Men i praktiken gör man något helt annat. Uttalandet handlar om att kringskära varje möjlighet till långsiktig samexistens. Det som nu skapas är framför allt tydlighet kring att den klassiska kristna bibelsynen över tid inte kommer tillåtas överleva inom Svenska kyrkan.
Och det mest slående är nästan språkbruket. Det är svårt att inte tänka på ormens första fråga i lustgården: ”Har Gud verkligen sagt?” Där börjar alltid upplösningen. Inte med ett öppet avfall från Gud, utan med en omtolkning av hans ord. En förskjutning. Ett nytt språkbruk. En antydan om att orden kanske inte betyder det de tycks betyda.
Det är också svårt att inte tänka på Orwells 1984, där språket inte längre beskriver verkligheten utan döljer den. Fred betyder konflikt. Frihet betyder underkastelse. Och ”mångfald” betyder stegvis avveckling av avvikande uppfattningar.
På samma sätt används här ord som ”samexistens”, ”respekt” och ”vägar framåt” för att beskriva en process vars faktiska riktning är den motsatta: en allt snävare definition av vilka präster och kandidater som överhuvudtaget anses möjliga inom kyrkan.
Bakgrunden är bland annat den debatt som följt efter P4:s granskning av präster och prästkandidater med klassisk kristen tro och bibelsyn. Biskoparna vill nu markera en gemensam hållning. Men bakom de lugnande formuleringarna framträder något betydligt mörkare.
Den som i detta uttalande söker verkliga garantier för klassisk kristendom får sila soppan efter några få kvarvarande smulor medan själva grytan redan tömts ut.
På ytan är formuleringarna milda och inkluderande. Samtliga biskopar säger nej till kandidater som ”fördömer den homosexuella personen eller skuldbelägger den homosexuella orienteringen”. Samtidigt kräver man att den som ska vigas till präst eller diakon måste ha en ”personligt och teologiskt genomarbetad, icke-dömande människosyn”.
Problemet är att frågan egentligen inte handlar om människosyn. Den handlar om bibelsyn. Det som nu sker i Svenska kyrkan är nämligen inte främst att man förändrar en etisk hållning. Man förändrar relationen till den heliga Skrift och till kyrkans bekännelse. Det avgörande steget tas när Bibelns ord inte längre betraktas som normerande uppenbarelse utan som material som måste omtolkas för att harmoniera med samtidens moraliska intuitioner.
Och när detta steg väl tagits förändras allt annat med nödvändighet därefter. Det märkliga är att Svenska kyrkans egna tidigare dokument faktiskt var betydligt öppnare med konfliktens verkliga natur. I materialet bakom 1995, 2005 och 2009 års beslut talade man uttryckligen om läropluralitet. Man erkände att det inom Svenska kyrkan fanns olika sätt att förstå Bibeln och traditionen i dessa frågor.
Till och med 2009 års beslut — det beslut som nu åberopas som grund för den nya hållningen — byggde formellt på att den klassiska uppfattningen fortfarande skulle kunna existera inom kyrkan. Läronämnden konstaterade uttryckligen att Svenska kyrkan även fortsättningsvis rymde olika uppfattningar om huruvida samkönade äktenskap var förenliga med kyrkans tro, bekännelse och lära.
2009 års beslut var inte utformat som ett avskaffande av klassisk kristen tro. Tvärtom erkändes den klassiska hållningen fortfarande som möjlig inom Svenska kyrkan, om än som minoritetsposition. Präster skulle inte tvingas agera mot sitt samvete. Den teologiska oenigheten erkändes öppet.
Men nu sker något märkligt. Samma beslut används plötsligt som om det alltid betydde motsatsen till vad det faktiskt sade. Det som uttryckligen formulerades som fortsatt pluralitet tolkas nu som grund för uniformitet. Det som tidigare sades vara en legitim hållning behandlas nu som tecken på pastoral och teologisk olämplighet.
Och där blir nyspråket fullständigt.
Man säger sig försvara mångfald samtidigt som man steg för steg avvecklar den. Man talar om samexistens samtidigt som man gör långsiktig samexistens omöjlig. Man hänvisar till tidigare kompromisser samtidigt som man tömmer dem på deras ursprungliga innehåll.
Och här känner man igen mönstret. Svenska kyrkan har redan genomlevt samma process gentemot andra bekännande minoriteter. Så behandlades de som höll fast vid den gamla ämbetssynen. Först talade man om generositet och samexistens. Sedan infördes successivt nya lojalitetskrav. Till sist blev det i praktiken omöjligt att föra traditionen vidare genom normal tillsyn och vigning.
Skillnaden är bara att det denna gång inte handlar om en enskild ämbetsfråga utan om själva bibelsynen.
Det är också därför språkbruket blir så avslöjande. Orden ”icke-dömande människosyn” fungerar inte som neutrala pastorala ideal utan som markörer för vilken bibeltolkning som fortfarande tolereras. Frågan är inte längre bara vad Bibeln säger, utan om Bibeln överhuvudtaget tillåts säga något som står i konflikt med samtidens moraliska självförståelse.
Och där ligger konfliktens centrum. Har kyrkan mottagit en given uppenbarelse som också kan döma tidsandan — eller är kyrkans uppgift ytterst att religiöst bekräfta samtidens värderingar? När den frågan väl ställs blir också utvecklingen logisk. En kyrka som inte längre vågar tala med Skriftens och bekännelsens auktoritet måste till sist ersätta teologi med värdegrundsretorik och andlig urskiljning med administrativa formuleringar om människosyn.
Samtidigt sker något annat ute i verkligheten. Allt fler unga människor söker sig idag till tydlig kristendom, klassisk liturgi och kyrkor som faktiskt tror att Gud har talat. De söker inte ännu en institution som speglar samtidens språkbruk med några års fördröjning. De söker sanning, helighet och frälsning.
Just därför blir biskopsmötets dokument så ödesmättat. I samma stund som människor åter börjar söka klassisk kristendom gör Svenska kyrkans ledning det allt svårare att prästviga människor som faktiskt tror på den.
Tro inte att biskoparna långsiktigt kommer skydda präster, kandidater eller fromhetstraditioner som håller fast vid klassisk kristen bibelsyn. Historien visar motsatsen. Det som idag beskrivs som respektfull samexistens blir i morgon lojalitetskrav och i övermorgon utestängning.
Den som vill bevara klassisk kristen tro måste därför tänka längre än nästa biskopsbrev. Alternativa vägar för tillsyn och vigning måste sökas och byggas upp medan tid ännu finns. Splittraren och köttet får inte göra samarbete över landet och mellan fromhetstraditioner omöjliga.
För Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet. Kyrkan överlever genom att hålla fast vid det ord som en gång anförtrotts henne.