Första söndagen i Advent är Kyrkans nyårsdag.

Nattvard under en gestalt har inte förekommit i vår Svenska kyrkan sedan reformationen.

Tänk att den Gud som finkalibrerar universum också har finkalibrerat sitt ärende till mänskligheten.

Den enda auktoritet som en biskop i en evangelisk-luthersk kyrka kan hävda är att man är kallad i enlighet med Guds ord.

Som kristenfolk måste vi i långa stycken bejaka vad Agenda 2030 sätter upp som mål.

Nu lever vi i en tid då skriv- och läsförmågan är på tillbakagång.

Att arbeta för församlingsbyggande och fördjupad teologisk insikt innebär inte alls att man behöver avskärma sig från kristna i andra sammanhang.

Från vår folks andliga historia vet vi hur oerhört många det var som inte endast gick regelbundet i kyrkan utan som lyssnade till predikan, som bad.

Sammantaget tecknas en paradoxal bild som illustrerar en sorts dubbel måttstock i svensk offentlighet.

Det är dags att syna folkkyrkoteologernas lögner!

När stora delar av den evangeliska kristenheten har valt att inte följa sin Herres bud angående Ordets ämbete, får det allvarliga följder.

Hur kommer det sig egentligen att Svenska kyrkan börjat gå i armkrok med organisationer av detta slag?

Men väckelse uppstår också när den en enskild människa väcks till ett sådant evighetsallvar att hon drivs att söka själavård.

Social Justice-rörelsen vill gärna se sig som en fredsrörelse – en fred som uppnås när alla som anses höra till majoriteten och makten är beredda att lägga sig platt och frivilligt ge upp allt.

Hade detta skett i totalitära stater hade både metoden och målet varit begripliga. I en evangelisk-luthersk och demokratisk folkkyrka är det obegripligt.