Gud”, för att anspela på Per Ewerts doktorsavhandling. Han var i stället mannen från skogen som ”försökte glömma Gud”, alternativt ”fly från Gud”.

Liljestrands biografi är intressant läsning för den som är intresserad av litteratur- och kulturhistoria. Den ger också en god bakgrund för den som vill förstå stora kristna författare under mitten av 1900-talet, till exempel Bo Giertz. Moberg var en tydlig företrädare för den kultur som Giertz regelbundet angrep, bland annat i skriften Moderna unga människor (1934). •