Docent Dag Sandahl har under hela sin forskningsgärning skildrat hur det gick till när Svenska kyrkan öppnade prästämbetet för kvinnor 1958 och konsekvenserna av beslutet. I denna korta resumé skildrar han den uppslitande fråga som ett drama som kan beskrivas som sexton faser. Det är viktigt att förstå att prästerna var statstjänstemän och att frågan sågs i det ljuset. Den stora skärningspunkten ligger mellan dem som teologiskt ville avgöra frågan genom ett fördjupat studium av Skriften och hur prästämbetet gestaltats under hela sin historia och dem som såg reformen som ett naturligt steg mot jämställdhet och likabehandling.
I boken Kyrklig splittring 1993 beskriver Sandahl debatten i detalj under hela 1900-talet. I denna artikel pekar han avslutningsvis på hur frågan ännu står på dagordningen.
Ämbetsfrågan framställs ofta som en ”icke-fråga” men ”icke-frågan” har utspelats i olika faser, om jag ser rätt.
Den första fasen kan sammanfattas ”Kommer inte på fråga”. Det var svaret när Viktor Rydberg och senare lektor Ivar Holm förde fram saken. Det är 120 till 160 år sedan. Frågan avfärdades utan vidare kyrklig diskussion. ”En icke-fråga”.
Den andra fasen är när frågan blir en fråga om statliga tjänster kring 1920. Då utreds den. Vi hade ju kvinnliga telegrafexpeditörer till exempel. Men det blev egentligen inget av detta heller. Remissinstanserna var – med lite olika motiveringar – splittrade. Domkapitlen ville inte ha reformen. ”En icke-fråga” alltså.
Men den tredje fasen hade likväl påbörjats, för frågan hade blivit en ifrågasättande fråga. Vad är biskops- och prästämbetet? Den frågan hade skvalpat i bakgrunden efter samtal med Church of England, men nu kom en ny kyrkosyn i Sverige med behov av teologisk klarhet.
Diskussionen flyttades från det närmast kamerala till det sakramentala och bibelvetenskapliga: Vad gör en präst blev frågan. ”Vad är en präst och vad innebär prästvigningen?” Här gavs svar, somliga klarare och andra oklarare. Det måste bli så, tänker jag, när en praxis söker sin teologiska grund. Prästvigt hade man ju gjort – men varför? Att frågan ställs i det århundrade som kallades
”Kyrkans århundrade” är knappast förvånande. Några präster började fira gudstjänst i liturgiska kläder och lämnade den svarta kappan i sakristian för att byta tillbaka till den på predikstolen. Det krävde långa psalmer både före och efter predikan. Till den kyrkliga förnyelsen hörde en ny medvetenhet om det hierarkiska draget. Det skrevs rundbrev och böcker och ringdes mellan prästgårdarna. Vad sa Skriften och vad sa bekännelseskrifterna? Frågan var en fråga med många frågeställningar.
Den fjärde fasen är att frågan om behörighet blir en statlig fråga igen. Året var 1948. Men då ställdes frågorna lite annorlunda. De gamla insikterna från 1923 är just – gamla, föråldrade och hörde samman med den tid, en generation tidigare, då ämbetet egentligen ingenting var.
Alltså måste en ny utredning ge plats för en kyrklig fråga i den statliga utredning som tillsattes år 1948. I ful- och rackarspel sattes i den utredningens ledning två gamla liberalteologer, biskop Torsten Bohlin och prosten Harald Hallén. De såg till att de nya exegetiska insikterna inte skulle få slå igenom. Det nya var ju irrelevant, eller kanske ”en icke-fråga”. Att en ledamot, läkaren Greta Bredberg, var medlem i Svenska Missionsförbundet noterar de finkänsliga. En annan var Märta Leijon, Bondeförbundet, ordförande för dess kvinnoförbund och författare. Hon var religiös också. Söndagsskolgossens konstaterande att tant Märta inte var i kyrkan så ofta fick till svar, att hon och prosten inte tyckte likadant. Märta Leijon var inte kyrkokristen och frågan hanterades som en behörighetsfråga.
Den femte fasen är att utredningen lämnas. Det visar sig att en statlig fråga en gång till blir en annan fråga, men den andra frågan ligger liksom dold. Utredningsmajoriteten vill inte veta av någon annan syn än deras egen, den gamla liberala. Detta styrs med politisk finess. Året var 1950. Få vill peta i frågan om den politiska styrningen.
Utredningen lämnas ut på remiss utan avgränsad remisstid. Det betyder på vanlig svenska: ”Svara om ni vill och svara när ni vill, vi har ingen brådska.” Frågan ställdes till domkapitlen med flera och, det var det nya och fina i kråksången, till kyrkofullmäktige. Då skulle fullmäktiges svar beredas i kyrkoråden (som annars brukade vara remissinstanser), men detta svar skulle hanteras i det mer politiska sammanhang som fullmäktige utgjorde.
Man kan undersöka vad kyrkoråden föreslog och hur fullmäktige till sist svarade. Ett talande exempel är Växjö domkyrkoförsamling, där Ivar Hylander var domprost. Kyrkorådet fick på moppo. Frågan blev liggande på Ecklesiastikdepartementet tills pastor JIWE Johnsson (fp) tog upp den i riksdagen för att få fram ett beslut år vid ett planerat kyrkomöte 1956. Regeringen fick till sist kalla samman ett kyrkomöte – men det blev år 1957. Frågan var en fråga som skulle baxas igenom.
Den sjätte fasen är alltså att frågan på ett helt nytt sätt blivit en kyrklig fråga. Riksdagen inväntade kyrkomötets beslut och till en början var inte detta särskilt upphetsande för sådan var ordningen. När insikten började sprida sig att kyrkomötet inte självklart skulle svara ”ja” på regeringens förslag, började det mullra. Det hjälpte inte. Kyrkomötet sa nej.
Det kunde betyda att frågan inte skulle komma upp förrän fem år senare, kyrkomöten brukade kallas samman så. Men lite mer skyndsamt blev det. Kyrkomötets svar accepterades inte. Nu blev frågan en statlig fråga igen, kanske en fråga om auktoriteten i/över kyrkan. Statskyrkosystemet, ni vet. Frågan var en maktfråga inom kyrka-stat-komplexet.
Den sjunde fasen är den mediala och var alltså kvinnofrågan. Somliga ”svartrockar var emot kvinnor”, det var narrativet. Riksdagen tryckte på igen och regeringen kallade samman ett nyvalt kyrkomöte. Biskoparna och statsrådet Ivar Persson (då avgången efter riksdagsvalet om pensionsreformen 1958) hade hoppats på längre tid att reda ut frågan ekumeniskt.
Men ekumenikpolarna i Geneve ville på inget sätt dras in i denna svenska konflikt och svarade på enklast tänkbara sätt genom att skicka över en lista på vilka kyrkor som hade kvinnliga präster. Frågan var minst sagt brådskande och brännande.
Den åttonde fasen är förstås 1958 år beslut, ”fattat under en enig press”, som det hette. Först togs besluten i riksdagens båda kamrar, sedan blev nyval och kris med tiden eftersom beslutet måste fattas en gång till, av den nyvalda riksdagen –men det klarade ut sig och det nya kyrkomötet kunde börja arbeta.
Jag tar inte detaljerna, men dilettanterna tog sig frågan an. Domprosten Nils Johansson har berättat sina minnen i en ”dagbok”, som kan läsas på Kyrklig dokumentation (www.kyrkligdokumentation.nu). I sak fanns inte så mycket nytt att säga. Biskop Anders Nygren reserverade sig, det gjorde också biskop Bo Giertz med flera. Nygrens reservation var mer slagkraftig. Nygren ville tydligen inte stå i en klunga med reservanter. Om han inte själv formulerat sig, var det för enkelt att komma åt undertecknarna en efter en. Tyckte han. Oavsett utgången skulle ingen utsättas för särbehandling för sin hållning i frågan, försäkrade statsrådet Sven af Geijerstam. Frågan blev avgjord, men återstod.
Den nionde fasen är pressen på biskoparna att viga. Beslutet gällde från den 1 januari 1959, men det var ont om lämpliga kandidater och att utsätta en enda ung kvinna för allt detta, ville de gentlemannamässiga biskoparna inte. År 1959 pågick ett rekryteringsarbete för att få fram några att viga och därtill i en liten arbetsgrupp formulerandet av riktlinjer för minoriteten i syfte att Svenska kyrkan inte skulle spricka. Separataktioner bland förlorarna måste i görligaste mån förhindras! Frågan brände – med hjälp av tidningspapper.
Den tionde fasen är pionjärfasen. Först ärkebiskop Gunnar Hultgrens besked att det blir vigningar den 10 april 1960 i Härnösand, Stockholm och på Österskär. Hultgren ställde därefter inte upp för intervjuer. Det gjorde Bo Giertz! Pionjärerna fick efterföljare och alla var de i stift efter stift och år efter år just pionjärer. Konflikten om denna ickefråga gick i repris på repris i stift efter stift. Frågan levde ett evigt liv, men handlade publikt inte om ämbetet!
Då inträdde den elfte fasen när frågan blev FRÅGAN! Utifrån svaret på den frågan sorterades det flitigt. Då kan man säga att frågan förenklas till förfalskning för prästkandidater och präster, med fruar och barnvagnar försedda, skulle likväl målas ut som kvinnoförtryckare, sexualneurotiker och allmänt klandervärda. När andra presenterades med titlar i tv så hette om dessa ”kvinnoprästmotståndare”. Det hela var rätt vidrigt och resulterade i det kyrkliga och kyrkopolitiska beteende som kortfattat kan sammanfattas: ”Med lögnen som vapen och sveket som verktyg.” Frågan hade verkligen blivit FRÅGAN!
Den tolfte fasen handlar om att Biskopsmötet fick problem. Motståndet var inte bara de gamla prästernas. Det kom unga teologer som om ämbetet tänkte likadant och ifrågasatte det som annars skulle ses som självklart. Biskopsmötet tillsatte en bibelkommission. Det var den som gjorde reda i vulgärargumenten och avfärdade hela handläggningen av frågan med ett klart ord: ”Så bör det inte gå till när en ordning ändras, som har hävd ända sedan urkristendomen och stöds av auktoritativa ord i GT och NT.” Boken Bibelsyn och bibelbruk, Lund 1970, s. 116-130 är referens. Sug på den! Frågan hade blivit socialetisk och besvarad som en sådan.
I den trettonde fasen fanns de som väntade på att påven skulle tänka om. Då skulle motståndet upphöra i Svenska kyrkan för nejsägarna hörde självfallet till ”kyrkohistoriens förlorare”. Det måste vara sant för det kunde de läsa att Ingvar Laxvik skrivit i Kyrkans Tidning. Att de var förlorare var dock sant, men kanske inte kyrkohistoriens? Det vet vi trots allt (ännu) inte. Frågan levde fortfarande.
I den fjortonde fasen fanns en opinion för att försöka hitta lösningar. Biskopsmötet hade samlat sig, men biskopsmötets beslut torpederades av Ingmar Ström i en nyårspredikan 1978. Då tog sig brasan rejält och det så kallade kvinnoprästmotståndet skulle upphöra. Det gick så där, men de högtidliga begrep att det var hög tid att tänka om, kan jag förstå. En utredning som ville söka lösningar,
Kyrka Ämbete Enhet, torpederades år 1993 och sjönk 1994. Men dog frågan därmed?
Vid kyrkomötet 2001 lyfte Yngve Kalin frågan i en motion om ”Minoriternas fortsatta ställning i kyrkan”. Samtalsgrupper tillsattes i hela landet – men Kyrkostyrelsen begravde resultatet och allt rann ut i sanden. Juristen Anders Lundberg har i en artikel ”Bekännelserörelsernas Augsburg eller Magdeburg?” pekat på att ”traditionalisterna” vid minst sex tillfällen sedan 1958 gjort framställningar om samexistens med ett tydligt regelverk i Svenska kyrkan. (Kyrka och Folk, 2022, nr. 1)
I den femtonde fasen har frågan blivit ”en icke-fråga” och sådana kan inte ställas och inte besvaras. Man kan då stillsamt undra varför saken behövde utredas och argumenteras om. Det tycks för mitt oförvillade sinne svårförklarligt – om jag inte ska förfalla till att bli rent oförskämd. Enklast är att torgföra förklaringen att frågan blivit en icke-fråga.
Vi är väl i den sextonde fasen när det står klart att förklaringen till att frågan ska klassas vara ”en icke-fråga” är att själva frågan återstår. Det har professor Gustaf Wingren sagt. Debatten har inte ens börjat, menade han i boken Gamla vägar framåt (Stockholm 1986). De många som finner frågan uttjatad ”är, allesammans, teologiskt ointresserade människor” (Wingren, s. 16).
Tänk om han hade rätt och vi ska få se på sjutton? Luther och påven är ju i sak överens: Den Helige Ande tillåter inte och Kyrkan har inte Kristi fullmakt att viga. Ortodoxerna säger detsamma. Och blev reformen en så väldig folklig framgång med väckelse och förnyelse, som den skulle resultera i? Frågan kan i vart fall ställas. •