Tre attacker
Den första attacken handlar om beslutet i Sveriges riksdag för några veckor sedan, när de förtroendevalda fattade – med acklamation – ett första beslut om att införa aborträtten i Sveriges grundlag och därmed förhindra eventuella försök att begränsa den. Detta kommer att träda i kraft om den nyvalda riksdagen i höst fattar ett likalydande beslut. (Se redaktionens artikel om saken på annan plats i detta nummer.)
En kristen vet, att redan ett litet oformat embryo är en Guds skapelse. Benen i min kropp var inte osynliga för dig när jag formades i det fördolda…Dina ögon såg mig när jag bara var ett foster (Psalt. 139:15, 16). Ännu oformad var jag en människa som Gud såg. Gud har en plan för varje liten ofödd varelse. Att avbryta en graviditet är att gripa in i Guds plan och gäcka Gud.
Den andra attacken handlar om det som barncancerläkaren Magnus Göransson skriver om i detta nummer av Kyrka och Folk om utvecklingen i världen och i vårt land när det gäller dödshjälp. I en rad länder i världen, närmast oss i Nederländerna och Belgien, har man fattat beslut om dödshjälp. Det finns flera olika motioner till Sveriges Riksdag (förslag från rikdsdagsledamöter) med begäran om utredningar för att bereda väg för införande av dödshjälp också i Sverige. Förespråkarna för dödshjälp flyttar stadigt fram sina positioner och risken är stor att någon form av dödshjälp också blir lagligt i vårt land.
En bibelläsande kristen vet vad psalmisten skriver: Alla mina dagar blev skrivna i din bok, formade innan någon av dem hade kommit (Psalt. 139:16). Och han vet, att även om hans sista dagar på jorden kan bli svåra, ja, mycket svåra, väntar en underbar verklighet för varje Guds barn, när de kommit igenom dödens mörka port. Hoppet hjälper en kristen igenom också ett svårt lidande. Han vet också att även Guds femte bud gäller: Du ska inte döda! Det gäller också det egna livet.
Göransson pekar också på en annan sida av saken, nämligen patienters trygghet i äldrevården. Hur ska man kunna lita på läkare och sjuksköterskor, om man vet, att de på andra patienters rum deltar i aktiv dödshjälp?
Nu till den tredje attacken. Dessa rader skrivs i den vecka då den s.k. West Pride hålls i Göteborg. Även den rörelsen är en attack på livet. Genom det liv, som förespråkas, kan det inte bli några barn på naturligt sätt. Under regnbågsflaggor tågar rörelsens anhängare tillsammans med politiker och liberala företrädare för Svenska kyrkan. Det är inte många manifestationer som samlar så många människor på Göteborgs, Stockholms och andra städers gator i vad som kan ses som ett uppror mot Guds givna ordning. Den första uppgiften som Gud gav människan var ett ja till livet: Var fruktsamma och föröka er! (1 Mos. 1:28). Medan staten på allt sätt borde stärka lusten och glädjen att få ta emot barn rent allmänt och även för att vända den dramatiskt sjunkande nativitetssiffran, så är det istället pride-rörelsen som får samhällets stora välsignelse.
Finns det en väg?
En kristen ser med djup oro på denna utveckling och dessa attacker på livet. Kan utvecklingen vändas? Det troliga är att det inte sker. Någon säger kanske: För Gud är allting möjl igt. Och det är sant. Men det finns också ett annat perspektiv. När ett folk överger sin Gud och inte längre vill lyssna till hans ord och vilja, och Kyrkans företrädare inte säger något annat än man tror att folk vill höra, då hopar de mörka molnen sig. När man dessutom förnekar Gud som Skapare och trampar på hans ordningar, kommer den tid, då han överlämnar folket till sin egen vilja. Då är tiden inne för det som Paulus beskriver med orden: Därför utlämnade Gud dem åt deras hjärtans begär…De bytte ut Guds sanning mot lögnen…(Rom 1:24, 25. Läs gärna hela avsnittet!). Det är ett folks olycka att överge sin Gud.
Hur ska Guds barn tänka och hur ska Guds folk handla i en tid med sådana attacker på livet? Gud överger aldrig dem, som fruktar honom. Han har alltid en väg för dem, även om den nog kan bli en ökenvandring. Vägen för Guds folk är alltid en smal väg, en bekännelsens väg, en väg som kostar världens förakt. Men en kristens bekännelse och vittnesbörd kan samtidigt visa en annan människa på Honom, som kan hjälpa även i den svåraste situation. En oplanerat gravid kan våga föda sitt barn. En svårt sjuk kan få ett vittnesbörd som förvandlar förtvivlan till hopp.
Den levande kristna församlingen är ett vittne om livets okränkbarhet men också ett vittne om Honom som bar all världens synd och skuld upp på korset till försoning och syndernas förlåtelse. En förtvivlad rövare insåg i sin sista stund att han som delade samma villkor på korset var räddningen för hans själ. Han vände sig i en kort bön till Jesus och fick löfte om det som är mer värt än allt i världen, löftet om Paradiset. Det är församlingens kallelse att genom sina förkunnare utrusta Guds folk till att vittna mitt i världen, för att om möjligt hjälpa någon, som går mot döden. Det är församlingens privilegium, liksom varje enskild kristens, att få ropa till Honom, som lovat höra och som har makt att göra under även i den mörka tiden.
Det eviga livet i fara
Trons människor vet att den innersta meningen med livet är att vinna det eviga livet. Gud skapade hela universum för den människas skull, som han skapade till sin avbild. Han ska en dag skapa nya himlar och en ny jord för att där i evighet glädja sina barn. Om den kristna församlingens vittnesbörd och förkunnelse tystnar om detta är det fara för livet, både för oss själva och för deras skull, som i dessa mörka tider ändå hade kunnat räddas, inte bara till liv på jorden utan också till det nya livet. Det innersta i det vittnesbördet är ordet om Honom, som offrade sitt liv för att i kraft av sitt blod skänka syndernas förlåtelse och därigenom Livet.