Tron på Kristus väcker anstöt
I dagens evangelietext talar Jesus om att bekänna hans namn inför människor och samtidigt talar han om det motstånd som det kommer att väcka. Bibelns klara budskap är att det inte går att förhålla sig neutral till Herren. Alla människor är födda i synd och bär på ett förakt och hat till Gud. Mänskligheten står enade i det att de har en gemensam fiende i Gud.
Där den helige Ande fått verka genom Guds ord kan dock undret ske att Gud som tidigare var vår bittraste fiende blir vår käraste vän. När vi håller oss till honom och vänder oss till honom i bön om förlåtelse och i förväntan om att han ska sörja för oss alla dagar får det också konsekvenser i relation till våra medmänniskor. Det är nämligen mycket provocerande att påstå att Gud är min vän. Det är provocerande att tala om att Gud själv har offrat sitt eget liv för att jag ska få äga det eviga livet. Det är också provocerande att påstå att alla människor står med skuld inför Gud och är värda att förkastas från Guds ansikte, men att det finns förlåtelse att få för Jesu skull. Korset har alltid varit och kommer att vara en stötesten som väcker anstöt.
Tron på Kristus kan inte hållas privat
Trots den anstöt som korset väcker kan den kristne inte tiga om vad de hört och sett. Glädjen över vetskapen att, genom tron, få äga förlåtelse för alla synder och frid med Gud samt den kärlek till frälsaren som det föder, går inte att dölja! Om Herren verkligen är min Herre så genomsyrar det hela livet på ett sådant sätt att det kommer att få konsekvenser i livet.
Något av detta kommer också att kunna anas av vår omgivning. Förr eller senare, sällan för vissa och oftare för andra, kommer en situation då tillfälle ges att bekänna vem som är Herre i livet och då oftast genom att samvetet hindrar den kristne att göra något vilket leder till frågor som kräver sitt svar.
För många kristna kan det Jesus säger i dagens evangelium plåga samvetet: ”Var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall jag bekänna inför min Fader i himlen.”
Har jag verkligen bekänt Jesus Kristus inför människorna? Det är en allvarlig fråga som vi inte ska avfärda. Det Gud säger genom sitt ord det står där av en anledning och Guds ord är sant. Det är ett ord att pröva sig mot, inte för att förlora hoppet om sin frälsning utan för att allt ivrigare söka sig till Jesus och hans förlåtelse. Ytterst så handlar frågan om vår bekännelse inför människorna om vår tro.
Socialt fungerande människor vill inte hamna på kant med andra människor. Det är obehagligt att möta andras förakt och hån också för sin tros skull. Jesus drar, som han ofta gör, saken till sin spets och säger: ”Jag har kommit för att skilja en son från sin far, en dotter från sin mor och en sonhustru från sin svärmor, och en man får sina egna till fiender.”
Rakt in i den närmaste gemenskapen kan tron, och då specifikt talet om korset, slå en kil mellan människor. Det är fruktansvärt, men det fruktansvärda är inte att Kristus blir bekänd utan att hatet mot frälsaren är så stark att människor kan förskjuta sin far, sin son, sin dotter, sin mor och sin sonhustru för att denne har lärt känna frälsaren.
Ytterst handlar frågan om vem det är man fruktar och älskar. Är det först och främst Herren som blir fruktad och älskad eller är det människorna runt omkring oss?
Att den kristne inte kan tiga om detta, trots att det ofta kan brista i bekännelsen inför människor, beror också på en önskan om att deras närmaste skulle få lära känna Jesus och så bli frälsta. Vittnesbördet om Jesus är ett sätt där tron kan visa sig vara verksam i kärlek.
Tron på Kristus leder till en salig död
Idag på den helige Stefanus dag tecknas mycket tydligt själva orsaken till att Kristus kommit till jorden. Stefanus som den förste kristna martyren kunde dö i tron på sin frälsare samtidigt som han såg Guds härlighet och Jesus stående på Guds högra sida genom en öppen himmel.
Stefanus tro var så färgad och formad av sin frälsare, och frälsarens död på korset för hans skull, att han mitt under steningen formulerade sin bön på ett liknande sätt som Jesus på korset: ”Herre Jesus, tag emot min ande” och sedan ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd” och med de orden insomnade han för att sedan vakna i den himmelska glädjen hemma hos Gud.
Direkt efter att Stefanus dödats bröt en svår förföljelse ut mot de kristna i Jerusalem. Från den dagen har kristna förföljts på olika sätt. Ibland har de torterats och dödats, i andra tider och på andra platser har förföljelsen varit mer subtil. Det är därför mycket tröstefullt att Jesus själv sagt: ”I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen.” (Joh 16:33)
Mitt i lidandet som de kristna kan få utstå för sin tro väntar de på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor, eftersom Herren själv lovat det. Livet här är kort, men evigheten oändlig.
Vi får under det lidande som vi kan möta, likt Stefanus, fästa blicken på vår frälsare som nu sitter på Guds högra sida i himlen. Vi får dagligen påminna oss om korset där Jesus utlämnades för våra synders skull och sedan uppväcktes från de döda för vår rättfärdiggörelses skull så att vi också i livet, och inför döden, trotsigt kan bekänna vår tro inför världen och tryggt be med Stefanus och frälsaren som förebild: ”Herre Jesus, tag emot min ande”, eftersom Jesus själv sagt: ”Den som mister sitt liv för min skull skall finna det.”