”Det finns de som bedömer att vi på sikt kommer att bli 120, 150 år gamla. Med stor sannolikhet är den första personen som blir 200 år gammal redan i livet i dag.”

Citatet är från journalisten och författaren Henrik Ennart och publicerades på SVT:s hemsida den 4 januari 2013. Ennart har under flera år intresserat sig för åldrandet och hur det kan motverkas. Bland annat har han skrivit boken Åldrandets gåta. Vetenskapen som förlänger ditt liv.

Människans kamp mot döden och för välstånd, hälsa och lycka har pågått sedan syndafallet och kommer att pågå så länge världen består. De senaste 150 åren har också stora framsteg gjorts på dessa områden. Statistiska centralbyrån skriver om medellivslängden i Sverige: ”Medellivslängden i Sverige har ökat nästan oavbrutet sedan 1860-talet och utvecklingen bara fortsätter.” Optimismen är alltså påtaglig när det gäller vetenskapens förmågor att rädda och upprätthålla liv och hälsa. 2004 skrev Dagens nyheter att ”Drömmen om evigt liv lever” och Svenska dagbladet har också noterat att ”Hälsotrenden har fått något religiöst över sig”. Drömmen om evigt liv tycks alltså leva i samhället.

Frågan är om den drömmen också lever i våra kyrkor eller om den håller på att dö?

Frimodighet inför döden

Hoppet om evigt liv har utgjort en viktig del av den kristna tron. Det har skänkt martyrerna kraft att lida och dö för Kristi skull och det har gett de lidande och sörjande hopp. Stefanus, den första martyren, dog inför en öppen himmel. När han sagt ”Se! Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida” så började stenarna hagla över honom. Innan han dog bad han: ”Herre Jesus, ta emot min ande.”

Hoppet om det eviga livet verkade inte endast vara en vag förhoppning hos Stefanus utan en uppenbar realitet. Inte någon inre svag förhoppning om att livet fortsätter bortom graven. Nej, för Stefanus var detta inte ens något som han behövde tro. Han såg himmelen öppen! Han såg sin frälsare i himlen och hade säkert Jesu översteprästerliga förbön i minnet. Innan Jesus började be sade han: ”Nu lämnar jag världen och går till Fadern.” Sedan bad Jesus, bland annat:

”Nu går jag till dig, och detta säger jag medan jag är i världen, för att deras hjärtan skall vara fyllda av min glädje.”

och

”Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som du har gett mig vara med mig, så att de får se min härlighet som du har gett mig, eftersom du har älskat mig innan världens grund var lagd.”

Stefanus visste att Jesus hade gått till Fadern, och kunde strax innan sin död se det med egna ögon. Stefanus visste också att Jesus ville att han skulle komma till honom och se hans härlighet. Så kunde Stefanus, mitt i sitt lidande inför sin död, med frimodighet se rakt in i himlen och säga ”Herre Jesus, ta emot min ande” och därmed nästan citera Jesus på korset, när han sa: ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande.”

Hebreerbrevets författare nämner också livet efter detta som något självklart. Han skriver i kapitel 6: ”Låt oss inte på nytt lägga grunden”, och sedan nämner han bland annat ”de dödas uppståndelse” och vikten av att ”bevara full visshet i hoppet ända till slutet” så att vi får ”det utlovade arvet”.

En gammal tro med evigt värde

Den äldsta kompletta fornkyrkliga predikan som finns bevarad är Andra Clemensbrevet som skrevs någon gång mellan år 120 och 150. I predikan framträder på flera ställen hoppet om evigt liv. Bland annat står det:

”Och I skolen veta, mina bröder, att detta kötts vistelse i denna värld är ringa och kortvarig, men Kristi löfte är stort och underbart och innebär vila i det kommande riket och det eviga livet.”

Predikan avslutas också med en lovsång där åhörarna åter påminns om detta:

”Den ende, osynlige Guden, sanningens Fader, som har sänt oss Frälsaren och oförgänglighetens hövding, genom vilken han också för oss har uppenbarat sanningen och det himmelska livet, honom vare ära i evigheternas evighet. Amen.”

Hoppar vi sedan fram till 200-talets början finner vi den apostoliska trosbekännelsen, vilket också uttrycker den tro som vi döps till i Kristi kyrka. Det finns mycket att säga om den men nu ska vi bara notera slutet. ” …och ett evigt liv.”

Kristi kyrka har alltså, utan tvekan, med fasta formuleringar redan från 200-talets början proklamerat sin tro på ett evigt liv.

År 381 formulerades den Nicaenska trosbekännelsen. Den avslutas på ett liknande sätt som den apostoliska med orden: ”och den tillkommande världens liv.”

Hoppet om den kommande härligheten för Guds barn har sin fasta grund i Guds löften i bibeln. Det har också varit en självklarhet genom hela kyrkans historia. Inte bara som en del av själva läran utan har också gett hopp och mening, genom lidande, förföljelse, sjukdom och sorg. Hur bra, eller svårt, livet än är så väntar alltid en evig salighet för Guds barn!

Evighetsallvar under väckelsetider

Under de stora folkväckelserna runt 1800-talet kunde helvetets realitet och fasa betonas lika tydligt som den eviga glädjen i himlen. Lag och evangelium förkunnades med en ny skärpa och väckelsen drog fram över landet och många kom till tro. Har man en postilla till hands från någon av de präster eller predikanter som fanns med i någon av väckelserna så är det lätt att hitta exempel på hur evighetsallvaret fanns med i predikningarna. Ett sådant exempel är när Henric Schartau skriver:

”Människan är förtappad, så länge hon ligger kvar neder i sitt fall, ty i det tillståndet förestår henne visserligen en evig död.

Människan är då i samma osaliga tillstånd som det i vilket Adam råkade genom sitt fall. Ty hon är i mistning av allt, efter det att hennes varelses odödlighet, som annars vore hennes största förmån, är i det tillståndet hennes största olycka.”

Tanken på evigheten kunde därför skrämma den som inte hade sin sak klar med Herren samtidigt som det kunde utgöra en oöverträffbar glädje för den som levde i syndernas förlåtelse.

När evigheten tonas ner

Ibland har kritik riktats mot förkunnelsen som visar på evighetens allvar då kritikerna menar att förkunnaren försöker skrämma människor till himlen genom att varna för helvetet. Det har säkert funnits tillfällen då en sådan kritik varit befogad. Det har också riktats kritik mot den förkunnelse som talar ”för mycket” om himlen då det kan få de kristna att bli alltför världsfrånvända. Sannolikt har också denna kritik varit befogad vid vissa tillfällen.

Idag tycks den generella trenden vara att låta förkunnelsen stanna på ett mellanmänskligt plan. I de mera extrema fallen tycks livsfrämjande åtgärder såsom att skänka pengar till fattiga och lidande, att bidra till forskning och i övrigt leva ett hälsosamt liv, vara det som ger näring åt drömmen om ett evigt liv. Rädslan för helvetet har ersatts av klimatångest och Guds heliga lag av en allmän moralism där samtidens värderingar utgör är normen och medmänniskornas omdöme själva domen. Evangelium, nåden och himlen har försvunnit i kampen mot det jordiska helvetet.

Också i flera kyrkor där Guds ord hålls högt verkar förkunnelsen alltmer förlora kontakten med evigheten. Lagen kanske förkunnas, men inte till sin spets. Evangelium förkunnas, men främst i syfte att trösta, hela och uppmuntra under tillvaron här på jorden. Känslan av skuld, skam, ensamhet och misslyckanden får allt större plats i förkunnelsen. Å ena sidan kan detta vara något positivt och bra. Känslor måste bejakas och förkunnelsen måste också nå människorna i den situation som de befinner sig i.

Men om kopplingen till evigheten försvinner spelar det slutligen ingen roll hur relevant förkunnelsen upplevs eller hur väl åhörarna känner igen sig i de frågeställningar som tas upp i predikan.

En enkel och bristfällig bild av detta är hur en räddningsinsats med hjälp av en räddningshelikopter går till. Räddningsselen som firas ner från helikoptern måste först och främst upplevas relevant för den nödställde. Om den nödställde inte inser att den befinner sig i en svår situation och behöver hjälp, så blir inte hjälpen till nytta. Selen måste nämligen fästas vid den nödställde och gripa tag om dennes liv. Men, om selen inte sitter fast i stålvajern som är förankrad i helikoptern förblir den nödställde kvar i sin nöd, oavsett hur glad och lättad han eller hon känner sig över att ha fått på sig räddningsselen.

På liknande sätt är det både med förkunnelsen och den kristnes liv. Guds ord ska förkunnas så att det griper tag i människor liv här och nu. Samtidigt måste det vara förankrat i, och peka fram mot, det eviga livet. För den kristne måste också själva livshållningen vara förankrad i evigheten. Om evighetsperspektivet försvinner är risken uppenbar att jordiska bekymmer tar över och kväver det andliga livet då tron inte ger den glädje, lycka och framgång som man trodde skulle komma, och drömmen om evigt liv dör.

Ta den eviga glädjen på allvar

Paulus är kanske den som beskriver kopplingen mellan detta liv och det eviga livet allra tydligast. På flera ställen talar han om såväl glädje som lidande och relaterar det till det eviga livet på olika sätt. Han skriver om bland annat om att lida för Kristi skull och att han har förlorat allt här på jorden. Han skriver också att han kan leva under alla möjliga och till synes omöjliga förhållanden eftersom han vet att han har sitt medborgarskap i himlen och en dag ska få komma dit. Därför kan han också uppmana oss att ”tacka Gud under alla livets förhållanden”. Han vet att han redan nu äger det eviga livet och kan därför vara glad och jubla mitt i nöden.

Det innebär inte att hans känsloliv var dött och likgiltigt. Sannolikt upplevde Paulus mycket sorg, smärta, ångest och oro såväl som glädje, lycka och frid. Det som ändå lyser igenom när han talar om lidandet är att han är säker på att det bara kommer att vara en kort tid och att det sedan väntar en evig glädje. Han skriver i Andra Korintierbrevet 4:

”Därför tappar vi inte modet. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Ty vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet. Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt.”

Om vi tar den eviga glädjen på allvar, på samma sätt som Paulus, är det också lättare att ta livet här och nu på allvar.

Lidandet i alla dess former ska vi försöka lindra. Vi ska fortsätta kampen mot döden och arbeta för välstånd, hälsa och lycka, både för sakens egen skull men också på grund av Guds vilja med människan. Gud önskade att människan skulle leva i paradiset men på grund av människans fall kom döden och allt lidande in i världen och förstörde tillvaron här på jorden. Lidandet och döden är alltså bokstavligt något djävulskt som vi kristna bör kämpa mot. Att vänta på den eviga glädjen i himlen gör därför inte lidandet mindre fasansfullt och ska inte heller få oss att bagatellisera det. Tvärtom!

Den som vill vår olycka är den onde. Det är därför helt logiskt att Luther kunde använda sig av alla möjliga olika sätt att finna glädje och förströelse i tillvaron när djävulen anfäktade honom. De små glädjeämnena i livet, hur oandliga de än kan synas vara, blir högst meningsfulla i evighetens ljus. Finner vi glädje i ett gott vin så är det inte fel. I himlen ska det bjudas på det bästa vinet, där ska vi äta utsökta rätter och vara i gott och trevligt sällskap. Vi kan skratta och vara glada åt de mest triviala sakerna i livet. Vi kan se ut över hela skapelsen och instämma med Paul Gerhardt:

”Ack, är det redan här så skönt på denna jord, så härligt grönt, hur skall det då ej bliva i himmelen, där Gud berett vad ingen här i världen sett, och ord ej kan beskriva.”

Som kristna kan vi alltså vara riktiga livsnjutare, också mitt i lidandet och smärtan, så länge vi tar den eviga glädjen på allvar.

Drömmen har blivit verklighet

Som kristna får vi, och bör vi, glädja oss när vi hör hur hälsan världen över förbättras. Att svälten minskar och medellivslängden ökar. Däremot blir det fel om vårt intresse för hälsa får religiösa inslag eller om vårt hopp om evigt liv står till forskningen.

Det borde inte heller vara så märkvärdigt att den första människan som kommer att bli 200 år redan är född eftersom vi som lever i tron på Jesus har evigt liv. Jesus säger själv: ”Den som tror på Sonen har evigt liv.”

Drömmen om evigt liv har alltså redan blivit verklighet! Vi behöver inte drömma om det, längta till det, utan snarare leva i det och glädjas över det. Men, trots att det eviga livet verkligen är evigt kan vi förlora det eftersom det eviga livet är Jesus. Om vi inte lever våra liv med Jesus så har vi inte evigt liv. Håller vi oss däremot till honom har vi evigt liv och kommer att gå in i den eviga glädjen.

Det är därför av största vikt att vi befinner oss på de platser där Jesus lovat att möta oss här i tiden. Han födde oss på nytt i dopet, gav oss medborgarskap i himlen, har gett oss sitt ord som är livgivande och han räcker sin kropp och sitt blod till oss i nattvarden till syndernas förlåtelse. Och ”där syndernas förlåtelse är, där är liv och salighet” (Luthers Lilla katekes).

”Välde och rikedom, visdom och ära,
Ungdom och hälsa i blomstrande år
högt över andra sitt huvud kan bära,
måste dock vissna och läggas på bår.
Natt faller på. Allt skall förgå,
himmelens salighet ensam bestå.”

Sv.Ps. 269, v 3

Gabriel Skilling

Är artikeln läsvärd?

Dela den gärna med dina vänner!